2. Bakgrund
2.2 De svenska frivilliga i inbördeskriget
Det fanns inom den finska militären de som hade tidigare krigserfarenheter, både från den ryska och den tyska sidan i det pågående världskriget, men det rådde ett klart underskott av officerare som kunde organisera och föra befäl. De ofta välutbildade svenskarna blev därmed en viktig tillgång för den vita sidan. Några av svenskarna hade också gjort krigstjänst tidigare – t ex i den svenska insatsen i Persien89 eller i världskriget. Som Magnus Julihn skriver i sin utredning så bidrog bl. a ”de svenska generalstabsutbildade stabsofficerarnas
87
Gyllenhaal & Westberg (2008), s 85.
88
NE (1991), Band 6, s 300.
89
Den brittiska regeringen hade 1910 krävt att Persien skulle kunna garantera ordningen på landets vägar, Den persiska regeringen fick tillåtelse att ta hjälp av en europeisk stat som godkänts av både Storbritannien och Ryssland. Det blev Sverige som 1911 antog sig uppdraget. Den dåvarande kaptenen vid Norra skånska infanteriregementet, Harald Hjalmarsson, utsågs till chef . (Gyllenhaal & Westberg (2008), s 22.)
39
insatser under kriget i stor utsträckning […] till framgångarna för den vita sidan”.90
De första svenska frivilliga kom redan i början av februari på egen hand till Finland. Några av dessa kom att tjänstgöra vid det vita högkvarteret, och andra kastades rakt in i striderna. Allt eftersom kriget fortsatte så anslöt sig nya frivilliga, och så småningom så uppgick svenskarna till ett drygt tusental. Många åkte efter att ha haft kontakt med den för ändamålet bildade föreningen Finlands Vänner. En del kom att ingå i finska förband, i många fall som befäl, och en del kom att ingå i den s.k. Svenska brigaden. Ett fåtal svenska flygare förekom också.
Av den Svenska brigadens frivilliga så kom mer än en tredjedel från Stockholm. Därefter var Östergötlands län, Gäfleborgs län och Västernorrlands län de vanligaste hemorterna. De vanligaste yrkena bland de meniga var bank- och kontorspersonal, industriarbetare, sjömän, affärsmän och hantverkare, i nämnd ordning. Åldern varierade mellan femton och sextio år. Huvuddelen av brigaden utgjordes av personer som inte var officerare eller underbefäl, men dessa grupper var ändå klart överrepresenterade vilket fick till följd att långt ifrån alla kunde beredas den ställning de borde ha i förhållande till sin militära rang. Brigaden formerades så småningom till tre kompanier, varav ett i kulsprutetjänst. Det bildades också ett skidlöpardetachement, en musikkår och en sjukvårdsgrupp. 91 När det gäller frivilliga som inte ingick i den Svenska brigaden så är det svårare att hitta tillförlitlig statistik. Antalet officerare och personer med militär kompetens var dock generellt sett högre än i den Svenska brigaden som var en ganska heterogen samling. Archibald Douglas, som
90
Julihn (1996), s 1.
91
40
tjänstgjorde vid det vita högkvarteret, kallade till och med senare brigaden för ”en samlingsplats för alla de som inte kunde användas på annat sätt”.92
Det fanns åtminstone fyra olika löneklasser kopplade till militär funktion och utbildning bland de svenska frivilliga. Den lägsta ersättningen var 75 mark i månaden och den högsta var 450 mark. Förutom lönen så fanns det också olika försäkringsbelopp som utlöstes vid dödsfall eller invaliditet.93 Finansieringen kom framför allt från insamlingar bland allmänheten och gåvor från näringslivet.94
Den svenska brigaden började under mars att formera sig i Uleåborg, och den 26 mars avreste dessa frivilliga mot fronten. Brigaden var sedan inblandad i två omfattande strider, den 28 mars och den 3 april, i samband med slaget om Tammerfors (som allmänt anses som ett av de största och blodigaste slagen i Nordens historia). I den första striden så beräknades brigadens förluster till 14 döda, 24 sårade (varav 4 dödligt) och 11 saknade.95 I den andra striden så var resultatet 12 döda och 31 sårade (varav 1 dödligt).96 Brigaden stannade en period i staden och användes sedan i olika förföljningsoperationer söderut. Den sista viktiga insatsen var deltagandet i avskärandet av förbindelsen mellan den röda armén och Lahtis den 29 april.97 Brigaden deltog sedan i segerparaden i Helsingfors den 16 maj, och vid ankomsten till Stockholm den 29 maj så möttes de av en stor folkmassa. För de frivilliga svenskar som inte ingick i brigaden såg vistelsen i Finland generellt sett något annorlunda ut. Ofta var man inblandad i fler strider, och hemkomsten till Sverige var mer nedtonad. Hur många svenskar som sammanlagt stupade i inbördeskriget är omöjligt att ange exakt eftersom
92
Douglas, Archibald: Jag blev officer (1950), s 181f.
93
Svenska Brigadens arkiv, vol 17.
94
Westerlund (red) (2004), s 32ff. Ingvar Flink har detaljerad statistik över summor som skänktes av olika personer och företag, samt anonyma gåvor.
95 Svenska Brigaden (1920), s 90. 96 Svenska Brigaden (1920), s 115f. 97 Ericsson (1996), s 70.
41
källmaterialet är alltför bristfälligt. Ingvar Flink beräknar att mellan 63 och 80 svenskar dog i samband med kriget.98
Det finska inbördeskriget skapade en polarisering också i det svenska samhället. På ena sidan fanns vänstersocialister och socialdemokrater och på den andra sidan fanns de borgerliga krafterna.99 Det är också symptomatiskt att de svenska frivilliga i borgerliga kretsar hyllades som hjältar vid återkomsten, medan andra kallade dem för mördare. Många av de frivilliga blev efter kriget förföljda och led svårt av detta. Framför allt de som var ”arbetare” sågs som förrädare och kunde ha svårt att få anställningar på grund av sitt deltagande i inbördeskriget.
98
Westerlund (red) (2004), s 62f.
99
42
De frivilliga svenskarna skrev under kontrakt där anställningsförhållandena reglerades. På den första sidan så slogs till exempel lönen fast beroende på den anställdes tidigare meriter och ställning (källa: Krigsarkivet)
43
På den andra sidan så bestämdes bl. a stödet till efterlevande ifall den frivillige skulle skadas eller förolyckas. (källa: Krigsarkivet)
44