Strukturerade dialogintervjuer

Modellens struktur bildar ram för dialogintervjuerna.

Strukturen med innehåll, nivåer, livsområden och tidsperspektiv utgör en ram för samtalen. Detta innebär att samtliga intervjuer i alla ärenden följer samma grundstruktur och täcker av samma huvud- och underrubriker. Samtidigt kan kunskapsinsamlingen genomföras i en individuellt anpassad ordningsföljd och i en ledig samtalsform under dessa respektive rubriker, vilket innehållsmässigt överensstämmer med och till formen liknar den pro- fessionella välfärdsarbetarens ordinarie arbetsformer i möten med brukarna. Graden av önskvärd detaljstruktur i en dialogintervju är inte helt självklar. En alltför bred och ’lös’ struktur kan visserligen öka processförståelsen men samtidig försvåras möjligheterna till aggregering. En alltför detaljstyrd struktur med mera ’bundna’ frågor och svar ger enklare sammanställning men hämmar samtidigt dialogens samtalsform. Idealet är att försöka ha till-räcklig styrning för att klara aggregringskraven utan att gå så långt i detalj-styrning att dialogen blir begränsad till enbart frågor och svar.

Strukturens syfte är att bidra till en helhetssyn med en bred kunskap för ökad förståelse för människors levnadsförhållanden och förändringsbehov, vilket i sin tur ökar utvärderingens validitet. Den valda strukturen, med livs-områden uppdelade på olika nivåer, gör den principiellt tillämpbar på alla människor i alla tänkbara målgrupper, oavsett deras individuella livssitua-tion. Den individ existerar inte där dessa rubriker inte är tillämpliga.

Seriös kunskapsinsamling inom flexibla yttre former

Dialogintervjuernas yttre former, som tidsåtgång, plats, tempo etc. bör an-passas till berörda brukares situation och behov, ålder och utvecklingsnivå. Det går exempelvis att utföra sin kunskapsinsamling vid flera olika tillfällen, ta paus under samtalet, ta en kopp kaffe, träffas i familjens bostad, åka bil, ta en promenad, leka med barnen osv. Man måste således inte sitta still på var sin stol och se allvarlig ut för att kunskapsinsamlingen skall vara seriös.

Dialogformen är mycket väsentlig - både för bemötande, motivation, förståelse och förändringsarbete.

Dialogintervjuerna liknar i mycket det ordinarie arbetsinnehållet och kan smidigt integreras i verksamhetens utrednings-/behandlings-/omsorgsarbete. I dialogen mellan den professionelle välfärdsarbetaren och aktuella individer och familjer bör man eftersträva öppenhet, respekt, aktivt lyssnande och empatiskt bemötande. Detta förhållningssätt ökar motivationen att medverka och bidrar till att stärka brukarnas resurser, ansvar och självbestämmande. En dialogintervju innebär ett ömsesidigt samtal mellan brukare och personal och ger båda parter ökade möjligheter att lära känna varandra – alltså även att brukaren får ’se mer av personalen som person’ vilket oftast bidrar till ökad motivation, djupare förståelse och förbättrat samarbete. Dialogen ger också deltagarna möjlighet att ömsesidigt utbyta både verbal och icke-verbal kommunikation – vilket kraftigt ökar möjligheterna till förståelse jämfört med traditionella frågeformulär, enkäter och självskattningsskalor. Samtalet kan i sig skapa ett nytt kontext som avtäcker innebörd, mening och intention även för den intervjuade – man blir mera medveten själv om vad man egent-ligen menar under samtalets gång. Dialogformen ger även möjlighet till flexibel ’tratt-teknik’ - där man kan börja relativt brett under ett livsområde för att efterhand snäva in till mera specifika förhållanden. Intervjuaren kan också välja att avsluta respektive frågeområde med en enkel sammanfattning och undersöka om något har missuppfattats eller behöver kompletteras. Dialogen ger dessutom både personal och brukare möjligheter att

metakom-municera om samtalets intention, form och innehåll för ömsesidig

klarifie-ring av innebörden i det som efterfrågas och svaras. Dialogen bidrar härmed en ökad förståelse för berörda människors livssituation, förändringsbehov, egna resurser och faktiska förändringar.

Att stå ut med dokumentationens förenkling

Det som dokumenteras under respektive livsområde ( med eller utan data-program) utgör givetvis en sammanfattning - utan alla de personliga nyanser och djupperspektiv som kan ingå i hela dialogsamtalet. Denna förenkling är dock nödvändig för att alla dessa kunskaper från många olika ärenden senare skall kunna aggregeras till meningsfullt överblickbara resultat

att ett dataprogram med färdiga rubriker och variabler kan upplevas kallt och teknokratiskt. Uppfattningen om datateknisk kyla brukar dock upphöra i praktiken, när väl dialogintervjun kommer igång eftersom man då, med eller utan maskiner, måste samtala med varandra. Även om olika nyanser ute-lämnas i dokumentationen har de således inte erhållits ”i onödan” utan finns naturligtvis kvar i behandlingsrelationen och ( om så önskas ) i journal-föringen - för båda parter att använda i det fortsatta förändringsarbetet.

I utvärderingen insamlas olika typer av kunskaper.

I intervjun ( liksom i den senare resultatanalysen) bör man vara medveten om att man inom olika livsområden hanterar kvalitativt olika typer av data. - Yttre social situation, som sysselsättning, bostad och ekonomi, en del personliga hälsodata och vissa registrerade förhållanden, kan betraktas som ”objektifierbara” fakta. Här är den gemensamma uppgiften att få fram så sanningsenlig kunskap som möjligt om faktiska förhållanden i brukarnas liv. - Relationer inom familj och nätverk samt personliga förhållanden som psykisk hälsa och självuppfattning, är däremot uppgifter som primärt hand-lar om den enskilda individens/familjens värderingar och upplevelser. Även om dialogen naturligtvis bidrar till ömsesidigt ökad förståelse, måste relationernas kvalitet ytterst avgöras av klientens/familjens uppfattning. - I behovsanalysens ’Mål för önskad förändring’ är det väsentligt att beho-ven verkligen avser önskade förändringar i berörda människors livssituation. Förändringsbehoven får inte sammanblandas med ”önskemål om insatser” eller marknadstänkande av typen ”efterfrågan/ konsumtion/ nöjda kunder”.

I gemensamma reflektioner avseende upplevd förändring och måluppfyllelse

försöker man i efterhand jämföra den förändrade livssituationen vid uppfölj-ningen, med de förändringsmål som uttrycktes vid startsituationen.

Analysen av förändringar och måluppfyllelse utgör alltid en sammanvägd

bedömning ur den gemensamma dialogen - mellan individens/familjens

uppfattning och personalens professionella kunskap och erfarenhet.

(Denna gemensamma bedömning i dialogform inte bör sammanblandas med begrepp som ”klientbedömning” som vanligen avser en bedömning av för-mågor, brister och beteende, - vilken oftast utförs ensidigt av personalen utan att klienten involveras och engageras ).