Vad vet vi från tidigare studier och rapporter?
Finansieringsproblematiken i nya och små företag samt statens roll i kapitalförsörjningen är ett av de mest utredda policyområdena i Sverige – studier saknas inte. Rapporterna fokuserar på delvis olika kategorier av nya och små företag, vilket gör att rapporterna enbart kan sägas ge en ”fläckvis” bild av kapitaltillförseln i nya och småföretag, men samtidigt en ganska entydig bild av finansieringssituationen. Flera av rapporterna är skrivna av olika intresseorganisationer och kan delvis betraktas som partsinlagor. I de kommande avsnitten skall jag sammanfatta några av de resultat som presenteras i de olika rapporterna.
4.2.1 Rapporter från Tillväxtanalys
Under perioden 2009–2014 har 2,5 miljarder SEK från strukturfondsmedel satsats i nya och små företag. Syftet har varit att öka det regionala utbudet av ägarkapital. Halva summan kommer från privata aktörer medan den andra hälften delas lika mellan medel från den europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och regionala offentliga
medfinansiärer i Sverige, exempelvis Almi Invest, Innovationsbron och Norrlandsfonden.
Tillväxtanalys fick i uppdrag att utvärdera de statliga insatserna i denna satsning.
Utvärderingen har lett fram till ett antal rapporter (Tillväxtanalys, 2010:01; 2011:05;
2013:08) som bland annat belyser de internationella erfarenheterna av olika statliga interventioner avseende venture capital, affärsänglar och hybridfonder. Eftersom rapporterna i huvudsak redovisar en rad internationella erfarenheter från statliga interventioner, är beskrivningarna av den svenska marknaden begränsade.
Tillväxtanalys har även i andra sammanhang intresserat sig för kapitalförsörjning till små och medelstora företag, och i en rad rapporter (Tillväxtanalys Working Paper 2011:32;
Rapport 2012:10; Statistik 2014:05; PM 2015:11) har myndigheten fördjupat sig i olika aspekter av riskkapitalförsörjningens utveckling i Sverige, och några av beskrivningarna kan sammanfattas på följande sätt:
• Till följd av den finansiella krisen och en svag konjunktur minskade de totala riskkapitalinvesteringarna (som inkluderar VC och buyout-investeringar) dramatiskt under perioden 2008-2012, men ökade något under år 2013. Det var främst de privata investeringarna som minskade kraftigt medan de statliga riskkapitalinvesteringarna närmast fyrdubblades under perioden. Riskkapitalet tenderade att förflyttas till mindre riskabla utvecklingsfaser. Den största andelen av det investerade kapitalet investerades inom life science (främst i form av återinvesteringar) och IT (främst i form av
nyinvesteringar). Investeringar i clean-tech uppvisade samma utveckling som marknaden i övrigt, men innefattar några specifika karaktäristika, såsom att:
avkastningen inte var högre än inom andra branscher, clean-tech var i större utsträckning än många andra områden beroende av politikens inriktning, och
associeras med kapitalintensiva och långsiktiga investeringar som ofta är kostsamma att skala upp – allt bidrar till att clean-tech blir mindre attraktivt för privata investerare.
(Tillväxtanalys 2012:10; 2014:05)
4.2.2 Statens offentliga utredningar (SOU)
De små och medelstora företagens kapitalförsörjning har varit föremål för en rad statliga utredningar genom årens lopp, och under senare år har statens kapitalförsörjning varit föremål för två utredningar: SOU 2008:121 (Innovationer och företagande – Sverige framtid), och SOU 2015:64 (En fondstruktur för innovation och tillväxt). Utgångspunkten för utredningarna är en problembeskrivning där man identifierar behovet av nya och växande företag, samtidigt som banker och andra privata finansiella aktörer tenderar att investera i allt senare utvecklingsskeden. Det ökande finansiella gapet gör det enligt utredningarna motiverat med statliga interventioner för att främja de små och medelstora företagens kapitalförsörjning.
Båda utredningarna utgår i huvudsak från studier och beskrivningar som gjorts i tidigare rapporter. Från dessa beskrivningar är det ett antal förhållanden som lyfts fram i
utredningarna:
• I SOU 2008:121 läggs stor vikt vid de nya och små företagens behov av kapital – dessa beskrivningar är gjorda före finanskrisen 2007/08. I utredningen konstateras att
majoriteten av nya företag finansieras via egna resurser, följt av banklån. I de fall entreprenören attraherar externt ägarkapital så är det främst släkt och vänner som åsyftas. Det är också få entreprenörer som upplever att de har svårt att finansiera sin verksamhet – det rör sig om 10–20 procent av företagen (beroende på studie) – och de entreprenörer som upplever det svårast att erhålla externt kapital är lågutbildade, unga, kvinnor och entreprenörer med utländsk bakgrund. Det framgår också att det föreligger regionala skillnader i kapitalförsörjningen, där entreprenörer i glesbygd upplever brist på såväl låne- som ägarkapital. Orsaken till detta är främst en låg värdering av fast egendom i glesbygden som begränsar företagarnas möjligheter att lämna säkerheter vid banklån och kraven på personlig borgen ökar.
• I SOU 2015:64 konstaterar man att Sverige i ett internationellt perspektiv har en god försörjning av företagsfinansiering och en god tillgång på kapital. Emellertid behövs ett förstärkt finansieringsstöd i mycket tidiga faser i form av bidrag, lån och ägar-kapital, finansieringsinsatser i kapitalintervallet 5–50 miljoner SEK, samt åtgärder för att förbättra tillgången till lånekapital till små och medelstora företag.
4.2.3 Rapporter från intresseorganisationer
En rad intresseorganisationer har under senare år engagerat sig i debatten kring statens roll i företagens kapitalförsörjning. Bland dessa hör Svenskt Näringsliv som presenterat flera utredningar och förslag i ämnet. Svenskt Näringsliv (2011, se även Timbro, 2014)
fokuserar på stödet till innovativa företag och entreprenörer, och den beskrivning som görs av situationen i Sverige kan sammanfattas på följande sätt: det finns en problematik med att ställa avkastningskrav på statliga fonder eftersom detta driver investeringarna mot senare faser och gör att fonderna misslyckas med att finansiera tidiga utvecklingsfaser –
denna trend mot investeringar i senare faser har ökat över tiden och riskerar att skapa utträngningseffekter Det är egentligen enbart Innovationsbron och Almis Innovationslån som fokuserar på FoU-intensiva företag i tidiga faser, medan övriga statliga interventioner i många fall kan betraktas som förtäckta industri- och regionalstöd. Det är svårt att visa att statliga bidrag ger någon additionalitetseffekt och bidragen riskerar att locka lycksökare och ”ansökningsexperter”.
I Svenskt Näringsliv (2012) uppmärksammas det faktum att externt kapital ofta spelar en relativt liten roll för kapitalförsörjningen i små och nystartade företag, och i rapporten belyses den roll som entreprenörens och företagens egna kapital spelar för företagens utveckling – bristen på eget kapital från entreprenören kan därför utgöra ett hinder för etableringen av nya företag och hindra tillväxten i företagen. Rapporten baseras på en empirisk studie som visar att den överlägset viktigaste finansieringskällan i nystartade företag utgörs av entreprenörens egna kapital, följt av banklån, medan övriga finansierings-källor, inklusive, lån från familj, vänner och bekanta, inte förefaller vara särskilt viktiga i nystartade företag. I växande företag förefaller vinster från företaget utgöra den viktigaste finansieringskällan, följt av banklån och personligt sparande. Den slutsats som görs av dessa beskrivningar är att förmögenhetsbildningen i Sverige utgör en väsentlig ingrediens för att skapa goda förutsättningar för nya och växande företag. Det som kännetecknar den svenska förmögenhetsbildningen är att den ligger i paritet med de rikaste industriländerna, men i en internationell jämförelse är förmögenhetsfördelningen i Sverige mycket ojämn, med en kraftig förmögenhetsansamling i toppen av fördelningen. Det innebär att det är en mycket begränsad krets av människor i Sverige som har möjlighet att satsa eget kapital i en start av ett företag eller i tillväxten av ett befintligt företag. Samtidigt kan förväntas att den sneda förmögenhetsfördelningen skulle skapa goda förutsättningar för att stimulera en ökning av antalet affärsänglar och riskkapitalister i samhället.
Slutligen tar Svenskt Näringsliv (2013) utgångspunkt i den ekonomisk-politiska debatten där bristen på kapital (utbudet av kapital) framstår som ett väsentligt hinder för såväl nya som växande företag, samtidigt som forskningen visar att efterfrågan på externt kapital oftast inte är särskilt stort i nya och små företag. Den empiriska studien i rapporten
verifierar detta. Hela 90 procent av företagarna i studien uppger att oberoende och kontroll utgör viktiga motiv till företagandet samt att personliga medel och internt generade medel utgör de viktigaste kapitalkällorna i företagen, medan nya externa delägare är viktiga för att finansiera en potentiell tillväxt i företagen. I rapporten talas om ”kapitalbristens paradox” – det föreligger en god tillgång på externt riskkapital, samtidigt som företagarna avstår tillväxtmöjligheter på grund av bristen på internt genererade medel och egna medel.
Även Företagarna (2015) har engagerat sig i kapitalförsörjningsdebatten och genomfört en empirisk studie bland sina medlemmar. I överensstämmelse med övriga studier så visar Företagarna att ägarens kapital och de internt genererade medlen i företagen utgör den dominerande kapitalkällan i företagen, med banken som en annan viktig finansieringskälla.
Däremot upplever en betydligt större andel av företagarna i studien att bristen på extern finansiering utgör ett tillväxthinder, och över hälften av företagarna uppger att det är ganska eller mycket svårt att finansiera såväl investeringar som löpande verksamhet i företagen. Den slutsats som dras i rapporten är att den finansiella krisen 2007/08 har inneburit att det blivit svårare för företagen att finansiera sin verksamhet.
4.2.4 Övriga rapporter
En rad olika organisationer har engagerat sig i diskussionen kring statens kapitalförsörj-ning till små och medelstora företag, och föreslagit olika åtgärder för att förbättra den finansiella situationen för de nya och små företagen. I det följande ska jag redovisa några av de studier som genomförts av Riksrevisionen (2014), Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), samt Tillväxtverket och Entreprenörskapsforum.
Riksrevisionen har bland annat till uppgift att granska statliga insatser inom olika fack-områden, och i skriften Statens insatser for riskkapitalförsörjning – i senaste laget (Riks-revisionen, 2014) gör man en utvärdering av de statliga insatserna inom riskkapitalområdet och ställer frågan: Lever staten upp till de målsättningar som regeringen uttryckt i
propositioner och andra skrivelser? Riksrevisionen konstaterar att riktlinjerna inte alltid är helt entydiga. Det föreligger ofta en inneboende målkonflikt i regeringens riktlinjer. Å ena sidan skall avkastningskraven sättas på en låg nivå, men å andra sidan skall det statliga ägarkapitalet verka på lika villkor som privata aktörer, vilket i praktiken leder till marknadsmässiga avkastningsmål i enskilda investeringar och en drift mot mer mogna investeringsfaser där de privata aktörerna är mest aktiva. I utvärderingen av statens insatser konstaterar Riksrevisionen att (1) staten under senare år gjort stora insatser på riskkapital-området, uppskattningsvis cirka 10 miljarder SEK (exklusive 6:e AP-fondens investeringar på riskkapitalmarknaden), och sättet att finansiera de statliga aktörerna gör att likviditeten i systemet är mycket stor, (2) det mesta av kapitalet investeras i senare utvecklingsfaser medan en försvinnande liten andel (cirka 0,2 procent av kapitalet) investeras i såddfasen – riskkapitalet styrs inte till de tidiga investeringsfaserna utan allokeras istället till vissa geografiska områden och sektorer, och (3) de statliga insatserna är fragmenterade och svåröverskådliga. Slutsatsen av Riksrevisionens utvärdering är att de statliga riskkapital-satsningarna inte når de övergripande målsättningarna som regeringen uttryckt i
propositioner och andra skrifter till Riksdagen.
I ett antal rapporter under senare år har ett större fokus lagts på behovet av kapital i små och medelstora företag (och inte på tillgången). En sådan rapport har presenterats av Anders Bornefalk i en studie till ESO med titeln Kapital på krita? En ESO-rapport om företagandets finansiering (2014), där han diskuterar förändringarna på den finansiella marknaden för nya och små företag under perioden 1998–2010, och fokuserar framförallt på utvecklingen under finanskrisen 2007/08 och den efterföljande lågkonjunkturen. I studien konstaterar Bornefalk att företagen under perioden 1998 till 2010 minskade sin skuldsättningsgrad och andelen som utnyttjade banklån minskade, vilket innebar att den relativa betydelsen av ägarkapital och internt genererade vinstmedel ökade.
I samband med finanskrisen 2007–2009 blev det dessutom svårare for nystartade företag att kvalificera sig för banklån, medan de större företagen gavs möjlighet att öka sin upplåning. Förklaringen till utvecklingen (med mindre andel banklån och mer ägarkapital) är såväl konjunkturell som strukturell. Exempelvis ökade kraven på bankernas
kapitaltäckning och dessutom försämrades bankernas förmånsrätter vid konkurser.
Finanskrisen innebar även att företagens framtid blev mer osäker med en försiktigare utlåning och högre räntor som följd. Genom skattereformer och en låginflationspolitik under de senaste åren har skuldsättningen i företagen gjorts mindre förmånlig och
dessutom har sänkta inkomst- och egendomsskatter gjort det möjligt att bygga upp ett eget sparande för eget och andras företagande, som gör att ägarkapital föredras före
lånefinansiering. Bornefalk konstaterar även att de företag som har ambitionen att växa tenderar att ha en lägre lönsamhet och blir därmed beroende av extern finansiering, inte
minst bankfinansiering, dvs. växande företag tenderar således att påverkas av de ökade svårigheterna att få bankfinansiering. I rapporten lyfts även den sneda förmögenhets-fördelningen i Sverige fram som en orsak till att nyföretagandet stagnerat och blivit mindre jämt fördelat. Förmögenhetsfördelningen gör även att det är vissa typer av nya företag som etableras – personer i toppen av förmögenhetsfördelningen tenderar att starta företag för att uppnå olika typer av privata fördelar, såsom frihet och kontroll, men bidrar sällan till det samlade välståndet, sysselsättningen och tillväxten i samhället. Samtidigt kan inte entreprenörer med begränsade förmögenheter driva sina företag på ett effektivt sätt (på grund av finansiella begränsningar) och därmed minskar dessa företags samhällsnytta.
Tillväxtverket har under en följd av år i olika studier följt näringslivets utveckling och företagarnas upplevelser av förutsättningarna för att bedriva verksamhet i Sverige.
Utgångspunkten i rapporten Förutsättningar för konkurrenskraftiga företag: Företagens villkor och verklighet (2014) är att de svenska företagens konkurrenskraft i ett
internationellt perspektiv kan betraktas som god – Sverige befinner sig i ett internationellt toppskikt. Den empiriska studien i rapporten fokuserar på de små och medelstora
företagens tillväxt. Studien visar en god tillväxtvilja i företagen, exempelvis vill 70 procent av företagarna växa i termer av omsättning eller antal anställda, med den högsta tillväxt-viljan i de större företagen. Tillväxthindren upplevs i huvudsak vara konkurrens från andra företag, tillgång till lämplig arbetskraft och lagar och myndighetsregler, medan tillgången på extern finansiering kommer förhållandevis långt ner i rangordning. Det är främst när det gäller utvecklingen av innovationer och vid internationalisering av företagen som brist på finansiering upplevs vara ett hinder för utvecklingen.
Slutligen har Anna Söderblom och Mikael Samuelsson i en rapport med titeln Source of Capital for Innovative Startup Firms: An Empirical Study of the Swedish Situation (2014) studerat de projekt som sökt bidrag från Vinnovas finansieringsprogram Vinn nu – det rör sig således om nya innovativa företag. Resultatet visar att en tredjedel av entreprenörerna inte använder sig av någon form av externa finansiella medel, utan utvecklar sina företag enbart med hjälp av egna medel och internt genererade medel (cirka 40 procent av företagen finansieras helt eller delvis av grundaren). En intressant notering i rapporten är att i förhållande till andra länder tycks svenska innovativa företag i begränsad utsträckning använda kapitaltillskott från familj och vänner, dessutom är bankfinansiering en tämligen ovanlig finansiering medan offentlig finansiering är mer vanligt förekommande. Få företagare använder affärsänglar och ännu färre använder venture capital-investerare som finansiärer. I förhållande till flera andra rapporter är det intressant att notera att Söderblom och Samuelssons studie pekar på en relativt god tillgång till kapital i företagens tidiga utvecklingsfaser – främst baseras det tidiga kapitalet på grundarens egna medel och offentlig finansiering. Däremot förefaller det finnas en brist på kapital i något senare faser och inte minst i expansionsfasen – faser som präglas av att det är ett större antal olika finansieringskällor som finansierar mindre andelar av företaget. Dessutom ökar andelen företag i dessa faser som inte tar in något externt kapital utan förlitar sig helt på internt genererade medel och olika former av bootstrapping finansiering. De investerade medlen är oftast relativt små – i tidiga utvecklingsskeden är den genomsnittliga investeringen 500 000 SEK (dock med stor variation mellan företagen), i start-up fasen ökar
investeringarna till cirka 1,2 miljon SEK, medan expansionen av företagen präglas av en minskning av investeringarnas storlek. Slutsatsen som Söderblom och Samuelsson gör är att innovationsbaserade företag förefaller underfinansierade i senare utvecklingsfaser.
Författarna menar också att många entreprenörer inte är förberedda för en extern
finansiering och inte heller har tillräckliga kunskaper om alternativa finansieringslösningar
– entreprenörerna måste bli bättre förberedda för extern finansiering och finansiärerna behöver bli bättre på att kommunicera vilka finansieringsalternativ som föreligger.
4.2.5 Sammanfattning – den finansiella kontexten
Hur ser den finansiella situationen ut för nya och små företag i Sverige? Den generella bild som framkommer i studierna är att situationen för de nya och små företagens kapitalför-sörjning är relativt god i Sverige. Dels är efterfrågan från företagen relativt begränsad – i huvudsak finansieras verksamheten via egna medel och bankfinansiering, dels finns mycket externt kapital tillgängligt på marknaden i form av en riskkapitalmarknad (VC och affärsänglar), som byggts upp under relativt lång tid samt utvecklade instrument för statlig kapitalförsörjning. En sammanfattning av de beskrivningar av den svenska kontexten som görs i de olika rapporterna återfinns i tabell 2.
Tabell 2 Den svenska finansiella kontexten – några empiriska beskrivningar
Tillväxtanalys SOU Intresseorganisationer Övriga rapporter -
- Egna medel och internt genererade medel är de gott om kapital i tidiga utvecklingsskeden i
4.3 Förslag på statliga interventioner i tidigare rapporter