Vi talar gärna om områden i termer av »svaga« och »utsatta«, men vi inser självfallet att det inte är själva området som är svagt eller utsatt, utan individerna i området. Jag vill dessutom terminologiskt dif- ferentiera mellan begreppen svag respektive utsatt. Svag ska uppfattas som resurssvag, i den meningen att den som är svag inte kan handskas med plöts- liga, genomgripande eller dramatiska förändringar av livssituationen till det sämre. Utsatt är den som löper större risk för att bli föremål för sådana förändringar. Den som är svag är sålunda också i viss mening utsatt, medan den som är utsatt inte nödvändigtvis är svag.
Att i denna mening svaga individer kan kate- goriseras i svaga grupper hänger samman med att resurser i detta sammanhang – social and ekono- misk trygghet, humankapital och självförtroende – fördelas på ett sätt som är systematiskt ojämnt. Individuella förhållanden har ofta strukturell bak- grund. Men också utsatthet, som är en mera ome- delbar konsekvens av strukturella förhållanden, är
systematisk, så att utsatta individer formar grupper. Invandrare som nyligen kommit till sitt nya land befinner sig av naturliga skäl i en utsatt position, av naturliga skäl, och känner sig också, som regel, svaga och utsatta i det samhälle de valt som till sin nya hemvist. Ett flertal faktorer bidrar till att i varierande grad ställa den nyanlände inför en svårbemästrad situation – språket är oftast en sådan faktor, liksom utbildning som inte varit anpassad till, och eller inte erkänns i det nya landet, samt brist på relevant arbetslivserfarenhet; det svenska arbetslivet är mycket speciellt och ställer höga krav på anpassning. Med hjälp av figur 6.1 kan riskerna för utslagning illustreras, i relation till varierande grader av utsatthet och styrka, individuellt och socialt. Risken för utslagning är sålunda störst bland svaga grupper eller individer som också är utsatta för olika sociala och/eller ekonomiska svårigheter, medan individer som är resursstarka , och därmed sällan befinner sig i en utsatt position, löper liten risk att marginaliseras eller slås ut.
Detta är naturligtvis inga nya tankegångar. Det nya är att använda modellen i relation till en integrationsproblematik, där de bägge axlarna kan illustrera olika grader av integration, såväl ur ett individuellt som ur ett samhällsperspektiv. Jag måste dock göra klart att invandrarens klassiska utsatthet, att inte ha ett jobb och att vara försörjd genom olika former av bidrag, inte i sig innebär utslagning och utanförskap. Utslagning blir det först när det tillståndet blivit mer eller mindre per- manent , och den kulturella integrationen i form
av utbildning och starka nätverk som inkluderar majoritetskulturen och/eller den ursprungliga kulturen uteblivit.
Ekonomisk integration handlar om att skapa varaktig koppling mellan olika minoritetsgrupper och arbetslivet, och därmed en hållbar självförsörj- ning genom eget arbete. Det är fråga om en pro- cess, och graden av integration följer den vertikala axeln Utsatt—Inte utsatt. Kulturell integration, å andra sidan, handlar om grundläggande normer och värden som omfattas av majoritetskulturen, och i vilken grad invandraren släpps in i den vär- degemenskapen och vill anamma den. Med andra ord, finns det i det stora samhället en acceptans för minoritetsgrupper och minoritetskulturer med avvikande normer och värderingar? Och, på samma sätt, finns det hos enskilda och grup- per av invandrare en önskan, en beredskap, att försöka anpassa de egna värdesystemen och göra dem kompatibla med majoritetsgruppens? Den glidande skala som svaren på dessa frågor samlas längs representeras i modellen av den horisontella axeln Svag — Stark.
Det är självfallet enklare, och mer tillförlitligt , att mäta ekonomisk integration, och det är uppen- bart att man kan uppnå en övertygande grad av ekonomisk integration utan att ens beakta behovet av kulturell integration. I diskussionen om utan- förskap måste man emellertid beakta båda dessa dimensioner av integration, och man måste se och värdera dem var för sig, såväl som bägge i sam- spel. Kulturell integration brukar betecknas som
direkt integration. Den ekonomiska integrationen som förutsätter inträde på arbetsmarknaden kallas betecknande nog indirekt integration.
Zenou (2008)9 skiljer mellan två olika uttryck
för statlig diversifieringspolitik. Dels assimilering, tydligast exemplifierat av Frankrike, dels integra- tion, som i till exempel Sverige och Storbritan- nien. Det är med andra ord så att enskilda staters politik spelar en avgörande roll för om målet är att invandraren skyndsamt assimileras och blir en del av majoritetskulturen med dess främ- mande normer och värderingar, eller om det är den direkta, kulturella integrationen och därmed ett mångkulturellt samhälle som föredras. I båda fallen blir invandrarens eget ställningstagande om huruvida han eller hon önskar behålla banden till sin ursprungliga kultur tillsammans med majori- tetskulturen, eller om det uppfattas som mest att- raktivt att sugas upp i majoritetssamhället fullt ut. Modellen i Figur 6.1 kan, menar jag, med fördel utvecklas till att också illustrera Berrys teori om invandrarens tvådimensionella identitet, i förhål- lande till dels majoritetskulturen, dels minoritets-, eller den ursprungliga kulturen. Zenou formule- rar, med utgångspunkt i Berrys teori, fyra kultu- rella identiteter, assimilation, integration, separatism och marginalisering. Assimilationsidentiteten har en stark anknytning till majoritetskulturen och en svag koppling till den egna ursprungskulturen; integrationsidentiteten har starka band till såväl
den egna kulturen som majoritetskulturen; separa- tismidentiteten har svag anknytning till majoritets- kulturen och stark koppling till ursprungskulturen; marginaliseringsidentiteten har svaga kopplingar till både den egna och majoritetens kultur och kan uppfattas som liktydigt med utanförskap. Jag har placerat in de fyra identitetstyperna i de fyra fäl- ten som skapas av Svag—Stark- och Utsatt—Inte utsatt-axlarna.
Gruppen som hamnar i »marginalisering«, utanförskap, är individer som inte accepterar de värden och normer som är förhärskande i majori- tetskulturen, och inte heller deras egen ursprungs- kultur. Detta är en svag identitet som snabbt kan
Svag Stark
Utsatt Inte utsatt
utveckla en fientlig hållning till majoritetskulturen. Gruppen är också utsatt i förhållande till arbets- marknaden. I min modell finns, i förhållande till invandrare, den mest framgångsrika positionen i integrationsrutan, som emellertid förutsätter starka individer i en fördelaktig position. Resultatet av en nationell assimilationsstrategi, det som ovan kallas assimilationsidentiteten, har i modellen placerats i rutan Stark/Utsatt, men kan självfallet också tänkas glida över i Svag/Utsatt-rutan. Ett förnekande av ursprungskulturen medför ofta en motreaktion i form av dold diskriminering och svag identitet, varvid man kan lätt faller tillbaka in i en utsatt situ- ation och därmed en svagare känsla av eget värde.
Svag Stark Utsatt Inte utsatt Separatism Marginal- isering Integration Assimilation? Figur 6.2. Identitetstyper