Regeringens förslag: Straffmaximum för olovlig värvning höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.
Regeringens bedömning: Straffskalan för brott som begås om Sverige är i krig bör inte ändras.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag och bedömning. Enligt Upp-
sala universitet är skälen för att förändra straffskalan för olovlig värvning
oklara. Straffskalor som överlappar så mycket som ett år är ovanliga i svensk rätt och det är svårt att frigöra sig från intrycket att det snarare handlar om att få tillgång till tvångsmedel som förutsätter ett års fängelse i straffskalan, t.ex. häktning.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon synpunkt på förslaget och bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Straffskalan för olov- lig värvning är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om Sverige var i krig, fängelse i högst två år. Som jämförelse är straffskalan för rekry- teringsbrottet fängelse i högst två år. För rekryteringsbrottet finns dess- utom en strängare straffskala för grovt brott. En viktig skillnad i förhållan- de till rekryteringsbrottet är emellertid att det brottet syftar till att förhindra gärningar som kan anses bidra till terrorism medan olovlig värvning kan avse värvning till en verksamhet som i sig inte är otillåten.
Straffbestämmelsen om olovlig värvning fyller en viktig funktion bl.a. genom att den förhindrar att det här i Sverige värvas till en verksamhet som i grunden innebär att människor skadas och utsätts för lidande. Straff- värdet av sådana gärningar kan vara förhållandevis högt. Särskilt gäller detta om värvningsverksamheten har avsett flera personer och om den har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning. Det är angeläget att straffskalan möjliggör en adekvat påföljd även i de allvarligaste fallen av olovlig värvning. Dagens maximistraff om fängelse sex månader är enligt regeringens uppfattning inte tillräckligt, utan det kan finnas gärningar med ett straffvärde som närmar sig nuvarande straffmaximum eller som är högre än detta. Straffmaximum för olovlig värvning, om Sverige inte är i krig, bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.
För straffansvar saknar det betydelse vilken väpnad styrka eller väpnad grupp som krigstjänsten ska utföras för. Straffansvaret kan i vissa fall om- fatta gärningar som har ett begränsat straffvärde. Straffskalan bör därför även i fortsättningen innehålla böter.
Enligt utredningen finns det inte skäl att ändra straffskalan för olovlig värvning som begås när Sverige är i krig. Regeringen instämmer i detta. En följd av att endast den ena straffskalan ändras är att straffskalorna kom- mer att överlappa varandra med ett år. Uppsala universitet invänder att det är ovanligt i svensk rätt. Här handlar det emellertid inte om en överlapp- ning mellan straffskalorna för olika grader av ett brott. Det särskilda straff- ansvaret för brott som begås om Sverige är i krig är inte ett grovt brott i
59 Prop. 2019/20:36 det avseendet att en gärning beroende på allvaret i det enskilda fallet kan
hänföras till olika straffskalor. Om Sverige skulle befinna sig i krig finns det endast en tillämplig straffskala. Att straffskalorna överlappar varandra med ett år innebär därför inga problem. Det finns fortfarande skäl att se allvarligare på värvningsgärningar som äger rum om Sverige skulle befinna sig i krig.
9
Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2020.
Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Promemorians och utredningens förslag och bedömning: I promemorian och utredningen föreslås andra ikraftträdandedatum. Promemorians och utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Det är enbart Polismyndigheten och Säkerhets-
polisen som kommenterar ikraftträdandet särskilt. Säkerhetspolisen på-
pekar att myndigheten inte delges underrättelser från signalspaning i myn- dighetens verksamhet för att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, om det pågår en förundersökning vid myndigheten beträffan- de en företeelse som signalspaningen rör. Säkerhetspolisen anser att ikraft- trädandet av promemorians lagförslag bör avvakta till dess att den lagstift- ning som blir resultatet av den utredning om signalspaning som genom- förts träder i kraft. Polismyndigheten ansluter sig till vad Säkerhetspolisen anför.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss:I utkastet till lagrådsremiss föreslås ett annat ikraftträdandedatum. Utkastets bedöm- ning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Säkerhetspolisen tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser yttrar sig inte särskilt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: De förslag som läm- nas är angelägna och bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen instämmer med Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i att det är ange- läget att möjligheterna att ta del av underrättelser från signalspaning i för- svarsunderrättelseverksamhet inte försämras genom den föreslagna lag- stiftningen. Den 1 augusti 2019 trädde en ny lag i kraft som gör att Säker- hetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten kan bestämma inriktningen av signalspaning och ta emot underrättelser med inhämtade uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet även om det pågår en förundersökning (prop. 2018/19:96, bet. 2018/19:JuU28). Säkerhetspolisens och Polismyndighetens synpunkter är därmed omhändertagna.
Prop. 2019/20:36
60
Av 2 kap. 10 § regeringsformen följer att ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks, och inte heller till en svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Av grunderna för 5 § brottsbalkens promul- gationslag följer att de nya straffbestämmelserna inte får tillämpas så att de ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel. Det behövs alltså inte några särskilda övergångsbestämmelser.