Claes Ohlsson
Inledning
Finansekonomins ökade betydelse i människors vardagsliv går att urskilja som ett särskilt område i debatt och forskning om finansmarknadernas förhållande till samhället i stort. De finansiella systemens roll för den enskilda individen är också en distinkt aspekt av rapportens tema finansialisering och ett tema som lyfts fram alltmer i både traditionell och kritisk forskning på senare år. Dagens gränsöverskridande, globaliserade finansekonomi är naturligtvis ett tungt skäl till detta men finanskrisen 2008 har också spelat roll för den intensifierade forskningen och även för opinionsbildningen inom området. Det här rapportbidraget ger en kortfattad beskrivning av hur en global diskurs om finansiell kunskap och finansutbildning vuxit fram under de senaste åren och diskuterar sedan hur offentliga aktörer förväntas agera inom den rådande diskursen med särskild hänsyn till Sveriges roll i sammanhanget.
Det är otvetydigt så att våra privata ekonomier i dag är sammanvävda med finansmarknadernas rörelser på ett avsevärt mer komplext sätt än tidigare vilket till exempel kan illustreras genom de privata kreditkortens utveckling (se till exempel Orsi Husz bidrag i denna rapport) eller genom pensionssystemets koppling till fondmarknaderna (se till exempel Lundberg, 2007). En ekonomi där gränserna mellan privat och institutionellt blir otydligare leder till nya, ofta oväntade, konsekvenser för både institutioner och individer där en tydlig sådan effekt är krav på ökad finansiell kunskap hos den enskilde. I internationella sammanhang har OECD varit drivande för policyutvecklingen om ökad finansiell kunskap, både på egen hand men också genom nätverket INFE (International Network for Financial Education) som dessutom samordnar medlemsländernas lokala utbildningsinitiativ. Ett exempel på hur OECD:s arbete får genomslag är hur frågor om finansiell kunskap nu också ingår i den internationella PISA-undersökningen av skolelevers kunskaper (OECD, 2015). I Sverige har Finansinspektionen regeringens uppdrag att "stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden genom finansiell folkbildning" (Finansdepartementet, 2014).
Dessutom agerar andra myndigheter i samverkan med Finansinspektionen eller på egen hand, som till exempel Kronofogdemyndigheten gör, för att stärka ungas medvetenhet om skuldsättning och dess risker. Även privata aktörer som banker och försäkringsbolag samverkar aktivt med myndigheter eller tar egna initiativ.
Fenomenet finansialisering och behovet av finansutbildning
Två kritiska texter av Harmes (2001) och Martin (2002) ringar in centrala beröringspunkter i det relativt stora och heterogena området runt vardagslivets finansialisering och behovet av finansutbildning även om det sker med något skilda utgångspunkter. I detta korta rapportbidrag fungerar de som avstamp för en övergripande beskrivning av, och diskussion om, behovet av institutionell finansutbildning som del i vardagslivets finansialisering. Ett sådant behov bör ses som en viktig del i finansutbildningens globala diskurs. Adam Harmes artikel
Mass Investment Culture (2001) ger en överblick och kritisk diskussion om hur finansmarknaderna i främst den anglo-amerikanska kontexten har bidragit till att införa vad som kan kallas en investeringskultur bland vanligt folk. En sådan investeringskultur kännetecknas av institutioners finansialisering av bostadslån (som till exempel handel med så kallade subprime-lån), en alltmer expanderande kreditmarknad och en övergång från traditionella sparformer till olika typer av fondsparande, inte minst för pensioner, som sammantaget har drivit på förändringen. Detta är också en utveckling som märkts i Sverige när det gäller hushållens kraftigt ökande bostadsskuldsättning samt även i det förändrade pensionssystemet under 2000-talet. Som en konsekvens av sådana förändringar aktualiseras enligt Harmes behovet av ökad finansiell kunskap på hushållsnivå, primärt av branschen själv men också genom samverkan med myndigheter och offentliga institutioner. Harmes för också fram financial literacy som ett fältets samlingsbegrepp för just personlig finansiell kunskap och nämner också en ökande opinion för att sådan finansiell kunskap behövs.
Randy Martins bok The Financialization of Daily Life (2002) bygger på samma utgångspunkt om en förändrad finansekonomi där institutioner och hushåll vävts samman i ett ömsesidigt beroende. Martins exempel kommer också från den globaliserade och avreglerade finansmarknaden men han nämner även de populära texter för finansiell självhjälp som uppkommit i förändringarnas kölvatten. Martin tecknar vidare en bild av hur de finansiella expertsystemen i sig själva har förändrats från att vara fokuserade på tillgång och efterfrågan till att i dag ha blivit hypersnabba transaktionsdrivna marknader där den ständigt pågående rörelsen av pengar som ska maximeras på kortast möjliga tid är drivande. Han fortsätter med hur samma transaktionsmetafor flyttat in i synen på vanliga människors hantering av pengar. Dessutom tar Martin upp konsekvensen i form av de förändringar hos människor och i våra sociala relationer som verkar uppkomma när vi förväntas se världen genom primärt finansiella glasögon. Består våra sociala kontrakt? Hur ser vi på andra värden än de rent monetära i denna nya finansdominerade värld?
Två begrepp framstår alltså som drivande i debatten om ökade finansiella kunskaper: financial literacy och financial education. Det senare låter sig ganska enkelt översättas till svenska som finansutbildning medan financial literacy inte är lika lättöversatt. Men precis som Harmes menar handlar begreppet om
oumbärliga livskunskaper – "essential life skills" (2001:115) – som ses som givna och självklara i dagens globaliserade och finansialiserade samhälle. Dessutom handlar den institutionella synen på financial literacy om ett önskat förhållningssätt till finans- och privatekonomi som frilägger hur vi som enskilda människor bör interagera och samverka med den finansiella ekonomins institutioner och marknader. Från ett svenskt vardagsliv handlar detta till stor del om förhållanden mellan individ och banker eller andra finansföretag men det berör också en kraftigt ökad kreditgivningskultur som bl.a. visar sig i ökad skuldsättning genom bostadslån eller konsumtionslån. Martins (2002) bidrag sätter fingret på vad en sådan stor och gradvis förändring faktiskt gör, och kan göra, med oss som människor och hur vi ser på förhållanden mellan individer och familjer. Blir vi helt enkelt "finansiella" även där och börjar värdera relationer på samma sätt som vi förväntas hanteras rationellt valda placeringar med krav på avkastning?
Finansutbildningens diskurs och dess legitimering
I den rådande finansutbildningsdiskursen framstår OECD och organisationens nätverk INFE som de viktigaste organen i hur financial literacy definieras som globalt begrepp och de är även viktiga aktörer för att normera och driva hur finansiell utbildning bör gå till i de olika medlemsländerna (där Sverige ingår). Nätverket INFE:s hemsida presenteras som en central för information (clearinghouse) om finansiell kunskap (INFE 2015) där aktuell forskning inom området fungerar som given bas. I hemsidans material återfinns fokusområden som till exempel finansutbildningars effektivitet och även hur grader av financial literacy och olika finansutbildningsinitiativ kan mätas och utvärderas. Det framgår också att det råder stor samstämmighet i hur finansutbildning bör genomföras samt vad som generellt bör känneteckna finansiell kunskap hos individer. Hos OECD och främst då i INFE:s resurser legitimeras därmed den rådande, generella diskursen om finansutbildning genom referenser till gemensamt policyarbete och till ett rådande forskningsläge som pekar på bristande finansiella kunskaper och färdigheter hos hushåll och individer. I sammanhanget är det alltså relevant att se forskning om financial literacy och vardaglig finansiell kunskap som ytterligare en viktig instans för hur diskursen och dess normsystem etableras och förstärks.
Vad utgör då forskningsbasen för området? I första hand återfinns en deskriptiv men också normativ forskningslinje som generellt tar sin utgångspunkt i följande, grundläggande definition av financial literacy där begreppet omfattar:
• an understanding of the key concepts central to money management;
• a working knowledge of financial institutions, systems and services;
• a range of analytical and synthetical skills, both general and specific;
• attitudes which allow effective and responsible management of financial affairs. (Schagen & Lines 1992)
Som synes omfattar definitionen en kombination av både generell och formell kunskap, färdigheter samt inte minst en viss typ av attityd gentemot ämnesområdet. Kombinationen av önskade egenskaper som ryms i begreppet financial literacy pekar också mot en helt självklar acceptans och tillämpning av finansmarknadsfenomen som tillväxt, vinstmaximering, objektiv hantering av risk och betoning av ständiga transaktioner där det alltid gäller att vara redo att reagera finansiellt på omvärldssignaler. Mittfåreforskningen om finansutbildning tenderar att främst beröra nivåer och grader av finansiell kunskap utifrån ovanstående grundläggande definition hos olika grupper som till exempel kan kategoriseras efter nationalitet eller geografisk hemvist (Bumcrot m.fl., 2011), ålder (Chen & Volpe, 1998), kön (Lusardi & Mitchell, 2008) eller i förhållande till olika typer av finansprodukter och -instrument (van Rooij m.fl., 2007). Sådan forskning sker också ofta i samspel med andra aktörer som myndigheter eller som delar i statliga forskningsinitiativ, där den etablerade synen på finansiell kunskap fungerar som ett slags modell för undersökningar (se till exempel Orton, 2007:7). En kritisk diskussion om hur kunskap skapas och delas eller hur inlärning kommer till uttryck är sällan eller i princip aldrig delar i denna typ av studier. Viss kritisk diskussion återfinns dock inom en annan betydande forskningsinriktning om finansutbildning och -kunskap som främst berör huruvida grader av finansiell kunskap överhuvudtaget låter sig mätas och om initiativ för finansutbildning leder till positiva effekter (Kozup & Hogarth, 2009; Fernandes m.fl., 2014). Det normativa draget är inte lika tydligt inom denna inriktning men trots det märks ändå en samsyn om behovet av finansiell utbildning. En kritisk, övergripande diskussion om vad finansutbildning och den etablerade definitionen av financial literacy faktiskt innebär saknas. Det är helt enkelt så att grundläggande antaganden inom expertsystemen sällan eller aldrig ifrågasätts i den tongivande forskningen, och att relationen mellan individ och finansmarknadernas expertsystem heller inte diskuteras från andra perspektiv än de rent rationalistiska.
Finansutbildning i svensk kontext
Framväxten av en distinkt diskurs om människors behov av ökad kunskap om finansfrågor och privatekonomi har också medfört en global debatt om just satsningar på finansutbildning för olika grupper i många länder. Sådan opinionsbildning sker på många sätt, och just den svenska debatten har i huvudsak förts av branschföreträdare inom finansområdet men också av flera politiker från olika partier. Överlag har debatten dock varit relativt lågmäld från svensk horisont och den har inte resulterat i några större rubriker eller diskussioner.
Det är också svårt att urskilja en egentlig argumentation med motstående läger.
Frågan om finansutbildning framstår alltså inte som laddad i svensk kontext.
Istället verkar en slags samsyn om ett grundläggande utbildningsbehov för
särskilt gruppen ungdomar finnas. Detta sker bland annat genom den typ av självhjälpstexter som Martin (2002) tar upp och i svensk kontext finns flera exempel på sådana texter, till exempel Kulor, cash och kosing av Söderberg m.fl.
(2010). Utbildning sker också genom olika statligt sanktionerande initiativ (se nedan). Ett återkommande argument är att dagens finansiella verklighet ställer högre kunskapskrav än tidigare när det gäller bostadsköp, konsumtion och för sparande i former som direkt påverkas av marknadsrörelser som till exempel aktier eller fonder. Dessutom återkommer argument som berör medborgarna som konsumenter och som marknadssubjekt med ett starkt fokus på behovet av riskmedvetenhet och budgetplanering.
Som nämns ovan har Finansinspektionen regeringens uppdrag att samordna och utvärdera offentliga insatser för finansutbildning i Sverige. Den officiella inramningen av finansutbildning som "folkbildning" genom Finansinspektionens regleringsbrev kan också ses som ett tecken på en bredare politisk förankring i debatten eftersom begreppet folkbildning har djupa, sedan länge etablerade rötter i det svenska moderna samhället. Men i sammanhanget kan det också vara på sin plats att påminna om att folkbildningens pedagogiska grundidé kommer från arbetarrörelsen och i de breda folklagrens fortbildning under framväxten av 1900-talets svenska folkhem.
Hur går då den svenska finansiella folkbildningen till i praktiken? Även om Finansinspektionen har regeringens uppdrag att samordna finansutbildning är myndigheten inte den enda myndighetsaktören i sammanhanget. Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten agerar också som utbildningsinstanser inom det privatekonomiska området. Uppdraget utförs i hög grad som ett samarbete med andra aktörer. Finansinspektionen samverkar dessutom med dessa myndigheter och även med en rad andra organisationer och företag. Däribland ingår studieförbund, skolor, utbildningsföretag samt svenska banker och försäkringsbolag. Flera exempel på utbildningsmaterial utgår tydligt från just sådan samverkan som till exempel broschyren Spara och Låna från Finansinspektionen där två branschföreträdare – Avanzas Claes Hemberg och Swedbanks Ylva Yngvesson - förekommer på bild redan i inledningen.
Publikationen presenteras också tydligt som ett samarbete mellan olika aktörer inom nätverket Gilla din ekonomi som är ett exempel på ett större utbildningsinitiativ på Finansinspektionens webbplats. Samarbetet med olika kommersiella aktörer ger också ett tydligt konsumentperspektiv i den aktuella broschyren och även i besläktat material.
Exemplet "är börsen farlig?" lyfts fram som en "vanlig fråga":
Vanlig fråga: Är börsen farlig?
Börsen är ett skyltfönster som visar vad alla tror om ekonomin. Ekonomin utvecklas sedan i sin egen takt. Även om många upplever det senaste årtiondet som ekonomiskt oroligt så har världens ekonomi aldrig vuxit så starkt. Sedan år 2000 har hela världsekonomin vuxit med 53 procent. Att några länder sedan haft problem med ekonomin är en liten fråga i det stora hela. (från broschyren Spara och Låna)
Exemplets påstående om det ekonomiska starka världsläget kan diskuteras.
I dag råder många uppfattningar om vad just tillväxt och finansiellt välstånd egentligen innebär. Den ständiga tillväxten som motor är också ifrågasatt, inte minst genom den franske nationalekonomen Thomas Pikettys snabbt spridda men också kritiserade bok Kapitalet i det 21:a århundradet (i svensk översättning 2015). Definitionen av finansiell kunskap genom financial literacy-begreppet sätter fingret på behovet av tillräcklig kunskap och insikt om hur de finansiella systemen fungerar men i exemplet ovan knyts också sådan kunskap direkt till utgångspunkten om tillväxt som något självklart och pågående.
En stor del av de svenska insatserna för att stärka förmågan att hantera privatekonomi handlar om ganska enkla verktyg för att skapa en vardagsbudget, att kunna tolka och förstå villkor vid ett köp eller ett lån samt att ha tillräcklig kännedom om sparformer och vad ränta innebär. Sådana insatser är också oftast riktade mot en viss ålderskategori som ungdomar eller äldre eller mot nyanlända invandrare. Men en stor del av insatserna vill alltså också förmedla uppfattningar om konsumtion och om hur vi som svenskar ska förhålla oss till de etablerade finansiella systemen och marknaderna. Det ansluter till att det etablerade financial literacy-begreppet också omfattar önskvärda, nödvändiga attityder i förhållande till finansekonomi och att vi som mottagare av insatser faktiskt ses som konsumenter i första hand och då också förväntas bete oss som sådana. När finansutbildning i svensk kontext ramas in som folkbildning ter sig detta som något av en paradox, dels på grund av folkbildningsbegreppets historiska bakgrund, dels genom folkbildningens fokus på frivillighet, medborgarrättigheter och inte minst genom dess bevekelsegrund att föra ny kunskap till människor som annars inte skulle ha tillgång till den (flera exempel på detta återfinns i Laginder & Landström, 2005).
I dagens svenska finansutbildningsinitiativ återfinns snarare en blandning av traditionella hushållsekonomiska tips och tillrättavisanden, och en mer eller mindre explicit presenterad marknadsföring för bankers och försäkringsbolags produkter och tjänster. Det är alltså tveksamt om de initiativ för finansiell utbildning som genomförs, främst med Finansinspektionen som paraplyorganisation, faktiskt kvalificerar sig som folkbildning i ett historiskt perspektiv. I första hand rör det sig om förmedling av den etablerade definition för finansiell kunskap som återfinns hos OECD och i normativ forskning. Därmed finns ingen egentlig öppenhet för kritik av expertsystemen. För det andra utgår initiativen främst från individens behov och rättigheter som konsument vilket bör ses som en alltför snäv uppfattning om folkbildning. Till detta hör även betoningen på individens hantering av finansiell risk vilket snarast är ett slags moraliskt projekt.
Framtidens finansutbildning?
Om vi ska kunna kalla finansutbildning för människors vardagsliv i svensk kontext för ”folkbildning” behöver konsumentperspektivet tonas ned eller
åtminstone kompletteras med en mer heltäckande och kanske också mer kritisk diskussion. Det är dock så att flera av de insatser som faktiskt görs och riktas mot till exempel ungdomar tar upp risker med låneköp och även kritisk läsning av marknadsföring. Men samtidigt återfinns ett stadigt konsumtionsperspektiv i många av de insatser som görs i samverkan med kommersiella aktörer som banker och försäkringsbolag. Sådan uppblandning av vad som är en statligt initierad insats och en rent kommersiellt inriktad rådgivning eller marknadsföring riskerar att förminska uppdragets allvar. Vi behöver finansutbildning men kanske inte enbart på det sätt som den globala financial literacy-diskursen förespråkar. Utbildningsbegreppets fokus på attitydförändring och ett önskat förhållningssätt får konsekvenser vilket redan Harmes (2001) och Martin (2002) diskuterade. Donncha Marron sammanfattar:
Under what is termed 'advanced liberal government', economic growth and societal welfare are understood to be intimately connected to the promotion of individual autonomy and choice, particularly in relation to markets and consumption. On the one hand, individual subjects must be encouraged to be prudent in their conduct so that they take responsibility for and manage risks in a whole range of fields: health, work, crime and, as we have seen, financial affairs. On the other hand, they must also be 'entrepreneurs' in relation to risk – realizing opportunities, securing their own well-being and being adaptive and responsive to the flux and changefulness of the contemporary world. (2013:4-5)
En utmaning för framtidens politiker och opinionsbildare i frågan är alltså att rättfärdiga hur våra samhälleliga grundsystem som vård, skola och pensioner knutits allt närmare de finansiella marknaderna och hur principer och värderingar från deras expertsystem flyttat in i våra liv och hem den vägen. I förlängningen får också bävningar på börsen konsekvenser för välfärdssystemen och även för förhållandet mellan individ och institution. Min egen avhandling om det svenska pensionssystemets stora förändring 2000 är ett exempel på en studie av "finansutbildning" genom införandet av ett nytt institutionellt system - premiepensionen (Ohlsson, 2007). Fler exempel har följt genom åren sedan 2000 och i dag är debatten om New Public Management och hur dagens Sverige bör och kan förvaltas livlig. I en sådan debatt bör också en öppen diskussion om betydelsen av finansialisering och financial literacy samt om behovet av finansutbildning föras tydligare. En sådan diskussion är viktig eftersom den globala diskursen om financial literacy och finansiell utbildning främst framstår som ett slags disciplineringsprojekt med ett snävt konsumentperspektiv för individen. I förlängningen måste debatten därmed också handla om hur staten vill, kan och bör samverka med andra institutionella aktörer när det gäller privatfinansiella frågor och om vilka konsekvenser sådan samverkan faktiskt får.
Claes Ohlsson är forskare på Gothenburg Research Institute vid Göteborgs universitet samt lektor i fackspråk vid Chalmers tekniska högskola.
Referenser
Bumcrot, Christopher B., Lin, Judy & Lusardi, Annamaria (2011). The Geography of Financial Literacy. WR-893-SSA. November 2011. Prepared for the Social Security Administration.
Chen, Haiyang & Volpe, Ronald P. (1998). An Analysis of Personal Financial Literacy Among College Students. Financial Services Review 7(2), 107-128.
Fernandes, Daniel, Lynch Jr., John G. & Richard G. Netemeyer (2014). Financial Literacy, Financial Education, and Downstream Financial Behaviors. Management Science. <http://dx.doi.org/10.1287/mnsc.2013.1849>.
Finansdepartementet (2014). Regleringsbrev för Finansinspektionen 2014. <http://www.
esv.se/Verktyg--stod/Statsliggaren/Regleringsbrev/?RBID=15390>.
Harmes, Adam (2001). Mass Investment Culture. New Left Review 2001:9. S. 103-124.
INFE (2015). International Network for Financial Education. <http://www.financial-education.org>.
Kozup, John & Hogarth, Jeanne M. (2008). Financial Literacy, Public Policy, and Consumers’ Self-Protection - More Questions, Fewer Answers. The Journal of Consumer Affairs, Vol. 42, No. 2, 2008.
Laginder, Ann-Marie & Landström, Inger (red.) (2005). Folkbildning - samtidig eller tidlös? Om innebörder över tid. Linköping: Mimer och Skapande Vetande.
Lundberg, Urban (red.) (2007). Mellan folkbildning och fondrådgivning. Nya perspektiv på pensionssystemet. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier.
Lusardi, Annamaria & Mitchell, Olivia S. (2008). Planning and financial literacy: How do women fare? CFS Working Paper, No. 2008/03, <http://nbn-resolving.de/
urn:nbn:de:hebis:30-52384>.
Marron, Donncha (2013). Informed, educated and more confident: financial capability and the problematization of personal finance consumption. Consumption Markets
& Culture, 2013 <http://dx.doi.org/10.1080/10253866.2013.849590>.
Martin, Randy (2002). Financialization of Daily Life. Philadelphia: Temple University Press.
OECD (2015). OECD PISA financial literacy assessment of students. <http://www.
OECD (2015). OECD PISA financial literacy assessment of students. <http://www.