Svenska ur ett erfarenhetspedagogiskt perspekt

Vi uppfattar att en erfarenhetspedagogisk ambition egentligen har funnits med i alla

kursplaner men, den blir inte förverkligad förrän i kursplanen för 1980 som också skrevs med särskild betoning på erfarenheterna eleverna har med sig till skolan. Teleman tar upp

problemet med vad svenskämnet utgörs av och menar att svenskan inte har något eget innehåll. Vi instämmer i hans resonemang och menar att i och med att färdighetsträningen trängts ut ur kursplanen till fördel för skönlitteraturen, som tillsammans med språket sätts i centrum för undervisningen, har svenskans innehåll gått från att vara konkret till att bli abstrakt. Genom att ta elevernas erfarenheter på allvar och välkomna deras kultur i

undervisningen menar vi att innehållet åter kan konkretiseras. Vi tror dock att många lärare är osäkra på hur de kan synliggöra elevernas erfarenheter genom de ämnen som finns i

skönlitteraturen, och samtidigt undvika att elevernas erfarenheter trivialiseras av litteraturen. Vi tror också att det finns en oro för vilken betydelse en sådan undervisning får för elevernas språkutveckling. En oro vi kan se i kursplanen 88 – som skrevs om i syfte att stärka

skönlitteraturens ställning. Man skriver att undervisningen skall utgå från skönlitteraturen och att stor vikt skall läggas vid elevernas erfarenheter. Oron tar sig uttryck i kursplanens sätt att

beskriva ämnet, som påminner om 60-talets momentträning. Efter kritiken man fick mot erfarenhetspedagogiken i 80, verkar det som om man ville gestalta ämnet som mer konkret, därför ger kursplanen 88 också intryck av att värdesätta färdighetsträning. Vi menar dock att detta är lite av en falsk fasad, eftersom de momentliknande uppräkningarna av t.ex.

lässituationer innehåller föga övning av färdigheter och mer handlar om eftertanke och samtal i anslutning till läsningen. Enligt vår mening kan en undervisning som låter ämnets innehåll utgå från elevernas erfarenheter och som genom skönlitteraturen låter dessa erfarenheter problematiseras, tvinga eleverna att ta en aktiv del i kunskapandet. I vår undersökning har vi också uppmärksammat tendenser till en utveckling från en undervisning där läsning av skönlitteratur är frånkopplad resten av undervisningen och enbart innebär avkoppling, mot en undervisning som genom att betona elevernas förmåga till eftertanke och reflektion på allvar tar in deras erfarenheter och räknar med ett aktivt kunskapande i läsningen av litteratur. På så sätt kan eleverna skapa nya kunskaper. Denna utveckling menar vi har att göra med att ämnets helhet förstärks i och med att skönlitteraturen ges en mer central roll i undervisningen. Genom att läraren också tar upp elevernas egna texter i undervisningen och ser sig själv som en läsare bland andra, får lärarens tolkning av en text samma värde som elevernas samtidigt som deras erfarenheter blir en del av undervisningen.

Mot bakgrund av Perssons vaccinationsmetod, blir essensen i det här sammanhanget huruvida alla erfarenheter är lika mycket värda i undervisningen. Eller är det så att vissa delar av kulturen, och därmed vissa av elevernas erfarenheter, är mer värda än andra?

Problematiseras alla erfarenheter på allvar eller är det så att elevernas intressen får styra vissa litteraturval enbart i syfte att de skall bibehålla studiemotivationen? Vi menar att den mest intressanta frågan således rör problematiken vad gäller skolans ambition att låta eleverna ta en aktiv del i kunskapandet och utifrån sina erfarenheter tillsammans utveckla nya erfarenheter, och hur detta visar sig i den faktiska undervisningen.

5.5 Metodreflektion

Med hjälp av uppsatsen och dess syfte försöker vi bl.a. fördjupa vår förståelse av hur grundskolan uppfattar och beskriver litteraturundervisningen och användandet av skönlitteratur inom svenskämnet. Ett naturligt tillvägagångssätt, då vi är intresserade av utformningen av undervisningen kunde exempelvis ha varit att genom intervjuer undersöka hur lärare förhåller sig till skönlitteratur och litteraturundervisning. Med en sådan studie hade vi fått en inblick i hur lärare kan tolka kursplanens mål, den hade dock inneburit att vi gått

miste om den historiska aspekten vi delvis är ute efter. Då styrdokumenten utgör ramar för den faktiska undervisningen anser vi att en granskning av svenskämnets kursplaner ändå ger en bra bild av hur skönlitteraturen framställs. Eftersom vi också är intresserade av hur skönlitteraturens plats och syfte i undervisningen har förändrats över tid, menar vi att en jämförande textanalys av ämnets kursplaner innebär ett intressantare utfall än vad materialet från en intervjustudie kunnat ge. Genom frågorna vi ställt till texterna vid granskningen har vi uppmärksammat kopplingar mellan t.ex. skönlitteraturens utrymme, ämnets helhet och arbete med samtal och reflektion – vi upplever därför att metoden textanalys har fyllt sitt syfte, samt att de frågor vi använt som verktyg vid analysarbetet har varit relevanta för uppsatsens frågeställning.

En nyttig erfarenhet vi fått genom arbetet med uppsatsen är att vi tvingats reflektera över våra egna uppfattningar och ställningstaganden. Detta har visat sig främst när det gäller begreppen litteratur, kultur och det vidgade textbegreppet, vilket vi tangerat i

begreppsresonemanget i avsnitt 2.3. Genom att verbalisera vår egen tolkning av begreppens innebörd har vi insett hur svåra de är att definiera. Beroende på vilken betydelse man lägger i begreppen kommer tolkningen av kursplanen därför att resultera i en variation vad gäller undervisningens innehåll.