Lundbystudien är en uppföljningsstudie av den mentala hälsan i en svensk befolkning. Studien omfattar de 3563 personer som 1947 eller 1957 bodde i två socknar i Skåne. Studiepersonerna har undersökts åren 1947, 1957, 1972 och 1997. Undersökningarna har bestått av intervjuer utförda av psykiatrer från Lund och genomgångar av patientjournaler/register i de fall någon haft kontakt med sjukvården. Bortfallet av studiepersoner har under uppföljningen varit förhållandevis lågt även om det med tiden ökat. För att kunna följa upp de studiepersoner som dött mellan två uppföljningar har tillgången till patientjournaler varit mycket viktig. Med all tillgänglig information har uppgifter samlats in som gjort uppföljningar möjliga i 99% av fallen för tidsperioden 1947-1972 och i 94% av fallen 1972-1997. Studiebefolkningen representerar en landsortsbefolkning från 40- och 50- talet och de samhällsförändringar som den varit med om mellan 1947 och 1997.
I den aktuella avhandlingen redovisas artiklar som handlar om förekomsten av psykos i studiebefolkningen. Med psykos menas ett tillstånd som karaktäriseras av framträdande hallucinationer, vanföreställningar och i vissa fall ett tydligt avvikande beteende och språk. Enligt modern diagnostik indelas psykoserna i tillstånd som beror på någon känd kroppslig sjukdom som påverkar hjärnan – t.ex. infektion, hjärntumör och stroke – någon substans som påverkar hjärnan – droger, gifter och mediciner – och oförklarade tillstånd. Ett psykostillstånd beroende på kroppslig sjukdom kallas ’psykotiskt syndrom med somatisk grund’. Ett psykostillstånd beroende på någon substans kallas ’substansbetingat psykotiskt syndrom’. De oförklarade psykostillstånden, som kan kallas ’funktionella psykoser’ och som är den dominerande gruppen, indelas i olika kategorier beroende på hur symtombilden ser ut och hur symtomen uppstått och hur länge de varat. Bland de oförklarade psykoserna finns bl.a. diagnoser som schizofreni, vanförställningssyndrom och bipolärt syndrom (tidigare kallad
manodepressiv sjukdom). Man delar ofta in de funktionella psykoserna i tillstånd som har ett klart samband med påtagliga variationer i sinnesstämningen (t.ex. depression och mani) och de som uppträder utan någon tydlig påverkan på sinnesstämningen. Den första gruppen kallas för affektiva psykoser och den andra för icke-affektiva psykoser.
Förekomsten av de olika psykostillstånden är bristfälligt studerat i den allmänna befolkningen. Det finns visserligen många studier som undersökt hur vanligt schizofreni är och ganska många som undersökt förkomsten av bipolärt syndrom, men oftast har studierna byggt på sjukvårdsdata och bara undersökt vissa åldersgrupper, t.ex. 18-64 år. Icke desto mindre har man gjort intressanta fynd; t.ex. att schizofreni brukar drabba män tidigare i livet än kvinnor (även om risken att insjukna i schizofreni för båda könen är högst i ungdomsåren) medan åldern vid insjuknande i bipolärt syndrom verkar vara lika hos könen. Studier på senare år har talat för att män har en högre risk än kvinnor att drabbas av schizofreni under livet, medan risken för bipolärt syndrom verkar vara lika hos män och kvinnor.
Allt sedan läkarvetenskapen började intressera sig för psykossjukdomarna har man misstänkt att viktiga ledtrådar till vad de funktionella psykoserna orsakas av kan förmedlas av personlighetsdrag – d.v.s. personlighetsdrag som fanns innan psykosen debuterade. Vidare har man länge vetat att ärftlighet spelar roll för den risk man löper att utveckla en psykosstörning. De studier som genomförts – vilka framför allt fokuserat på schizofreni – talar för att vissa personlightsdrag signalerar en ökad risk för att utveckla psykos. Sådana personlighetdrag har kallats schizotypala. Schizotypala drag utmärks bl.a. av mellanmänskliga funktioner som karaktäriseras av excentriskt beteende, obehagskänslor vid nära kontakter och en tendens att uppleva förvrängningar av sina sinnesintryck. Schizotypala personer är ibland vidskepliga, misstänksamma, har udda idéer eller uttrycker sig omständligt. Vidare har studier funnit att problem med vissa intellektuella funktioner är förknippade med en ökad risk att utveckla schizofreni. Här är det bl.a. problem med koncentrationsförmågan och närminnet som noterats. Man har också noterat att problem med att uppleva känslor i form av en sorts känslomässig avtrubbning/stumhet är förknippade med en ökad psykosrisk.
Studier av kopplingarna mellan personlighetsdrag, som fanns innan en psykossjukdom debuterade, och själva sjukdomen är svåra att genomföra.
Personligheten hos dem som blivit sjuka har oftast inte studerats före insjuknandet. Men i Lundbystudien har man, allt sedan den startade, gjort bedömningar av personlighetsdrag och noterat förekomsten av t.ex. nervositet, misstänksamhet, blödighet, känslomässig avtrubbning och irritabilitet. Man har också under uppföljningen kunnat se vem som drabbats av psykostillstånd.
I den aktuella avhandlingen redovisas studier av frekvensen av olika psykosstörningar i den studerade befolkningen samt en studie av sambandet mellan personlighetsdrag och senare utveckling av psykos.
Vad gäller frekvenserna av psykosinsjuknanden i befolkningen visade det sig att män och kvinnor insjuknat ungefär lika ofta i de olika psykoskategorier som analyserades med undantag för substansrelaterade tillstånd som var vanligare hos männen. Under hela perioden diagnosticerades någon sorts psykos hos 4.24% av studiepersonerna. Den enskilt vanligaste diagnosen var schizofreni, vilket diagnosticerades hos 1.43%. Till skillnad från många studier på senare år skilde sig inte männens och kvinnornas insjuknande i schizofreni nämnvärt åt.
Vad gäller åldern vid sjukdomsdebuten insjuknade männen i genomsnitt klart tidigare än kvinnorna i de flesta olika psykoskategorier (dock inte substansrelaterade psykoser). Mönstret för insjuknande över livsloppet skilde sig mellan könen genom att männen tenderade att insjukna i icke-affektiva psykoser i unga år, varefter risken avtog med ökad ålder, medan kvinnorna började insjukna i icke-affektiva psykoser något senare än männen. Å andra sidan behöll kvinnorna en högre insjuknandefrekvens med ökad ålder och fick dessutom en ökad risk efter 65 års ålder. Skillnaderna mellan män och kvinnor skulle kunna avspegla att det finns faktorer som skyddar mot psykos hos kvinnor som sedan faller bort, t.ex. östrogen. Det skulle också kunna bero på att åldrandet hos män och kvinnor inte följer samma mönster eller att män och kvinnor utsätts för olika riskfaktorer under livsloppet.
Vad gäller studiet av personlighet och psykos studerades inte män och kvinnor separat, men för den samlade gruppen var vissa konstellationer av drag associerade med en riskökning att drabbas av funktionell (icke-affektiv och/eller affektiv) psykos. Nervositet-spänningsbenägenhet, lustlöshet-känslomässig avtrubbning, schizotypala drag, mellanmänsklig känslighet
och en tendens att vara uttröttbar och spänningsbenägen föll ut som riskfaktorer. Fynden stöder hypotesen att det finns personlighetsdrag som är kopplade till en ökad psykosrisk. Det var också intressant att de personlighetsdrag som ökade risken för psykos liknar de drag som andra forskare föreslagit skulle kunna vara kopplade till den genetiska risken för psykos.
Fynden är intressanta men skall tolkas med försiktighet. Metodproblemen handlar om representativitet, bortfall, diagnostisk säkerhet och slumpmässig variation. En stor del av avhandligen diskuterar därför hur resultaten skall tolkas i ljuset av de metodproblem som finns. Resultaten är inte generaliserbara till befolkningen i allmänhet men är ändå intressanta eftersom Lundbybefolkningen är så grundligt undersökt och följd så länge; och att den faktiskt exponerats för de samhällsförändringar som typiskt förknippas med efterkrigstiden. Dessutom kan fynden av frekvenser för psykos ge en uppfattning om hur vanliga sådana tillstånd kan vara i en befolkning som inte i nämnvärd utsträckning utsatts för ett antal av de riskfaktorer som anses öka risken för psykos i befolkningen; nämligen storstadsliv, migration och drogmissbruk. Vad gäller fynden av personlighetsdrag som var förknippade med en ökad risk för psykos i Lundbybefolkningen bevisar fynden inget, men de ger stöd för hypoteser som redan finns och skulle därmed kunna stimulera till ny forskning inom området.