SVENSK SAMMANFATTNING

Detta är en pedagogisk-filosofisk avhandling med syfte att undersöka på vilket sätt undervisning kan ses som en praktik som kan skapa, forma och dela uppmärksamhet. Utifrån ett relationellt pedagogiskt perspektiv ställer jag frågan: Hur kan undervisning förstås som en praktik där uppmärksamhet uppfordras och formas? Det vill säga, hur kan undervisning förstås som en uppmärksamhetsbildande praktik?

Uppmärksamhet är ett fenomen som de senaste 150 åren främst har beskrivits i psykologiska, kognitiva eller neurobiologiska termer. Dock har uppmärksamhet varit en pedagogisk fråga och en fråga för undervisning i minst 3000 år (genom t ex Platon, Rousseau, Herbart, Montessori, James, Dewey). I avhandlingen tar jag fasta på den pedagogiska traditionen av att tänka uppmärksamhet i relationella termer och något som skapas i en undervisningssituation, när lärare och elever möts i relation till ett ämnesinnehåll. Den pedagogiska dimensionen av detta möte förstår jag med hjälp av principerna

uppfordran till självverksamhet och bildsamhet. Dessa principer

utvecklar jag med hjälp av Rancières diskussioner om undervisning som intellektuell emancipation och om estetik/politik som ett delande

Svensk sammanfattning

182

Avhandlingen består av fyra delar. I del I, Approaching Attention

Educationally, motiverar och formulerar jag syftet med avhandlingen

samt redogör för avhandlingens teoretiska och metodologiska hemvist. I del II, Developing the Educational Dimensions of Attention, problematiserar jag relationen mellan undervisning och uppmärksamhet samt utreder avhandlingens relation till en didaktisk och pedagogisk tradition. I del III, Teaching and Attention with

Rancière, utreder jag inledningsvis hur undervisning kan förstås utifrån

Rancières diskussioner om utbildning, politik och estetik. Jag gör två läsningar av Rancière genom vilka jag utreder undervisning som en uppfordran till uppmärksamhet samt undervisning som ett formande av uppmärksamhet. I del IV, Teaching as Attention Formation, redogör jag för mitt teoretiska bidrag. Detta bidrag består i att utveckla en relationell förståelse av undervisning som en uppmärksamhetsbildande praktik, genom att koppla Rancière’s begrepp intellektuell

emancipation och delandet av det sinnliga till de pedagogiska

principerna uppfordran till självverksamhet och bildsamhet. Jag föreslår också hur Rancière’s diskussioner kan kompletteras med ett feministiskt perspektiv, utifrån tankar och idéer om ett morfologiskt tänkande, främst via Irigaray och Todd. Avslutningsvis återknyter jag till den inledande diskussionen om uppmärksamhet som en pedagogisk fråga för att föreslå hur denna fråga kan tänkas i eller trots en nutida utbildningsdiskurs som är starkt färgad av mätbarhet, målfokusering och individcentrering. Utifrån diskussionerna i del tre—där undervisning har utforskats som (a) en praktik som uppfordrar uppmärksammande subjekt; (b) som en samling relationer mellan självet och självet, självet och den andre, självet och världen; och (c) som ett estetisk/politisk verksamhet som erbjuder både subjektet och subjektets relation till den omgivande världen att ta plats—erbjuder jag en sammanfattande bild av undervisning som en uppmärksamhetsbildande praktik. Nedan följer en sammanfattning av avhandlingens delar.

Svensk sammanfattning

183

Del I - Approaching Attention Educationally

Syftet med denna introducerande del är att kontextualisera, grunda och, därigenom, motivera avhandlingens huvudsakliga problematik. Kapitel ett inleds med några nedslag i den pedagogiska traditionen genom vilka jag visar hur uppmärksamhet finns med som en återkommande problematik för pedagogiska tänkare (e.g., Platon, Comenius, Rousseau, Herbart, Montessori, James, Dewey). Utifrån denna idéhistoriska koppling placerar jag avhandlingens problematik i den pedagogisk-filosofiska kontext som intresserar sig för relationens betydelse för pedagogiken som praktik och fenomen. Specifikt ansluter jag mig till ett radikalt relationellt perspektiv, ur vilket en pedagogisk relation förstås i termer av skillnad och pluralitet samt ses som något som föregår och möjliggör för subjekt att bli till och träda fram. Baserat på ovanstående resonemang utvecklar jag syftet med avhandlingen som är att utreda undervisning som en uppmärksamhetsbildande praktik.

I kapitel två för jag ett metodologiskt resonemang som är inspirerat av pragmatism och pedagogisk filosofi. Jag utvecklar där en idé om pedagogiskt tänkande som ett praktik-orienterat språk som försöker lösa upp pedagogikens dubbla karaktär av att vara både praktik och teori.

Del II – Developing the Educational Dimensions of Attention

I den andra delen gör jag två saker. Först problematiserar jag den specifika relation mellan uppmärksamhet och skolarbete som uppstår då utbildning och pedagogik förstås utifrån ett utbildningsparadigm som är starkt färgat av instrumentalism, psykologi och psykiatri. Efter denna problematisering visar jag hur relationella och pedagogiska perspektiv på uppmärksamhet bidrar till att göra uppmärksamhet till en kvalitativ fråga för undervisningens praktik. Baserat på detta utvecklar jag en förståelse för undervisning som är hämtad i gränssnittet mellan Didaktik (som fokuserar den triadiska relationen mellan lärare, elever och ett ämnesinnehåll) och Pedagogik (som fokuserar på fostran/undervisning som en uppfordran till självverksamhet och ett möjliggörande av bildsamhet).

Svensk sammanfattning

184

I kapitel tre, Attention, Inattention, and Schoolwork, problematiserar jag de perspektiv på uppmärksamhet, i synnerhet de beteendefokuserade och patologiskt färgade, som leder till att pedagogiska utmaningar och problem ges medicinska förklaringar och lösningar. Då uppmärksamhet är ett fenomen, som i de psykologiska och neurobiologiska vetenskaperna inte kan definieras, varken enhetligt eller utan metafysiska undertoner, bör det kompletteras med en kvalitativ beskrivning av den specifika uppmärksamhet som är önskvärd i en specifik kontext. Om uppmärksamhet skall bli en pedagogisk fråga för undervisning behöver det klargöras vad som menas med uppmärksamhet i en undervisningskontext. Efter en redogörelse av några perspektiv på uppmärksamhet som fokuserar de kvalitativa och relationella egenskaperna genom vilka ett subjekts uppmärksamhet och därigenom subjektet självt kan förstås som kontextuellt, kulturellt och socialt inbäddade, visar jag hur uppmärksamhet kan förstås som ett komplext nätverk av relationer genom vilka människan som subjekt kan bli till. Detta sätt att förstå uppmärksamhet gör att fenomenet får en pedagogisk dimension som jag utreder vidare med hjälp av nutida pedagogiska tänkare. Avslutningsvis placerar jag mitt eget bidrag i relation till den redan livliga pedagogisk- filosofiska diskussionen om uppmärksamhet.

I kapitel fyra, Teaching and Attention as Questions for Didaktik, diskuterar jag hur studien förhåller sig till och riktar sig mot gränssnittet mellan Didaktik och Pedagogik, genom att visa hur förmågan till, utövandet och formandet av uppmärksamhet kan förstås ur både ett kritiskt-didaktiskt bildningstänkande och ett icke-affirmativt pedagogiskt tänkande. Jag introducerar Didaktik som vetenskapen om undervisning, i bemärkelsen ett interaktivt och intersubjektivt möte över ett ämnesinnehåll. Denna idé om undervisning utvecklar jag genom att tänka detta möte i pedagogiska termer med hjälp av begreppen uppfordran till självverksamhet och bildsamhet. Det är utifrån den triadiska och den pedagogiska förståelsen för undervisning som jag utvecklar en förståelse av undervisningspraktiken som en specifik praktik för uppmärksamhetsbildande.

Svensk sammanfattning

185

Del III - Teaching and Attention with Rancière

I del tre utvecklas idén om undervisning som uppmärksamhetsbildande med hjälp av Rancières diskussioner om relationen mellan undervisning och intellektuell emancipation samt diskussioner om estetik och politik som ett delande av det sinnliga.

I kapitel fem, An Aesthetic Approach to Teaching, utvecklar jag en föreställning om undervisning som en estetisk och politisk praktik som med uppmärksamheten som centralt element möjliggör det (unika) subjektets tillblivelse i en värld av skillnad. Rancière’s diskussioner om utbildning, estetik och politik bidrar till pedagogisk teori då de kan utveckla ett radikalt relationellt perspektiv på undervisning, uppmärksamhet och deras inbördes relation.

I kapitel sex, Summoning the Attentive Subject, utforskar jag undervisning som dels ett uppfordrande av uppmärksamhet dels ett uppfordrande av en uppmärksamhetsrelation. Jag utgår från Fichte’s diskussioner om den pedagogiska relationen som eine Aufforderung zur

Selbsttätigkeit, d v s uppfordran till självverksamhet. Dessa

diskussioner utvecklas genom Rancières diskussioner om möjligheten för undervisning att möjliggöra intellektuell frigörelse. Med detta komplement till principen om uppfordran till självverksamhet kan undervisning förstås som ett uppfordrande av en (uppmärksamhets- )relation snarare än uppfordrandet av ett autonomt subjekt.

I kapitel sju, The Aesthetics of Bildsamkeit, närmar jag mig uppmärksamhet som ett delat fenomen som kan skapas och formas i och med undervisning. Inledningsvis utgår jag från principen om bildsamhet, som från ett relationellt perspektiv kan förstås som något som skapas och formas i en undervisningssituation. Sedan utvecklar jag denna princip tillsammans med Rancière’s diskussioner om politik/estetik som ett delande av det sinnliga. Med denna utveckling av bildsamhet kan undervisning uttryckas I termer av en estetisk/politisk uppfordran till självverksamhet som erbjuder både lärare och elever att utöva och forma sin uppmärksamhet. Det specifikt pedagogiska med denna uppfordran utforskas ytterligare med hjälp av fenomenet curiosity, som enligt Lewis är ett outvecklat begrepp i Rancières utbildningsfilosofiska diskussioner.

Svensk sammanfattning

186

Del IV - Teaching as Attention Formation

Den konkluderande delen är indelad i två kapitel. I kapitel åtta sammanfattar jag resultaten från del tre samt kopplar dessa till diskussionerna i del två. I kapitel nio bidrar jag med en reflekterande diskussion i relation till avhandlingen som helhet samt till hur den i sig kan ses som ett uttryck för pedagogiskt tänkande (och dess representativa form, skrivande).

I kapitel åtta, Teaching as Attention Formation, återvänder jag till syftet med avhandlingen och den huvudsakliga forskningsfrågan för att koppla ihop del ett, där relationen mellan uppmärksamhet och undervisning behandlas i en allmän pedagogisk-filosofisk och didaktisk kontext, och del två, där jag utvecklar relationen med hjälp av Rancière. Genom att koppla ihop den inledande diskussionen i vilken jag utvecklar ett pedagogiskt perspektiv på uppmärksamhet, dels genom att identifiera uppmärksamhet som ett ständigt problem i den pedagogiska idétraditionen dels genom att titta på hur nutida relationella och filosofiska perspektiv på relationen mellan utbildning och uppmärksamhet kan bidra med en mer fruktbar idé om uppmärksamhet, än den förståelse av fenomenet som kommer från de psykologiska, kognitiva och neurobiologiska vetenskaperna. Genom att koppla ihop del ett och del två vill jag mer specifikt bidra med en holistisk syn på uppmärksamhetens roll för pedagogiska relationer i allmänhet och i undervisning i synnerhet. Utifrån diskussionerna i del tre—där undervisning har utforskats som en praktik som uppfordrar uppmärksammande subjekt och som en samling relationer mellan detta subjekt och dess omvärld, det vill säga som en estetisk/politisk verksamhet som erbjuder både subjektet och subjektets relation till den omgivande världen att ta plats—erbjuder jag en sammanfattande bild av undervisning som en uppmärksamhetsbildande praktik. I kapitlet föreslår jag också hur Rancière’s diskussioner kan kompletteras med en feministisk läsning som stöds av Irigaray och Todd. I denna läsning problematiserar jag Rancière’s universella anspråk med tankar om de kroppsliga och morfologiska aspekterna av mänsklig tillblivelse, främst i relation till pedagogiska relationer och undervisning.

Svensk sammanfattning

187 I kapitel nio, Toward an Aesthetics of Teaching, diskuterar jag avhandlingens pedagogiska bidrag. Jag för också ett metodologiskt resonemang kring idén om pedagogiskt tänkande, främst i relation till skrivandets och tänkandets anspråk på och möjligheter till att förändra människans relation och förhållande till sin omvärld.

189