Strukturplan för Skåne Nordväst

Familjen Helsingborg, som tidigare benämndes som Skåne Nordväst, antog år 2013 en

gemensam Strukturplan för området där syftet var att ”[...] stärka de regionala aspekterna kring fysisk planering och bidra med ett väl förankrat planeringsunderlag för kommunernas

översiktsplaner” (Familjen Helsingborg, 2018d). Den gällande strukturplanen antogs således innan namnbytet till Familjen Helsingborg skedde, men de elva medlemskommunerna är fortsatt identiska. Syftet med strukturplanen är att ta fram gemensamma ställningstaganden för

översiktlig planering samt att figurera som ett stöd för de 11 medlemskommunerna (Familjen Helsingborg, 2013:3). Strukturplanen avsåg även att godkännas i som planeringsunderlag i respektive kommunfullmäktige. Strukturplanens ställningstaganden och överenskommelser togs fram genom fem rådslag, fördelade med sex månaders mellanrum, där både politiker och

tjänstepersoner från ledande befattningar eller med specialistkunskaper deltog (Familjen Helsingborg, 2013:3). Det fanns även, i samband med framtagandet av planen, en arbetsgrupp bestående av representanter från samtliga 11 kommuner (2013:3). Arbetsgruppen träffades cirka en gång i månaden och arbetade med strukturplanen och dess faktiska dokument, samtidigt som de också medverkade i planeringen och arrangeringen av de olika rådslagen (2013:3). De rådslag som genomfördes resulterade i en strukturplan bestående av fyra delstrategier: Grönstruktur, Infrastruktur, Boende och bostadsförsörjning samt Arbete och verksamheter (Familjen Helsingborg, 2018d). Strukturplanen berör såväl nationell, internationell och regional nivå genom att hantera storskaliga och övergripande frågeställningar som exempelvis en ny fast förbindelse mellan Sverige och Danmark samtidigt som den bygger vidare på och konkretiserar Region Skånes arbete med Strukturbild (Familjen Helsingborg, 2013:3). Genom samarbete, dialog och gemensamma satsningar avser strukturplanen generera stärkta samband och kvaliteter i Öresundsregionen samt utveckla näringsliv, turism, rekreation samt boendemiljö (2013:2; 4). Den aktuella strukturplanen är giltig tills ett nytt likvärdigt dokument tas fram och i dagsläget pågår ett arbete för att ta fram en ny strukturplan (Familjen Helsingborg, 2013:3). Som en del i arbetet har det exempelvis tagits fram en ny delstrategi för infrastruktur och kollektivtrafik för planperioden 2018-2029 (Familjen Helsingborg, 2017c).

6. Analys

Följande kapitel redogör för analytiska resonemang som återknyter till den forskningsöversikt och de teoretiska utgångspunkter som tidigare presenterats. Det empiriska materialet studeras med utgångspunkt i teorier om governance, governance network och makt. Det väsentliga i kapitlet är att synliggöra hur studerade dokument och de berättelser som har framförts av respondenterna kan relateras till det teoretiska perspektivet och tidigare forskning. Vidare kommer även paralleller att dras till de demokrativärden som presenterats i studiens inledande delar, nämligen representativitet, ansvarsutkrävande och legitimitet. Kapitlet är indelat i fyra huvudkategorier – vilka tillsammans har skapat en förståelse för det empiriska materialet: representativitet, beslutsprocessen och transparens.

6.1 Representativitet

Med utgångspunkt i studiens tolkningsram diskuteras här hur representativitet synliggörs i det mellankommunala samarbetet Familjen Helsingborg. Det är aspekter som belyses framförallt genom det sätt som medborgare och kommuner representeras i samarbetet samt de

påverkansmöjligheter som förekommer bland aktörerna.

Sørensen & Torfing (2007:9) framhåller i det teoretiska materialet att olika karaktärsdrag eller beståndsdelar kan användas för att studera samverkansprocessen utifrån ett

governanceperspektiv. Med utgångspunkt i författarnas första karaktärsdrag är det

mellankommunala samverkansorganet Familjen Helsingborg representativt för den styrnings- och organisationsform som är nära associerad med nätverksbegreppet och gränsöverskridande samverkan mellan aktörsgrupper (Dannestam, 2009:69; Pierre, 2011:20; Bergmann, 2010:15). Samarbetet ger uttryck för en icke-hierarkisk och horisontell struktur, innehavande av flera olika aktörer och som verkar över flera politiska nivåer i enlighet med litteraturens resonemang kring governance-begreppet (Sørensen & Torfing:3; Montin & Hedlund, 2009:7).

Studiens forskningsöversikt har visat på framväxten av mellankommunala samarbeten, motiven till samverkan samt de effekter som denna utveckling har medfört.Samverkan har idag kommit att bli allt mer aktuellt, framförallt med bakgrund i förslaget till ändringen i kommunallagen (SOU 2017:77:28) – något som aktualiserar processer utanför de traditionella beslutskedjorna. Dessa nya processer och tillvägagångssätt, där förhandlingar mellan privata så väl som offentliga aktörer är i fokus (Sørensen & Torfing, 2007: 3-4), framhålls ställa allt högre krav på

kommunerna att verka för representativitet och legitimitet (SOU 2017:77:18; Gossas, 2006:83; Anell & Mattisson, 2009:29).

Sørensen & Torfings (2007:9) första beståndsdel har inledningsvis använts för att studera den planeringsprocess som konstituerar Familjen Helsingborg som samarbete, i ljuset av governance-

strukturer – genom att se till de aktörer som medverkar i denna horisontella organisering. Som fallbeskrivningen synliggjort består det mellankommunala samarbetet av flera aktörer som på olika sätt är delaktiga i samverkansprocessen. Samarbetsorganisationens 11 medlemskommuner visar på en konstellation som utifrån många aspekter är heterogen då kommunerna har olika geografiska, ekonomiska så väl som resursmässiga förutsättningar. Intervjumaterialet visar här på att förutsättningarna också karaktäriserar de samarbeten som sker på många sätt, då

exempelvis inlandskommunerna samarbetar inom vissa områden som anses aktuella för dem, samtidigt som kustkommunerna samarbetar kring andra områden (Dir 1; TP 1; Pol 1).

Ängelholm, Landskrona och Helsingborg intar i samarbetet rollerna som de större kommunerna, vilka har större förutsättningar ekonomiskt och resursmässigt (TP 1) – medan de mindre

kommunerna har sina frågor och också drar nytta av det organisatoriska stöd som samarbetet skapar (Pol 1; TP 3).

Aktörerna i Familjen Helsingborg består av så väl tjänstepersoner och kommundirektörer som politiker och det finns otaliga nätverkskonstellationer här. En aspekt som utifrån det empiriska materialet ses som en viktig länk för ett effektivt samarbete då samarbetets cirka 40 olika kunskapsnätverk vanligtvis representeras av en person från respektive kommun (Familjen Helsingborg, 2018g:4). Kunskapsnätverken består bland annat av en strategisk planeringsgrupp, infrastrukturgrupp, kollektivtrafikgrupp, mångfaldsgrupp och näringsliv- och destinationsgrupp – samtidigt som det även förekommer nätverk bestående av ekonomichefer, socialchefer,

folkhälsosamordnare och chefer inom räddningstjänst (Familjen Helsingborg, 2018g:21). I relation till Sørensen & Torfing (2007:9) visar ovanstående på en struktur innefattad av flera aktörer, vilka är beroende av varandra. I relation till teorier om makt ses detta som en plats där sanningseffekter produceras och där kampen om att få definiera samarbetets eller nätverkets sanning pågår (Weaver, Motion & Roper, 2006:19). Det bidrar till skapandet av relger, där det som är sant och falskt separeras och makteffekter uppstår (Foucualt, 1980:132). En medverkan i samarbetsorganisationen sker dock på frivillig basis, i enlighet med Sørensen & Torfings första karaktärsdrag (2007:9) – vilket också understryks av flera intervjupersoner. En respondent poängterar exempelvis att:

[...] samverkan bygger ju ändå på en frivillighet, vi är 11 kommuner som vill samverka, så någonstans måste det vara grunden. Det innebär att [...] vi tillsammans försöker dra nytta av att vi är olika [...] det bygger också på just frivilligheten [...] vad vi själva vill [betoning] samarbeta kring och lyfta [...] (Pol 1, mindre kommun).

En annan respondent instämmer i ovanstående citat då det framhävs att samverkan bygger på frivillighet (Dir 1), samtidigt som respondenterna unisont betonar att det också förekommer en tydlighet kring den öppenhet som existerar i samarbetet (Pol 1; Dir 1). Resonemanget stärker tidigare forskning då det framhåller att en fungerande dialog inom ett samarbete är väsentligt för att skapa tillit och öppenhet i organisationen (Rader Olsson & Cars, 2017: 167-168). Politiker 1 betonar vidare att denna möjlighet att välja är uppskattad:

[...] jag värdesätter det egentligen rätt så högt det här med möjligheten att faktiskt välja på riktigt [...] att man kan säga att nej vi är inte med i det här, vi är med i det, det och det men inte dem och dem frågorna [...] Och det tycker jag faktiskt är ett samarbete på riktigt (Pol 1, mindre kommun).

Ett samarbete baserat på frivillighet är därmed väsentligt, vilket också litteraturen framhäver i relation till governance-nätverk då det anses som grundläggande för delaktigheten i

nätverksstrukturer (Sundström & Pierre, 2009:10, 20). I så väl de dokument som studerats som intervjumaterialet poängteras det även att denna frihet medför att nätverkets organisering kan skilja sig åt beroende på projekt (Familjen Helsingborg, 2016a:2). Frivilligheten illustreras medföra en föränderlig organisationsstruktur, där alla 11 kommuner inte alltid är inblandade (Pol 1; Dir 1). Det förekommer exempelvis en viss sammanställning av aktörer i en fråga, samtidigt som en annan konstellationsform kan förekomma i andra frågor. Samarbeten sker där det finns en vilja att samarbeta och nätverken är även öppna för fler aktörers inträdande under tidens gång, något som visar på en oreglerad och flexibel koordination av aktörer (Dannestam, 2009:69). Frivillighet och varierade strukturer främjas även i samarbetsorganisationens verksamhetsplan då det framhålls att samarbeten mellan ett par av medlemskommunerna för det gemensammas bästa uppmuntras (Familjen Helsingborg, 2017b:4).

Vidare framhåller intervjumaterialet att en avsaknad av frivillighet kan medföra ett upplevt tvång att medverka då det inom Familjen Helsingborg finns ett majoritetsbeslut (Dir 1; Pol 1) – en aspekt som stärks i Sørensen & Torfings (2007:9) poängtering att aktörer inom ett governance- nätverk, trots dessas beroende av varandra, också bör vara självstyrande och inte uppleva tvång att agera eller tänka på ett specifikt sätt. Om samarbetet hade innefattats av denna tvingande natur hade det kunnat hämma samarbetets utveckling enligt en respondent (Pol 1). Genom att framhålla just denna frihet görs ett försök att frångå existerande planerings- och beslutsprocesser i kommun- och regionorgan. Gränser som den traditionella samhällsstyrningens hierarki,

auktoritet, tvång och kontrollerande struktur karaktäriseras av (Sundström & Pierre, 2009:10; Allmendinger & Haughton, 2009: 619-620).

Sammantaget medför samverkansorganisationen därmed en nätverksliknande struktur, där en komplex samling av aktörer och relationer förekommer (Healey, 2007: 269-270). I Familjen Helsingborg figurerar aktivitet på flera olika håll och nivåer, något som enligt litteraturen ytterligare bidrar till en komplexitet i styrningsprocessen (Pierre & Sundström, 2009:249). Samverkansorganisationen ses som ett ”flytande” område som synliggörs för att frångå

existerande mönster (Allmendinger & Haughton, 2009: 619-620), mönster som enligt ovan kan upplevas som innebärande av hierarki, tvång och auktoritet (Sundström & Pierre, 2009:10; Montin & Hedlund, 2009:28; Bergmann, 2010:14). Denna flytande och nätverksliknande

struktur, baserad på frivilligt deltagande, synliggör därför ett flertal andra grunder till deltagande och den representativitet som konstituerar Familjen Helsingborg. Ett av de perspektiv som

uttrycks i det empiriska materialet är en representativitet baserad på engagemang och en respondent uttrycker att det också underlättar processen i sin helhet:

[...] när engagemanget finns, ja då är det lättare att samarbeta [...] finns det ett stort engagemang så går det ganska enkelt att komma fram i frågorna och hitta lösningar [...] (Dir 1, större kommun).

Ett engagemang och intresse hos aktörerna bedöms enligt en annan respondent även avgöra hur aktörsrelationer kan komma att formuleras, samtidigt som det även uttrycks skapa en

samhörighet i samarbetet (TP 1). Denna samhörighet anses vara överensstämmande med det förtroendeskapande som Sundström & Pierre (2009:10) klarlägger som en essentiell aspekt i ett governance-nätverk. Vidare vittnar intervjumaterialet om att ett engagemang hos medverkande aktörer, exempelvis hos politiker, styr mer än exempelvis kommunernas storlek, då en liten kommun med en engagerad kommundirektör eller engagerade politiker anses kunna ha en lika stor påverkan som en större kommun (TP 1). Det framhålls likaså i de studerade dokumenten då det betonas att samarbetet kräver engagemang (Familjen Helsingborg, 2017b:4; Familjen Helsingborg, 2016a:1). Det politiska entreprenörskap som teorier om governance-nätverk betonar (Larsson & Bäck, 2008:111, 276-278; Jensen & Sørensen, 2003:21) anses här vara styrande för vilka aktörer som tar plats i governanceprocessen, med bakgrund i att auktoritet i många fall är beroende av sammanhang och kontext i nätverksstrukturer. Auktoriteten anses som framträdande i samarbetet i och med ovanstående diskussioner, då engagemang framhålls som en väsentlig faktor för graden av representativitet (Pierre, 2009:52).

Vidare påverkas vilka aktörer som medverkar i Familjen Helsingborgs olika

nätverkskonstellationer av det som framhävs i Sørensen & Torfings (2007:9) första beståndsdel gällande att politiska aktörer måste påvisa ett bidragande till nätverket. Det empiriska materialet illustrerar nämligen ett visst behov av aktivt deltagande hos medlemskommunerna – vilket medför att aktörerna i nätverket också måste påvisa att de kan delta och bidra med resurser. Detta uttrycks bland annat i de studerade dokumenten då det framhålls att det krävs ett aktivt

deltagande bland medlemskommunerna, både personellt och resursmässigt (Familjen

Helsingborg, 2017e:3). En respondent tydliggör på liknande sätt att nätverkens representativitet till stor del beror på den organisation som kommunerna har till förfogande och de resurser som finns att tillgå (TP 2). Det framhålls att somliga kommuner exempelvis endast har möjlighet att avsätta en tjänsteperson som då får delta i flera samarbeten eller nätverk inom Familjen samtidigt medan andra kommuner, med en större organisation, kan avsätta flera tjänstepersoner.

Kommuner som i många fall då också innehar specialistkompetens inom det givna

samarbetsområdet. En annan respondent delar åsikten då respondenten menar att: ”[...] mycket arbete måste ju göras i de enskilda kommunerna [...] så att, det är väl en fråga om vart intresset och resurserna har funnits, vad man känt att man har kunnat avsätta [...] (TP 3).

Representativiteten i styrelsen och kommundirektörsgruppen framhålls däremot vara mer självklar, då alla kommunerna där har en given plats (TP 2). Governance-nätverket förstås därmed, utifrån den teoretiska tolkningsramen, som konstruerat av resursberoenden mellan

aktörer – med bakgrund i att den enskilda aktören sällan har tillräckliga resurser för att lösa aktuella utmaningar (Sundström & Pierre 2009:10). En respondent betonar ovanstående genom klargörandet att:

[...] vi klarar oss inte så bra själva, vi är beroende av samarbetet på ett annat sätt [...] vi kan ha duktiga tjänstemän så funkar det när vi har dem [...] men när de blir gamla och sjuka så faller liksom det här arbetet och så märker vi hur sårbara vi är [...] vi behöver slå oss samman med någon annan (Pol 1, mindre

kommun).

Det som konstituerar Familjen Helsingborg synliggörs därmed i det empiriska materialet ur åtskilliga hänseenden, både i egenskap av berättelser kring förekomsten av engagemang hos medlemskommunerna samt i egenskap av de resurser som den enskilda kommunen har att möjlighet att avsätta för en specifik åtgärd. En aktör som, framförallt baserat på tillgången på resurser men också på dess engagemang, uttrycks ha en betydande och i viss mening ledande roll i samarbetet är samarbetsorganisationens största kommun, Helsingborgs stad. I de dokument som studerats anges det exempelvis att ”Helsingborg intar i kraft av sin storlek en ledande roll och är den ’generösa motorn’” (Familjen Helsingborg, 2018g:4) samtidigt som de, även här ”i kraft av sin storlek”, har tilldelats ett permanent ordförandeskap i samarbetskommittén (Familjen

Helsingborg, 2016a:1). Kommunen har ett samordnande ansvar då de bland annat tillhandahåller ett sekretariat som stöd till samarbetskommittén till självkostnadspris (Familjen Helsingborg, 2016a:3; Familjen Helsingborg, 2018g:4). Det empiriska materialet visar därmed på att

Helsingborgs stad innehar en större makt att bestämma samarbetets förfaringssätt. Helsingborgs roll i samarbetet beskrivs av en respondent som att ett stort ansvarstagande tagits från

kommunens sida, men det ses också som en självklarhet då de innehar de resurser som krävs: ”[...] Helsingborg har ju en ganska styrande roll eller har tagit på sig mycket ansvar och så. Så det är klart att de, har mer utrymme [...] då de har haft mer resurser [...]” (TP 3). En annan respondent instämmer i ovanstående berättelse då det artikuleras att:

I Helsingborg som har en större organisation finns det fler anställda och dem har ibland lite lättare att lägga mer krut och så på det här arbetet än i småkommuner där vi har tjänstemän som har lite ansvar för de här frågorna, samtidigt som för många andra ansvarsområden [...] Helsingborg kanske kan ha någon som kan lägga mer tid [...] (Pol 1, mindre kommun).

Den ledande roll som Helsingborgs stad intar i samarbetsorganisationen ses i någon mening som en självklarhet då det är en så pass väsentlig aktör i samarbetet. Kommunen genomgår här den procedur som belyses i litteraturen då en ledande roll skapas som i sin tur har påverkningar på regler och premisser för handlande (Bergström & Boréus, 2012:359). Det är den praktik eller det element som tar stor plats – vilket möjliggör vissa insatser, samtidigt som det förhindrar andra (Foucault, 1993:7; Berglund-Snodgrass, 2016:25). Helsingborg ses som motorn i samarbetet, som också gynnar helheten – vilket respondenterna uttrycker en förståelse för. Det empiriska materialet framhåller vidare att det även finns ett värde i att den större kommunen intar en ledande position då det ses som förutsättning för att få samarbetet att fungera (Dir 1; TP2):

Helsingborg har ju en stor roll i att samarbetet fungerar skulle jag vilja säga. De har ju en möjlighet att kanske avsätta resurser på ett annat vis, om jag bara tänker på tjänstepersonsarbetet [...] jag tror att de flesta andra kommuner hade haft svårt att lägga så pass mycket tid på samarbetet (TP 2, mindre kommun).

Ytterligare en respondent instämmer då det framhålls att det hade varit ”tungt för en mindre kommun att dra det lasset också [...] det ju Helsingborg som håller ihop det [...]” (TP 3). Helsingborgs ledande roll uttalas i och med det inte som en nackdel i intervjumaterialet, utan snarare som det motsatta. En respondent framhåller att Helsingborgs ledande roll även kan underlätta för de mindre kommunerna att få fram sina röster (Pol 1). Vidare nämner respondenter att samarbetet hade kunnat ha ett ordförandeskap som är mer föränderligt över tid (TP) men frågar sig samtidigt huruvida det hade upplevts som mer demokratiskt (Pol 1). Samtidigt understryker en av respondenterna att det också hade kunnat medföra problem i form av otydligheter inom organisationen:

[...] där är ett problem lite i det här att [...] vem driver frågorna? Rätt som det är så är det den lilla kommunen som är ordförande, ja men där är ju ingen kraft [...] i Helsingborg där kan ju [...] tar liksom tjänstemännen till hjälp på ett annat sätt och har en annan organisation som faktiskt kan jobba med de här frågorna [...] det här tror jag har varit en viss styrka [...] men det är klart, det får ju en slagsida mot Helsingborg. Och där får vi ju försöka balansera det på något sätt [...] (Pol 1, mindre kommun).

En respondent betonar dock, i motsats till ovanstående, att det finns en negativ bild av

Helsingborg som en styrande aktör – vilket kan medföra ett minskat förtroende för samarbetet som helhet:

[...] den här synen att, ja men det är Helsingborg som styr och [...] den är jättesvår [...] lite det här lillebror/storebror-komplexet som dyker upp från andra kommuner, oftast mindre kommuner [...] Att Helsingborg ändå gör som de vill [...] Så det är en stor utmaning i ett sådant här samarbete, att även om man har riggat det och det [...] är hyfsat jämnt liksom, blir det aldrig helt hundra [...] det skapas en annan bild, en ryktesbild [...] då är ju risken att [...] man tappar förtroendet och då kommer det till sist urholka viljan att vara med [...] det är ju ett av de stora hoten, en misstänksamhet och [...] den finns väl mer eller mindre (TP 1, större kommun).

Citaten visar därmed på en viss motsättning i ett system av maktutövning och tekniker

(Börjesson & Rehn, 2009:51), men också på en medvetenhet kring aktuella motsättningar inom samarbetet då det lyfts fram som en aktuell utmaning som argumenterar för att ett arbete sker kring motsättningen. En respondent hävdar vidare att den större kommunens ledande roll också skapar legitimitet och meningsfullhet för samarbetet:

[...] för att få legitimitet för samarbetet, det är trots allt så att den stora kommunen har tillgång till mycket mer, resurser och måste i många frågor gå före. Sen behöver det inte vara i alla frågor [...] men, i den stora sammanhållande delen så behöver [...] den stora kommunen vara en viktig part som driver på samarbetet. Det går inte, som jag har sett i andra samarbeten, att den stora kommunen bara är med lite grann eller har så stort intresse [...] då blir inte ett samarbete så meningsfullt (Dir 1, större kommun).

Samtidigt uttrycker en tjänsteperson att det nätverk som hen ingår i ibland upplevs vara relativt präglat av Helsingborgs intressen, med bakgrund i att de just där innehar huvudansvar – något som vanligen grundas i en tillgång till kompetens och personal inom området:

I [...] nätverket så har ju alla kommuner någon tjänsteperson på plats de flesta gånger [...] sen är det ju en grupp som är ganska… präglad av Helsingborg eftersom de har flera personer på plats och presenterar [...] och sen får vi andra tycka till [...] (TP 3, större kommun).

Citatet illustrerar därmed att Helsingborg som aktör är tongivande. Det visar att nätverkets horisontella relationer inte alltid medför en jämlikhet i förhållande till auktoritet och

resursfördelning i enlighet med Sørensen & Torfing (2007:9) då den större kommunen här har tagit på sig en ledande roll, med bakgrund i så väl ekonomiska som organisatoriska resurser. Det empiriska materialet visar på ett nätverk, baserat på frivillighet och resursberoenden, där det framhålls finnas en varaktig möjlighet för alla aktörer att delta i den mellankommunala

planeringsprocessen – där den asymmetri som författarna diskuterar uttrycker sig på flera olika sätt. En respondent klarlägger att fördelningen skiljer sig något beroende på samarbetsform då det inom de kommunala bolagen och kommunalförbunden genomförs en fördelning av aktier efter storlek, samtidigt som det inom avtalssamverkan förekommer en jämlik fördelning (Dir 1).

Frivillighet medför enligt governance-teorier att maktutövning och hierarkisk kontroll är

svårutövat (Sørensen & Torfing, 2007: 9-10), men det empiriska materialet visar att frivilligheten i själva verket är ett resultat av disciplin, kontroll och socialt bestämda praktiker enligt Lukes (2008: 104-105) resonemang. Detta då Helsingborgs intressen framförs, erbjuds och även föreskriver samarbetet i någon mening genom innehavandet av resurser. Enligt litteraturen behövs en förståelse skapas för de maktstrukturer som förekommer mellan olika aktörer (Healey, 2007: 186, 269), vilket argumenterar för en granskning av dessa processer. Det empiriska

materialet visar därmed på att Helsingborg, i och med sin ledande roll, har tilldelats makt i samarbetet då de innehar större definitionsrätt till sanningen och samarbetets konstruktion – något som litteraturen lyfter fram (Motion & Roper, 2006:19; Berglund-Snodgrass, 2016:25). Diskussionen implicerar därmed förekomst av makteffekter enligt Stein & Harper (2003:127) då aktören sprider utsagor i större utsträckning än övriga aktörer, utsagor som enligt litteraturen är