Syd Field och arvet från Aristoteles paradigm om de tre akterna

Aristoteles framhåller med att treaktsstrukturen utgör den totala helheten av det han anser vara ”det enda rätta”, närmare bestämt ett berättarparadigm som innefattar en början, en mittpunkt

och ett uttryckligt slut.²⁵⁶ Makrostrukturen av narrativets episoder, vilket består av tre akter,

utgör enligt Aristoteles därmed det totala fundamentet i sättet att förmedla epik.²⁵⁷ Boken

Screenplay av Syd Field har under den postklassiska filmperioden betraktats som en helig text tillika handledare åt en generation manusförfattare där Aristoteles modell förvaltats, Fields

kompendium har även ansetts vitalisera principen kring tre distinkta akter i filmberättandet.²⁵⁸

Syd Field, likaså Aristoteles, omfamnar idealet om att narrativets sammansättning, i sin

helhet, därför bör utgå från en grundläggande princip beståendes av tre fristående akter.259

Helhetsstrukturen om tre akter som Aristoteles instiftade översätter Field således till tre separata faser vilket han benämner för setup, confrontation och resolution, en treenighet som

enligt Field utgör ett sammanfattande paradigm över hur ett filmnarrativ bör se ut.²⁶⁰

Filmnarrativet ska utifrån denna makrostruktur transporteras i en linjär progression genom faserna setup, confrontation och resolution. Paradigmet utgör således det Field betecknar för structure, vilket innefattar det totala ramverket åt det som David Bordwell benämner för plot

                                                                                                                          255 Ibid., s. 186-188.  

256 Aristoteles och Butcher, The Poetics of Aristotle, s. 29.

257 Ibid. s. 25.

258 Bordwell, Poetics of Cinema, s. 105.

259 Field, Screenplay, s. 3.

structure, det vill säga hur den narrativa strukturen länkar samman den narrativa

substansen.²⁶¹

Akt I, det som Field benämner för setup, inbegriper följaktligen en etableringsfas av narrativets kontextuella landskap och hur de olika berättarelementen förhåller sig till detta landskap. Här poängterar Field ytterligare en väsentlig treenighet. De första tio minuterna i narrativet måste följaktligen etablera vem protagonisten är, vad den dramatiska premissen

handlar om och vilka omständigheter som inverkar på premissen likaså protagonisten.262

Inom setup etableras således narrativets dramatiska utgångspunkt, vilket inkluderar ett linjärt berättande beståendes av en eller flera protagonister och sidokaraktärer samt plats- och

miljöbeskrivningar.²⁶³ Aristoteles summerade emellertid narrativets etablerande element med

upp till sex olika enheter. Enligt den äldre modell som Aristoteles förespråkade bestod

berättarelementen av intrigen, karaktärerna, språket, tankarna, scenerierna och sången.²⁶⁴

Även om Aristoteles kategorisering och benämning ter sig antik har de sex nämnda elementen aldrig försvunnit utan snarare konvergerat med varandra inuti det moderna filmnarrativet. Efterföljande segment, akt II, ter sig enligt Fields perspektiv utgöra en lång men händelserik transportsträcka. Akt II, confrontation, innefattar därför en solid enhet av dramaturgi där

protagonisten konfronterar flera prövningar och som resultat uppfyller ett eller flera mål.265

Här poängterar Field att protagonisten måste utsättas för en konstant kedja av motgångar i syfte att bibehålla ett momentum i berättandet, därför betonar Field etableringen av tre

avgörande plot points vid varje enskild övergång mellan de tre akterna.²⁶⁶ Utifrån Aristoteles

synsätt utgör mellanakten narrativets huvudsakliga essens, resten anser Aristoltes enbart bestå av sammanhängande episoder med uppgift att antingen underblåsa eller kyla ner

mellanakten.267 Confrontation kan därför sägas underblåsa likaså bibehålla den dramaturgiska

konflikten i berättandet jämfört med den inledande och avslutande akten. Field menar härmed att det är inom akt II som narrativets samtliga element verkligen får tillfälle att arbeta mot

varandra.²⁶⁸ Det sista segmentet i paradigmet, akt III, ska i samspråk med Field fungera som

ett upplösande tillstånd av stora dramatiska proportioner, därmed betecknar Field den tredje

och sista akten för resolution.²⁶⁹ Akt III ska inte utgöra ett abrupt slut på berättandet, den

avslutande akten bör istället upplösa narrativets samtliga problem genom att besvara narrativets huvudsakliga frågeställningar i syfte att befria protagonisten från sina problem. Principen lyder att ingenting får lämnas obesvarat efter den tredje akten. Samtliga premisser,

                                                                                                                          261 Ibid., s. 60.

262 Ibid., s. 71-72.   263 Ibid., s. 10.

264 Aristoteles och Butcher, The Poetics of Aristotle, s. 23.

265 Field, Screenplay, s. 11.

266 Ibid., s. 164.

267 Aristoteles och Butcher, The Poetics of Aristotle, s. 61.

268 Field, Screenplay, s. 158-159.

situationer och karaktärer som etablerats i narrativets inledning och under narrativets gång ska

härmed slutas likt en cirkel.²⁷⁰

Utifrån sitt paradigm om tre akter betonar Syd Field att varje akt konsekvent bör avrundas med en plot point, det vill säga en väntande och avgörande vändpunkt som skjutsar iväg

narrativet i en ny riktning.²⁷¹ Fields konstaterande rimmar alltigenom på Aristoteles

ursprungliga grundsatser angående narrativets betydelsefulla vändpunkter. Aristoteles bedömde att en vändpunkt skulle infinna sig vid brytpunkten mellan akt I och akt II, vilket sedermera skulle motivera mellanakten att ledas mot en avslutande vändpunkt utifrån

brytpunkten mellan akt II och akt III, vilket därifrån skulle leda narrativet mot slutet.²⁷²

Vändpunkterna upprätthåller följaktligen hela narrativet med två bestämda markeringar utefter de tre akterna. Utefter Aristoteles princip innehar vändpunkterna således en värdefull betydelse i förenlighet till narrativets integritet eftersom vändpunkterna skapar ett sammanhållande mönster av överraskningsmoment som omsluter narrativet likt en

underliggande puls som narrativet inte klarar sig utan.²⁷³ En plot point, eller en vändpunkt

som Aristoteles uttrycker det, utgör således en bärande dramaturgisk princip som med utgångspunkt i en början, en mitt och ett slut fullbordar den harmoniska organism som i

egenskap av sin kropp kan gestalta en stabil och underhållande berättelse.274

Tragedi och epos ansåg Aristoteles vara två helt olika företeelser men att de i grunden var lika beroende av varandra. Eposet tolkade Aristoteles därför likt ett storskaligt berättande som var riktat till den intellektuelle och kultiverade betraktaren, tragedin ansåg han däremot vara

ämnad åt den mindre kultiverade publiken beskådandes den avskilda teaterscenen.²⁷⁵ Tragedin

representerade enligt Aristoteles kampen mellan livet och döden, lyckan och lidandet.²⁷⁶

Eposet representerade i sin motsats en kronologisk obestämdhet där ett flertal karaktärer

tillsammans förmedlade narrativet utefter en historisk och storslagen kontext.²⁷⁷ Tack vare sin

generösa längd föreföll den episka hjältedikten inför Aristoteles därför vara mer lämpad för artistiska uttryck av spektakulär art. Den moderna Hollywoodfilmen kan där av ses vara en kondensation av det klassiska eposet, av den anledningen översatte Field Hollywoodfilmens speltid till två timmar där varje sida i manuset approximativt företrädde en minut av

spelfilm.²⁷⁸ Den inledande akten anser Field således motsvara cirka trettio sidor i manuset,

den efterföljande mellanakten utgörs av sextio sidor och den avslutande akten motsvarar i

likhet med inledningen cirka trettio sidor.²⁷⁹ Inom den här begränsade strukturen ska det, i

                                                                                                                          270 Ibid., s. 67.

271 Ibid., s. 114-115.

272 Aristoteles och Butcher, The Poetics of Aristotle, s. 61.   273 Ibid., s. 37. 274 Ibid., s. 83. 275 Ibid., s. 103. 276 Ibid., s. 25. 277 Ibid., s. 21, 63. 278 Field, Screenplay, s. 12. 279 Ibid., s. 157.

analogi med Field, etableras ett narrativ beståendes av en premiss, en protagonist och en kontext där narrativet ska förmedlas linjärt mot en upplösning. Här understryker Aristoteles med påpekandet om att berättarkonsten, oavsett tragisk eller episk, bör förhålla sig till en begränsad berättarram eftersom en koncentrerad berättelse ter sig mer tillfredställande än den

utspädda.²⁸⁰