Stödgruppens uppbyggnad

Skerfving (2009) skriver i sin rapport att ramar och regelbundenhet är viktigt i stödgruppen för att bland annat kunna öka tilliten, minimera stress samt vara en trygghet för barnen vilket våra informanter också uttrycker är en viktig del i stödgruppsarbetet. Vidare beskriver de att barnen träffas i gruppen under varje vecka på samma dag, vid samma tid och att strukturen på verksamheten ser ut på samma sätt varje gång.

”…att hålla på ramarna och strukturen är en viktig uppgift…så inte det blir otryggt och oroligt.”

Barnen brukar i genomsnitt gå mellan en till två terminer där varje termin består av 12 grupptillfällen. Barnen delas in i stödgrupper utifrån skolans klassindelning där fem till sexåringarna är i en grupp, sju till nio år i en, tio till tolv år i en annan grupp och slutligen tonåringar från 13 år och uppåt. Arnell och Ekbom (1999) beskriver att det är viktigt att de professionella bemöter barnet där denne befinner sig samt att språket anpassas till barnets ålder exempelvis enkla ord och korta meningar. Våra informanter berättar att det är relativt stor skillnad på ett barn som kan läsa och skriva i jämförelse med ett barn som inte kan, de barnen behöver mer stöd och hjälp vid vissa arbetsuppgifter. Det är därför viktigt att dela in barnen efter ålder och deras utveckling. Johnston (2003) beskriver i hennes studie att barnen i de undersökta stödgrupperna hade en gruppindelning efter årskurserna i skolan.

34

Foy et al. (2001) beskriver att de stödgrupper de har undersökt skapas utifrån var barnen befinner sig i utvecklingen vilket gör att det finns grupper där barnens ålder varierar och sträcker sig över åldersindelningen. Våra informanter försöker att följa skolans klassindelning som grund men menar att de ser till barnets individuella psykiska och kognitiva utveckling.

Våra informanter berättar att verksamheten arbetar utifrån så kallade öppna grupper vilket betyder att ett barn kan börja i en redan pågående stödgrupp. Vidare påpekar de att när man har öppna grupper är det viktigt att se till gruppens dynamik, storlek samt förbereda de andra barnen på att det ska börja ett nytt barn i gruppen. Skulle alla grupper vara fulla och våra informanter anser att det finns ett flertal barn som skulle behöva börja i en stödgrupp, startar de en ny grupp. Öppna stödgrupper är något vi i vår sökning efter tidigare forskning samt det aktuella kunskapsläge inte har stött på och våra informanter berättar att deras erfarenhet säger dem att det inte är så vanligt med öppna grupper. Våra informanter tycker att fördelarna med öppna grupper är att barnen inte behöver vänta, de gamla barnen i gruppen kan inge hopp till de nya barnen samt visa att det är accepterat att prata om våld.

Nackdelarna kan vara att grupprocessen kan avstanna eftersom man alltid måste ha en gruppomgång med presentation och lära känna övningar. Det finns också risk att gruppen blir orolig och rörig eftersom man aldrig vet hur det nya barnet och barnen som redan finns i gruppen går ihop. Våra informanter berättar att detta är något gruppledare alltid måste vara medvetna om och de tycker att det än så länge har fungerat mycket bra med öppna grupper.

Stödgruppstillfället börjar alltid med mellanmål då barnen kommer till verksamheten efter skolan. Informanterna brukar då, tillsammans med barnen, prata om det har hänt något särskilt sedan sist de sågs och samtidigt hör informanterna om det är något särskilt som kan behövas tas upp vid själva grupptillfället efter mellanmålet.

”…rundan blir ju mer att fånga upp om det är något, men inte att sitta och jobba på det sättet. Det är en liten social samvaro och uppvärmning inför jobbet….”

Efter mellanmålet som gruppledarna har tillsammans med barnen beskriver informanterna att de alla går in i ett grupprum och arbetar ungefär en timme med veckans tema. De måste dock vara flexibla och beredda på att det kan ha hänt barnen något särskilt och gruppen måste då frångå sitt tema och fokusera på händelsen vilket barnen är medvetna om.

35

Flexibilitet är även något Forinder och Hagborg (2008) nämner som någonting en gruppledare bör ha. Vid slutet av grupptillfället har våra informanter och barnen en så kallad avslutningsrunda där de svarar på hur grupptillfället har varit, om de har någon fråga kring det gruppen har arbetat med, vad barnen ska hitta på efter grupptillfället samt svarar på om de kommer vid nästa tillfälle. Enligt ”Adherence” formuläret som ingår i Skerfvings rapport (2009) har olika stödgrupper stora likheter, bland annat den tydliga mötesstruktur som liknar den våra informanter har berättat för oss om.

Enligt Skerfving (2009) är ramar och regelbundenhet viktigt i stödgrupperna för att barnen ska kunna få en ökad tillit. Liksom våra informanter beskriver Skerfving att många barn i en utsatt livssituation lever i en kaotisk vardag utan rutiner därför behöver verksamheten vara förutsägbar med fasta rutiner. Våra informanter beskriver att barnen under grupptillfället inte behöver prata om de inte vill. Alla har rätt att säga ”pass” vilket även Forinder och Hagborg (2008) poängterar är en viktig regel som bör finnas i alla stödgrupper. Vidare nämner de att det är vanligt att vid varje gruppträff utgå från olika teman och våra informanter beskriver att de har ungefär tolv olika teman de arbetar utifrån med ett tema för varje grupptillfälle. Vid första grupptillfället brukar barnen, tillsammans med våra informanter, prata kring gruppens betydelse, att det är en ”hemlig grupp” samt skapa en gemenskap. Barnen ritar också bland annat ett självporträtt samt kommer på ett namn på gruppen.

”…någon tyckte att de skulle heta ”yxmördarklubben”. Nä, det tycker inte vi, det är inte ett bra namn, men de valde ”godisarna”…”

Forinder och Hagborg (2008) beskriver att det kan underlätta för barnen om de har gemensamma regler vilket i sin tur kan leda till att barnen har möjlighet att kontrollera samt reflektera över sina egna impulsiva beteende.

Ett tema kan vara hur barn generellt kan må och barnen talar vanligtvis utifrån sina egna erfarenheter. Vänner och mobbing kan vara ett annat tema där de fokuserar på vad vänner är eftersom våra informanter ser att många av barnen har svårt med vänner och de kan vara utsatta i skolan. Skerfving (2009) skriver att lekar och övningar hjälper barnen att illustrera temat vilket kan leda till gemenskap och glädje i stödgruppen. Ett tema kan vara skillnaden på våld, bråk och tjafs där gruppen går igenom att det exempelvis inte är tillåtet att slå, hota eller kränka någon.

36

Johnston (2003) skriver i sin studie att barnen får i stödgruppen, en trygg miljö, möjlighet att uttrycka, agera, upptäcka relationer och tolerera exempelvis ambivalens utan att förkasta sina känslor. Detta leder till att barnen börjar förstå och utveckla ett vetande om vad som är rätt eller fel samt hur de kan lösa problem (Johnston, 2003). Våra informanter berättar att de pratar om känslor, att sätta gränser, träna sig i att göra val, att barnen har rätt att be om hjälp, hemligheter, att det finns bra och jobbiga hemligheter samt att se skillnaden på dessa. Våra informanter beskriver att temat ska ha fokus på att minska stress samt att barnen ska kunna få med sig verktyg att använda då de hamnar i situationer som kan vara stressande vilket även Skervfing (2009) poängterar är viktigt då många barn lever i en kaotisk vardag.