Det här kapitlet har beskrivit hur statens roll i samband med omställning har förändrats den senaste 50-årsperioden, från 1970-talets överbryggningspolitik där staten tog över ägandet i krisande företag till dagens datum där statens roll är mer tillbakadragen och där ett större ansvar läggs på arbetsmarknadens parter. Det är en relativt långsam omvandlingsprocess, som intensifieras i samband med större kriser. Oljekrisen på 1970-talet provocerade fram överbryggningspolitiken och finanskrisen på 1990-talet initierade ett utökat
partsengagemang i omställningspolitiken, samtidigt som en process inleddes där staten tog en ledande roll att agera föredöme för näringslivet med avseende på hur omställning skulle kunna genomföras på ett ansvarsfullt sätt. Vid tiden för finanskrisen 2008-2009 hade ansvaret för direkta åtgärder i samband med större nedläggningar och neddragningar lämnats över till arbetsmarknadens parter. Sedan dess har statens omställningspolitik
snarare utvecklats till ett komplement till partsgemensamma åtgärder och där statliga myndigheter skall samverka med parternas omställningsorganisationer.
Det finns flera möjliga förklaringar till denna utveckling. Statens förändrade roll kan betraktas som en följd av en politisk läroprocess, där åtgärder genomförs, utvärderas och omvandlas till ny politik. Utvärderingar visar på begränsningar i 1970-talets
överbryggningspolitik, höga kostnader, otillräckliga effekter och oavsedda konsekvenser.
Nya riktlinjer och ambitioner formuleras och genomförs, som sedan granskas och
utvärderas för att återigen ligga till grund för nya åtgärder. Samtidigt har erfarenheterna av alternativa metoder, särskilt uppkomsten av partsgemensamma omställningsavtal och omställningsorganisationer, vuxit fram i en successiv läroprocess. Även om det inte nödvändigtvis varit med avsikt har det tagit tid för staten att vänja sig vid ett partsgemensamt skyddsnät som i allt större utsträckning tagit över statens roll i
omställning. Ur detta perspektiv är statens utmaning snarare att hitta en konstruktiv balans i relationen till parternas omställningsåtgärder.
En annan möjlig förklaring har att göra med att strukturomvandlingens karaktär har förändrats. Det finns ingenting som tyder på att antalet större nedläggningar och neddragningar har ökat, men allt fler företag har erfarenhet av att säga upp medarbetare och fler anställda har erfarenhet av att någon gång under arbetslivet ha blivit uppsagd.
Uppsägningar sker i mindre portioner och med stöd från partsgemensamma
omställningsorganisationer finner den övervägande majoriteten ny sysselsättning inom ett år. Det innebär att företagsnedläggningar eller större neddragningar inte på samma sätt som tidigare uppfattas som en radikal kris. Företagskriserna på 1970-talet uppstod i branscher och företag som upplevt expansion under en längre period och inte hade erfarenhet av mer omfattande förändringar, än mindre uppsägning av medarbetare. Det är i sådana
sammanhang uppsägningar upplevs som en kris, som skapar förväntningar om statens agerande. Förändring av strukturomvandlingens karaktär kan således bidra till ett mindre tryck på staten att agera i omställning.
Det har också skett en förändring av vilken typ av verksamheter som läggs ned eller säger upp anställda. Strukturomvandlingen från industriell verksamhet till allt mer
tjänstebaserade och kunskapsintensiva verksamheter innebär en förändring av vem som sägs upp. Kriserna på 70- och 80-talet innebar till stor del uppsägningar inom
arbetarkollektivet. Under senare år är andelen arbetare som förlorar sina arbeten färre.
Uppsägningar inom tjänstebaserade och kunskapsintensiva verksamheter har blivit allt vanligare, vilket tydligt uppmärksammades i samband med telekomkrisen på 2000-talet.
Förändringen ställde krav på det stöd som erbjöds till de uppsagda och Arbetsförmedlingen hade svårt att anpassa sina tjänster till de uppsagda högkvalificerade IT-ingenjörernas behov. Det ställer krav på en mer decentraliserad omställningspolitik där åtgärder anpassas till verksamheternas behov. Omställningsavtalen är en lösning på parternas problem (Walter, 2015) och har därmed lättare att anpassa sina åtgärder och villkor efter de förutsättningar som finns inom respektive avtalsområde. Dessutom är uppsägningar inte längre enbart förknippade med privata verksamheter. Även offentliga verksamheter, som kommuner, regioner och statliga myndigheter är föremål för förändringar som kan leda till uppsägningar. Det bidrar till behovet att decentralisera och överlåta omställningspolitiken till arbetsmarknadens parter.
Det svenska EU-medlemskapet under 1990-talet är säkerligen också en viktig del av förklaringen till varför statens roll i samband med omställningar har förändrats. EU:s statsstödsregler innebär att staten inte längre kan erbjuda stöd till krisande företag på
samma sätt som under 1970-talet. Integrationen av den europeiska penningpolitiken, framförallt stabilitets- och tillväxtpakten, innebär också att Sverige inte längre kan föra en avvikande penningpolitik, vilket begränsar möjligheten att förbättra näringslivets
konkurrenskraft genom devalvering. Istället för att förhindra eller skjuta upp anpassning till globala omvandlingstryck behöver man därför finna andra sätt att anpassa
verksamheter. Stabilitetspakten innebär också att den offentliga sektorn inte kan växa i allt för stor utsträckning. Länder med allt för stora budgetunderskott uppmanas att vidta åtgärder för att få bort underskottet inom en viss tid. Det innebär i sin tur att det finns anledning att minimera risken att ekonomiska kriser i det privata näringslivet inte sprids till den offentliga sektorn. Om omställningsåtgärder i första hand finansieras och organiseras av staten ökar också statens utgifter, som i sin tur kan leda till budgetunderskott och i förlängningen också till neddragningar inom offentlig sektor. Att överföra ansvar för omställning till arbetsmarknadens parter kan således betraktas som ett sätt att säkerställa att kriser tas om hand där de uppstår och inte genererar allt för stora kostnader för staten.
EU-medlemskapet innebär således att staten inte längre kan föra en omställningspolitik som innebär att näringslivets konkurrenskraft stärks på bekostnad av andra länder, till exempel genom penningpolitiska åtgärder. Ur detta perspektiv behöver anpassning i näringslivet således hanteras på annat sätt än genom statlig inblandning.
I nästa kapitel diskuteras hur statens roll i samband med omställning formuleras i andra europeiska länder.