STRIDEN VID SÖDRA STAKET I LITTERATURENS SPEGEL

Striden vid Södra Stäket hör för visso inte till krigshistoriens milstolpar. Den markerar ingen politisk eller strategisk vändpunkt i skeendet. Inte heller rent taktiskt eller med hänsyn till storleken av de insatta stridskrafterna kan striden betecknas s&som särdeles märklig. Som "une petite affaire d'infanterie" karaktäriserades den redan av en samtida sakkunnig bedömare.3

Detta hindrar inte, att striden från vissa aspekter nog kan anses ha ett intresse utöver det självklart betydande rent lokalhistoriska. För första och hittills sista gången sedan början av 1500-talet var den svenska huvudstaden 1719 utsatt för något liknande ett direkt militärt hot (som avvärjdes). För enda gången mötte vid Stäket de ryska härjningarna på den svenska Ostersjökusten sommaren 1719 ett beslutsamt motstånd. För sista gången under det stora Nordiska kriget sammandrabbade här svenska och ryska armestridskrafter. (Första gången sil skedde var som bekant den 20 november 1700 vid Narva.)

Närmast förvånande med tanke på stridens relativa obetydlighet men på sätt och vis kanske ändå förklarligt - av nyss berörda orsaker har det uppstått en hel liten speciallitteratur om striden 183

vid Södra Stäket. Frågan är om inte denna träffning rentav hör till den svenska krigshistoriens mest omskrivna vapenskiften. Para­ doxalt nog måste den samtidigt sägas vara ett av de minst utforskade. Till sin huvudbeståndsdel utgöres nämligen den omfattande littera­ turen av lättviktiga, "populariserande", tillfällighetsprodukter med till synes ringa eller ingen vetenskaplig ambition men därför inte utan viss genomslagskraft. Naturligt nog har litteraturen till största delen svensk proveniens. K ven från ryskt krigshistoriskt håll har striden dock rönt ett visst, ehuru obetydligt, intresse.

Historiografiskt är det främst två arbeten av vetenskaplig halt som varit och är av betydelse. Det ena är en studie av den sedermera välkände, på den tiden mycket unge, krigshistorikern Gustaf Björlin, publicerad i Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift 1872.4 Den andra är en undersökning av Erik Leijonhufvud i Meddelanden från För­ eningen för Stockholms fasta försvar 1919.6

Björlins framställning lyder i sammandrag sålunda:6

Sedan det inrapporterats att den ryska galärflottan visat sig på Baggens­ fjärden, fick överste Fuchs vid 3-tiden på eftermiddagen den 13 augusti order att med Södermanlands regemente oförtövat avgå till Stäket. Fuchs sände överstelöjtnant von Essen med hans bataljon i förväg. När Essen mellan kl 6 och 7 p!l eftermiddagen anlände till Staket fick han av fältmar­ skalken Dlicker order att framrycka mot Skogsö och söka att uppehålla fienden. Det dröjde inte länge, innan den Essenska bataljonen fick strids­ känning med ryssarna. En häftig eldstrid uppstod. Fastän svenskarna käm­ pade tappert begynte ryssarnas numerära överlägsenhet efter hand göra sig gällande. Verkligt kritiskt blev läget, då en· rysk avdelning beredde sig att anfalla den ensamma svenska bataljonens vänstra flank. Just då, om­ kring kl 8 på kvällen, anlände överste Fuchs med den andra Sörmlands­ bataljonen och gav genom sitt ingripande i striden andrum åt den hårt trängda Essenska bataljonen. Betydligt underlägsna, som de alltjämt var, vågade svenskarna dock inte övergå till anfall, men även ryssarna hade avskräckts från fortsatta anfall. Småningom avtog eldgivningen och det föreföll, "som skulle dagen slutas utan att striden blivit avgjord". Då hördes plötsligt trumslag från vägen bortom Stäkets torp: det var Väst­ manlands regemente och Dalregementet som närmade sig. Detta fick en mäktig effekt på sörmlänningarnas mod och stridsvilja. Med fälld bajonett stormade de fram mot den överlägsne ryske fienden. "Ji.nnu ett ögonblick och hans återtåg är flykt." Bidragande till segern hade varit, att även överste von Dahlheim med sina tremänningssoldater hade anslutit till sörm­ länningarnas anfall. li.nda ned till stranden förföljdes ryssarna, men sedan

tvingade det inbrytande mörkret svenskarna att avbryta aktionen. Sörmlän­ ningarna drog sig tillbaka till Stäkets torp, och ryssarna kunde ostörda inskeppa sig på sina ga Iärer.

S11. lyder allts1t Björlins framställning av striden vid Södra Stäket. Den motsvarande skildring som Erik Leijonhufvud framlade nära 50 11.r senare var p1ttagligt avvikande. I sammandrag lyder den s1l:7

Sedan det inrapporterats att den ryska galärflottan visat sig på Baggens­ fjärden, fick överste Fuchs vid 2-tiden på eftermiddagen av generalissimus och fältmarskalken DUcker muntlig order att skyndsamt marschera med regementet till Stäket. Kl 7 på kvällen anlände Fuchs med hela regementet till Stäkets torp. Ryssarna, som landstigit flera timmar tidigare, hade då redan hunnit ställa upp i slagordning. - Sedan regementet ordnats och stridsindelats fick Fuchs vid 8-tiden på kvällen order att framrycka och driva tillbaka ryssarna. Framryckningen igångsattes, Till höger gick överste­ löjtnant von Essen med sin bataljon mot fiendens vänstra flygel. Till vänster gick Fuchs själv med Livbataljonen mot fiendens högra flygel. Enär Fuchs' bataljon hade att ta sig fram i mycket besvärlig terräng hade Essen ålagts att avancera "mycket sakta", för att han inte före Fuchs och Livbataljonen skulle råka i strid med den överlägsne fienden. - Redan på långt håll öppnade ryssarna eld mot de framryckande sörmlän­ ningarna. Elden besvarades, Ryssarna gjorde också ett försök att i luckan mellan de bägge sörmländska bataljonerna anfalla Essens bataljon i vänstra flanken, ett försök som dock avvärjdes genom eld fdn delar av Fuchs' bataljon. Även ett ryskt försök att längs stranden kringgå Fuchs' vänstra flygel avvisades. Stridsverksamheten i övrigt inskränkte sig till ömsesidig eldgivning, som fortsatte intill mörkrets inbrott, - Under tiden hade ryssarna på ömse sidor om sundet även anfallit de tremänningsförban<l som under ledning av överste von Dahlheim försvarade försänkningarna vid Knapens hål och Stäkesund. Samtidigt angreps den första försänkningen av ryska galärer. Även dessa anfall hade dock kunnat avslås tack vare eldunderstöd från de svenska galärerna. Ryssarna gav då upp och drog sig efter mörkrets inbrott tillbaka till sina galärer. Kven Fuchs drog sig nu tillbaka med sina båda bataljoner till närheten av Stäkets torp. Han fann detta rådligast, eftersom viss oreda och förvirring hade uppstått till följd av officersförluster, mörkret och den besvärliga terrängen, Efter tillbaka­ dragandet återställdes ordningen, de sårade förbands och fördes bakåt, och regementet kvarstod stridsberett hela natten ock en god del av följande dag.

r

p�t

-=-

_{===- --}

\

Olikheterna mellan de bägge stridsskildringarna - Björlins och Leijonhufvuds - är påfallande och gäller såväl detaljer som helhets­ bilden. De principiellt viktigaste skillnaderna är följande:

1. Enligt Björlin sändes Andra bataljonen under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen först fram och fick under åtminstone någon timma kämpa ensam, tills omsider även Livbataljonen under överste Fuchs' direkta befäl omsider anlände till dess undsättning. - Enligt Leijonhufvud har regementet marscherat samlat till Stäket under regementschefens ledning och sedan enhetligt insatts i striden. 2. Enligt Björlin slutade striden med en klar svensk seger. Ryss­ arna drevs med bajonetterna tillbaka till sina galärer och räddades från kapitulation eller undergång endast tack vare mörkrets inbrott. I det avgörande slutanfallet medverkade förtjänstfullt överste von Dahlheim och hans tremänningssoldater. - Enligt Leijonhufvud har segern inte varit lika övertygande, om det nu var någon seger alls - Leijonhufvud undviker att ta det ordet i sin mun. Något bajonettanfall med åtföljande förföljning av ryssarna till galärerna förekom ingalunda. Men sin förelagda uppgift hade ju sörmlänning­ arna i alla fall löst, och de drog sig tillbaka från stridsfältet först efter det att ryssarna redan gjort detsamma.

När två uppfattningar om en och samma händelse står emot var­ andra så skarpt och oförmedlat som i fallet Björlin-Leijonhufvud måste förklaringen i princip vara endera av följande:

1) författaren B har haft tillgång till källmaterial som inte stått författaren A till buds,

2) författarna har värdesatt det för båda tillgängliga källmaterialet på olika sätt.

I det aktuella fallet visar sig bägge dessa alternativ vara för handen. Leijonhufvud har verkligen i huvudsak baserat sin fram­ ställning på en berättande källa som var okänd för Björlin. Men han har också underkänt ett par av de källor, som hans föregångare öst ur. Det är alltså detta som förklarar, att Leijonhufvuds fram­ ställning blivit så avvikande från Björlins. Men innebär detta nöd­ vändigtvis, att den är riktig eller ens riktigare?

hållandet, att Leijonhufvuds uppfattning inte helhjärtat har accep­ terats av senare historieskrivare. Närmast Leijonhufvuds uppfattning kommer Heribert Seitz, i en uppsats om "Den stora förödelsen 1719 och striden vid Södra Stäket", som publicerades i Karolinska För­ bundets Arsbok 1960.8 Men inte heller Seitz ansluter sig, trots principiell samstämmighet, på alla punkter till Leijonhufvuds tolk­ ning. Flertalet övriga författare med pretention på att självständigt värdera källmaterialet och tolka skeendet har gett skildringar som snarast innebär en partiell återgång till Björlins ståndpunkt, även om Leijonhufvuds "nyorientering" också har satt sina spår. I första hand tänkes härvid på Erik Jonson och hans skrifter om "Skärgårds­ kriget 1719". 0

Gemensamt för alla som efter Leijonhufvud skrivit om striden vid Södra Stäket är, att utgången i Björlins efterföljd betecknas som en svensk seger, inte sällan rentav som en lysande eller "avgörande" seger. Det färskaste exemplet lämnar en skrift som kom ut i anslut­ ning till 250-årsminnet 1969. Författaren ( Alf Aberg) uppger om de svenska soldaterna, att de "gick fram i ett våldsamt anfall", varvid de ryska grenadjärerna, som aldrig tidigare mött något motstånd under sina härjningståg, snabbt drog sig tillbaka, med sig släpande sina döda och sårade.10

Också i den ryska litteraturen framställes emellertid striden som en seger, fastän en rysk sådan. Sålunda skriver /. E. Porfiriev i sitt bekanta arbete om Peter I: "På ömse sidor om genomfarten [ d v s Baggensstäket] landsatta ryska styrkor bortdrevo efter hårdnackad strid de svenska krafter, vilka försvarade inloppet. Den svenska huvudstaden låg under direkt hot av de ryska trupperna."11

Såsom så ofta, ej minst vid studiet av krigshistorisk litteratur, kan man här med skäl fråga, vad som är sanning. Något verkligt veten­ skapligt "forskningsläge" kan man i detta fall omöjligt tala om. För att om möjligt finna sanningen om "segern vid Södra Stäket" blir det därför nödvändigt att gå tillbaka till de bevarade - redan tidigare kända - källorna och underkasta dem ett förnyat, kritiskt studium. Det är resultaten av ett sådant studium av de viktigaste källorna som i det följande skall redovisas. Avslutningsvis skall också beröras konsekvenserna av de uppnådda resultaten för uppfattningen av striden och dess innebörd.