Stigmatiseringens påverkan och effekter

Enligt P3 (kurator) är stigmat kring ämnet stort och anser att det är viktigt att gå varsamt fram i samtalen och inte direkt på ämnet. P3 berättar att det finns en klient nu som har pedofila tankar där P3 lägger största fokus på ångesten och de tvångstankar klienten har.

“Jag försöker hantera klienten med stor försiktighet på grund av stigmat kring ämnet och skammen som kommer med det. Klienten har tidigare varit hos en psykolog som gick direkt på ämnet pedofili, vilket fick henne att dra sig tillbaka. Jag som har hand om henne har fokus på ångesten för att lära henne hantera den och på så sätt bygga ett förtroende. Sen har jag

27

handledare jag kan vända mig till. Får man svåra nya ärenden är det viktigt att inte sitta ensam med det.” (P3)

På frågor associerade till stigmatiseringens påverkan uttrycker E1 att psykiatriska diagnoser i första hand är primärvårdens skyldighet att ta emot men att kompetensen där är väldigt bristfällig. Men den bristande kompetensen i primärvården är inte det yttersta hindret. Utan snarare är det skammen, skulden och rädslan att bli igenkänd som är det påtagligaste hindret om man bor på en liten ort. Skam är enligt Cullberg Weston (2008) en tung känsla att bära och leder ofta till att individen drar sig undan andra människor och håller saker inom sig. E1 uttrycker följande:

“Och sen är det naturligtvis ett hinder att det är enormt skamfyllt och det är olyckligt med formuleringar som att man ska hänga upp dem och låsa in dem och slänga nyckeln.” (E1)

E1 menar att isolering av dessa personer inte tar bort existensen av pedofili, utan en lösning på problemet är att utvecklandet av sociala färdigheter är nödvändigt för att dessa personer ska lära sig att uppskatta att vara med personer som är jämnåriga och som har krav på samtycke. På så sätt skulle de få känna tillhörighet och vara en del i en grupp. Vidare uttrycker E1 att svårigheter med att få samhällets acceptans för diagnosen pedofili, vilket inte heller är eftersträvansvärt med förklaringen att det dels inte är realistiskt att det blir så men också för att acceptansen kan riskera att gränsdragningen mellan diagnosen och det faktiska beteendet blir otydlig.

“Men man kan acceptera en person men inte dess handlingar.” (E1)

Utifrån stämplingsteorin kan en tolkning vara att samhället och den allmänna befolkningen har del i stigmatiseringen av pedofili. Genom felaktiga formuleringar och föreställningar angående avvikande egenskaper bidrar samhället till att personer med pedofili isolerar sig (Svensson, 1992). Studier har visat att personer som lever med pedofili stigmatiserar sig själva utifrån samhällets bild av vad en pedofil är. Det kan leda till att personen ifråga drar sig undan och exkluderar sig själv från samhället (Harper et al., 2016). Enligt Jahnke

28 (2018) skulle ökad kunskap om pedofili som diagnos bidra till att minska samhällets stigmatisering av pedofili och på så sätt göra det lättare för personer att söka hjälp.

Vidare uttrycker E1 att många hindras från att söka hjälp för rädslan att bli illa bemött. Men menar att de som tagit första steget ofta är väldigt glada att de kommit till dem och blir väl bemötta. Enligt E2 utgår deras verksamhet från ett rättighetsperspektiv. Viktigt är att patienterna upplever att de får ett bra bemötande från personalen, alla ska känna sig välkomna. E1 fortsätter förklara att om man arbetar inom vården måste man ju våga prata om det och förstå, inte förakta handlingen och låtsas som att man inte ser. Sedan jobba på att göra något annat istället. Det är ju det som kan göra något verksamt. Pedofilin försvinner ju inte bara för att man säger att det inte finns. E1 har erfarenheter av att det inte bara är allmänheten som skambelägger dessa individer utan att känslorna av avsky och en önskan om att ta distans från dessa personer även finns på en yrkesverksam nivå.

“Jag har varit med i några sådana här arbeten när man intervjuar andra psykoterapeuter och vårdgivare och då hör jag ibland att de undslipper “förbehöll mig rätten att inte ha den här patienten jag kan inte ha si eller så många”. Det är inte upp till vårdgivaren att bestämma det. Det är precis samma resonemang som när barnmorskor säger att det inte ska utföra aborter men det kan inte en vårdgivare bestämma. Är man på ett ställe där man ska kunna ta emot dessa grupper så får man ta dem. Annars får man va nån annanstans. Då får man göra nått annat.” (E1)

E2 menar att den tabu och det stigma som är förknippad med diagnosen utgör ett hinder för pedofilen att söka hjälp. E2 ser stigmatiseringen som svårt att svara på. Den är mångfacetterad och påverkar olika personer på olika vis.

“Jag kan bara bekräfta att det är stigmatiserande för många patienter. Hur det upplevs är subjektivt från person till person.” E2

29 Rädslan att söka hjälp kan tolkas utifrån den stränga stigmatisering av pedofili som finns i samhället (Jahnke et al., 2015b). Stigmatiseringen medför risken att personen söker sig till likasinnade. Därmed ökar också risken att personerna lever ut fantasier och begär då det i gemenskapen normaliseras. Faran med att normalisering av pedofili kan förklaras genom kognitiv dissonans, vilket är en mänsklig strategi för att hantera den obalans som uppstår när en individ upptäcker eller agerar mot sina eller samhällets normer och värderingar (Festinger, 1976[1962]). När dissonans uppstår kan individen själv övertyga sig om att allt är normalt genom att finna argument och anledningar till att handlingar och fantasier är okej. Om personen lyckas balansera dissonansen möjliggör det för personen att leva utan någon större psykisk påfrestning och därmed minskar chansen att hjälp sökes (Houtepen et al., 2016).

30

6. Diskussion

Resultatet visar att det finns samband mellan stigmatisering av pedofili och tillgängligheten av behandling då vi sett att samtliga respondenter ställer sig kritiska till vilken kunskap det egentligen finns inom det faktiska området. De bekräftar även att stigmat är starkt kring ämnet och att det har en subjektiv påverkan på varje individ. Studiens resultat behöver förstås utifrån vetskapen om att dessa respondenter gett sina subjektiva upplevelser och tankar kring dessa frågor. Resultatet visar även att geografin har påverkan på åtkomsten av behandling då den vårdsökandes egna lokalisation är av betydelse vid behov och önskan av stöd och behandling.

Resultatet indikerar att det finns brister inom primärvårdens psykosociala team då de inte vet vart de ska remittera eller hänvisa de personer som söker hjälp vid pedofili. Det framkommer i resultatet att respondenter inom primärvården känner sig osäkra på hur de skulle bemöta personer med pedofili som problematik samt hur de skulle hantera frågan på ett professionellt sätt. Den bristande kompetensen i frågor rörande pedofili kan få förödande konsekvenser för både individen själv men också för samhället i stort. Diagnosen pedofili innebär en klart ökad risk att den drabbade inte kan kontrollera sitt begär och lever ut sin fantasi och därmed begår sexuella övergrepp mot barn/unga. Det är därför viktigt att samhället tar sitt ansvar och satsar på att utveckla kunskapen om pedofili inom primärvårdens psykosociala team samt utökar specialistvården för att arbeta preventivt i frågan att motverka pedofila handlingar (Jahnke, Philipp & Hoyer, 2015a).

Tidigare forskning har visat att felaktig attityd och bristande kunskap hos yrkesverksamma får hjälpsökande att dra sig tillbaka (Levenson et al., 2017). Samtidigt visar forskning också att behandling av pedofili är verksamt med goda resultat vilket respondenter “E” kan tillgodose (Houtepen et al, 2016). Utifrån den kunskapsbilden och studiens resultat bör de yrkesverksamma dels synliggöra för varandras kompetenser men också att våga avslöja den okunskap och bristande kännedom som finns. Tidigare forskning och respondenterna “E” menar att det är av stor vikt att vård erbjuds på ett enkelt sätt då den hjälpsökandes motivation samt skyddad integritet är nödvändigt för att nå ut till pedofiler. Vård kan dock endast vara lättillgänglig om personer som är i behov av den vet att den finns. Studiens

31 resultat visar att det finns kompetent hjälp att få i Sverige men att vägen dit i stor utsträckning verkar vara okänd. Dels på grund av pedofilens egna stämpling utifrån den skuld och skam som upplevs, dels beroende av den okunskap som kan finnas inom primärvården. Samhället kan gynnas av en öppen social miljö genom tillåtande kommunikation om pedofili. På så sätt skulle stigmatisering minska och chansen att pedofilen skulle våga söka hjälp öka (Jahnke, 2018). Den viktigaste slutsatsen är att stigmatiserade grupper, såsom pedofiler, synliggöras och inte tvärtom. Ämnet behöver komma upp till ytan och likaså behöver kuratorer och psykologer som möjlig första kontakt ha mod att hantera känsliga ämnen. Att osynliggöra är inte detsamma som att ett problem inte existerar.

Inom området finns det få behandlare och specialister som besitter den kompetens vi sökte efter och för oss innebar det svårigheter av studiens datainsamling då avståndet till respondenterna varit långt samtidigt som intervjuerna med specialisterna varit till stor betydelse för studien. Det långa avståndet till specialister resulterade i att endast en av de semistrukturerade intervjuerna kunde genomföras i ett möte. Den andra intervjun blev tvungen att genomföras per mail men frågorna är utformade utifrån den ursprungliga intervjuguiden. Då data från vår andra stora respondent insamlats genom mailintervju saknas det djup som endast en intervju i ett verkligt möte kan ge har gjort att studiens resultat till stor del färgats utifrån en respondents erfarenhet. Angående metodvalet för kontakt med psykologer och kuratorer från primärvården har vi lärt oss att det är få som återkopplar och att det därför är av vikt att se till att kontaktsökandet helt står på vårt ansvar.

Utifrån studiens resultat anser vi att det behövs mer forskning om pedofilers tillgång till vård och behandling deras möjlighet till vård för att kunna erbjuda kompetent stöd och behandling, som på sikt gynnar människor i flera led. Problematiken är heterogen och finns i alla socioekonomiska klasser, åldrar och kön. Vi ser framför allt att det finns ett behov av att nå ut till unga samt personer med låg socioekonomisk status då statistik visat att personer från dessa grupper i mindre utsträckning söker hjälp. Dessutom har vi sett att personer med språkhinder blivit tvungna att avstå behandling på grund av att behandling endast ges på svenska. Detta är något som framtida forskning behöver se efter.

Referenser

Ahrne, G. & Svensson, P. (2015). Handbok i kvalitativa metoder. (2., [utök. och aktualiserade] uppl.) Stockholm: Liber.

American Psychiatric Association. DSM-5 Task Force. (2013). Diagnostic and statistical

manual of mental disorders: DSM-5. (5. ed.) Arlington, Va.: American Psychiatric

Association.

Angelöw, B. & Jonsson, T. (2000). Introduktion till socialpsykologi. (2., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Baez-Sierra D., Balgobin C., Wise T.N. (2016) Treatment of Paraphilic Disorders. In: Balon, R. (eds) Practical Guide to Paraphilia and Paraphilic Disorders. Springer, Cham. Beier, K., Grundmann, D., Kuhle, L., Scherner, G., Konrad, A., & Amelung, T. (2015). The German Dunkelfeld Project: A Pilot Study to Prevent Child Sexual Abuse and the Use of Child Abusive Images. Journal of Sexual Medicine, 12(2), 529–542.

Bell, J. & Waters, S. (2014). Doing your research project: a guide for first-time researchers. (6 rev. ed.) Milton Keynes: Open University Press.

Bering, J. (2013). Perv: the sexual deviant in all of us. (First paperbackedition). New York: Scientific American.

Berlin, F. S. (2014). Pedophilia and DSM-5: The importance of clearly defining the nature of a pedophilic disorder. Journal of the American Academy of Psychiatry and the Law Online, 42(4), 404–407.

Boglind, A., Lundén, A. & Näsman, E. (1974[1973]). Jag; den andre: spelet om dej och

mej och dom utstötta: en presentation av symbolisk interaktionism och stämplingsteori.

Lund: Studentlitteratur.

Briken, P. (2015). Paraphilie und paraphile Störung im DSM-5. Forensische Psychiatrie,

Psychologie, Kriminologie, 9(3), 140–146.

Bryman, A. (2016). Social research methods. (Fifth edition). Oxford: Oxford University Press.

Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. (1. uppl.) Malmö: Liber ekonomi. Centrum för Andrologi och Sexualmedicin Karolinska Universitetssjukhuset. (2015).

Slutrapport avseende utvecklingsmedel för att motverka sexuellt våld. Hämtad 2018-04-12

från http://preventell.se/wp-content/uploads/2014/12/141205_rapport_PrevenTell.pdf Cullberg Weston, M. (2008). Från skam till självrespekt. Stockholm: Natur och kultur. Eliasson-Lappalainen, R., Jacobsson, K., Meeuwisse, A. & Swärd, H. (2015).

Socialvetenskapliga forskningstraditioner - en introduktion. I A. Meeuwisse., H. Swärd., R. Eliasson-Lappalainen. & K. Jacobsson (Red.), Forskningsmetodik för socialvetare (s. 17–30). Stockholm: Natur & kultur.

Eriksson-Zetterquist, U. & Ahrne, G. (2011). Intervjuer. I G. Ahrne & P. Svensson (Red),

Handbok i kvalitativa metoder (s. 36–57). Stockholm: Liber.

Festinger, L. (1976[1962]). A theory of cognitive dissonance. (Reissue). Stanford: Univ. press.

Graneheim, U.H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: Concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education

Today,24(2), 105–112.

Görts-Öberg, K. (u.å.) Preventell - hjälplinjen vid oönskad sexualitet. Hämtad 2018-04-23, från http://www.atsubgbg.nu/wp-content/uploads/2015/12/Katarina-Görts-Öberg.pdf Harper, C., Bartels, R., & Hogue, T. (2016). Reducing Stigma and Punitive Attitudes Toward Pedophiles Through Narrative Humanization. Sexual Abuse: A Journal of

Research and Treatment, 1079063216681561.

Houtepen, J., Sijtsema, J., & Bogaerts, S. (2016). Being sexually attracted to minors: Sexual development, coping with forbidden feelings, and relieving sexual arousal in self-identified pedophiles. Journal of Sex & Marital Therapy, 42(1) 48–69.

Imhoff, R., & Jahnke, S. (2018). Determinants of Punitive Attitudes Toward People with Pedophilia: Dissecting Effects of the Label and Intentionality Ascriptions. Archives of

Sexual Behavior, 47(2), 353–361.

Jahnke, S. (2018). Emotions and Cognitions Associated with the Stigma of Non-Offending Pedophilia: A Vignette Experiment. Archives of Sexual Behavior, 47(2), 363–373.

Jahnke, S. & Hoyer, J. (2013) Stigmatization of People With Pedophilia: A Blind Spot in Stigma Research, International Journal of Sexual Health, 25:3, 169–184, DOI:

10.1080/19317611.2013.795921

Jahnke, S., Philipp, K., & Hoyer, J. (2015a). Stigmatizing attitudes towards people with pedophilia and their malleability among psychotherapists in training. Child Abuse &

Neglect, 40, 93–102.

Jahnke, S., Schmidt, A. F., Geradt, M., & Hoyer, J. (2015b). Stigma-related stress and its correlates among men with pedophilic sexual interests. Archives of Sexual Behavior, 44(8), 2173–2187.

Larsson, S. (2005). Kvalitativ metod- en introduktion. I S. Larsson, J. Lilja & K. Mannheimer (red.), Forskningsmetoder i socialt arbete. (s. 91–128). Lund: Studentlitteratur.

Levenson, J., Willis, G., & Vicencio, C. (2017). Obstacles to Help-Seeking for Sexual Offenders: Implications for Prevention of Sexual Abuse. Journal of Child Sexual Abuse,

Lööf, D. (2005). Informationssökning. I S. Larsson, J. Lilja & K. Mannheimer (red.),

Forskningsmetoder i socialt arbete. (s. 347–366). Lund: Studentlitteratur.

Martens, P, L. (1998). Pedofili – barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Martens, P, L. & Hradilova Selin, K. (2008). Sexualbrott. I L. Ekström (Red.),

Brottsutveckling i Sverige fram till år 2007 (s. 161–189). Brottsförebyggande rådet.

Hämtad 12 april 2018 från,

https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b2980008091/1371914737542/7+Sexu albrott.pdf

Olseryd, J. & Hradilova Selin, K. (2017) Sexualbrott. I L. Wallin (Red.),

Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015. (s. 122–151). Brottsförebyggande rådet.

Hämtad 16 april 2018 från,

https://www.bra.se/download/18.4a33c027159a89523b1ae6a8/1494921154159/2017_5_Br ottsutvecklingen_i_Sverige_fram_till_ar_2015.pdf

Patel, R. & Davidson, B. (2011). Forskningsmetodikens grunder att planera, genomföra

och rapportera en undersökning. Johanneshov: TPB.

Preventell. (u.å. a). Vad kan vi hjälpa till med? Hämtad 18 april 2018 från, http://preventell.se/vad-kan-vi-hjalpa-till-med/

Preventell. (u.å. b). Om oss. Hämtad 18 april 2018 från, http://preventell.se/om-oss/ Proeve, M., & Howells, K. (2002). Shame and Guilt in Child Sexual Offenders.

International Journal of Offender Therapy and Comparative Criminology, 46(6), 657–667.

Rennstam, J. & Wästerfors, D. (2015). Från stoff till studie om analysarbete i kvalitativ

forskning. Johanneshov: MTM.

Rubin, H.J. & Rubin, I.S. (2012). Qualitative interviewing: the art of hearing data. (3rd ed.) Thousand Oaks, Calif.: SAGE.

SFS 2008:355. Patientdatalag.

Shannon, D. & Törnqvist, N. (2011). Polisanmälda våldtäkter mot barn – en uppdaterad

kunskapsbild (BRÅ-rapport, 2011:6). Stockholm: Norstedts.

Socialstyrelsen. (2014). Barn som far illa eller riskerar att fara illa. Hämtad 2018-06-07, från http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19528/2014-10-4.pdf Socialstyrelsen. (2011). Behandlingsinsatser- för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn. Hämtad 2018-05-10, från

https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18211/2011-1-1.pdf SOU 2014:49. Våld i nära relationer: en folkhälsofråga. Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer.

Stephens, S., Cantor, J., Goodwill, A., Seto, M., & Davila, J. (2017). Multiple Indicators of Sexual Interest in Prepubescent or Pubescent Children as Predictors of Sexual Recidivism.

Journal of Consulting and Clinical Psychology, 85(6), 585–595.

Stephens, S., Leroux, E., Skilling, T., Cantor, J. M., & Seto, M. C. (2017). Taxometric analyses of pedophilia utilizing self-report, behavioral, and sexual arousal indicators.

Journal of Abnormal Psychology, 126(8), 1114–1119. doi:

http://dx.doi.org/10.1037/abn0000291

Svensson, B. (2012) De mest hatade. Om pedofiler och andra sexualbrottslingar. Stockholm: Ordfront.

Svensson, P. & Ahrne, G. (2011). Att designa ett kvalitativt forskningsprojekt. I G. Ahrne & P. Svensson (Red), Handbok i kvalitativa metoder (s. 36–57). Stockholm: Liber. Svensson, T. (1992). Människa, interaktion och social omgivning: en grundbok i

socialpsykologi med särskild tillämpning på psykiatrisk vårdproblematik. Mullsjö:

Ekbacken.

UNICEF. (2009) Barnkonventionen. FN´s konvention om barnets rättigheter. Hämtad 2018-04-19 https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full

Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad 4 april 2018, från

https://publikationer.vr.se/produkt/god-forskningssed

Welander, L. (Ansvarig utgivare). (2017, 27 Mars). Är jag pedofil? [Podcast]. Hämtad från, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/868192?programid=3381

Öberg, P. (2011). Livshistorieintervjuer. I G. Ahrne & P. Svensson (Red), Handbok i

Bilagor