Tankar kring individanpassad läs och skrivinlärning

Respondenternas svar på hur läs- och skrivinlärningen för elever i svårigheter kan individanpassas är mycket olika.

En respondent har samma läsebok för alla elever i klassen. Hon använder ljudmetoden i sin undervisning och blandar sedan med LTG-metoden och ljudar inte med en elev som redan kan läsa. Respondenten menar att det trots allt är viktigt att alla elever är med på den gemensamma bokstavsgenomgången. Hon anser att den elev som kan läsa kan bokstäverna men ändå behöver lära sig hur de skrivs och formas. Respondenten har tidigare använt individuella övningsböcker men har slutat med detta därför att dessa böcker är betungande för de elever som har det svårt, då dessa känner att de ska igenom alla sidor och kanske måste hoppa över många. Hon gör istället egna övningsstenciler till eleverna.

En respondent tar eleverna där de är och försöker ge dem uppgifter som ligger på deras egen nivå. De elever som har svårt följer respondentens lite lugnare tempo i den allmänna genomgången. Till de elever som inte är språkligt medvetna skickar respondenten, efter samtycke med föräldrarna, hem en bokstavslåda. Tillsammans kan föräldrar och barn prata om och lägga bokstäver. Respondenten lägger mycket ord med dessa elever i skolan. Hon försöker väcka ett intresse och puscha på de elever som inte visar så stort intresse för läsning och skrivning. Till de elever som kan läsa ger respondenten svårare förståelseböcker som dessa elever arbetar självständigt med för att de ska träna sin läsförståelse. Av de elever som har kommit långt i sin skrivutveckling, kräver respondenten mer av i sagoskrivningen och tittar mer på den text eleven har skrivit.

En respondent individanpassar på så sätt att alla får lära in hela ordbilder utantill och när de kan ett visst antal ordbilder så kommer de själva på att de kan ljuda ihop ord.

För den elev som inte kommer på att de kan ljuda visar respondenten hur man gör. Respondenten menar att eleven får en metod att använda och att hon ger eleven ett annat sätt att lära in på. De som kan läsa och skriva flytande får andra arbetsuppgifter. Respondenten säger att det främsta sättet att individanpassa på är när eleverna använder olika arbetsscheman där de kan få olika många uppgifter att jobba med i olika svårighetsgrader.

”Det bästa är när man kan hjälpa en i taget. Det är inte lätt att räcka till, jag lovar. Bredden i min klass på 24 elever är en som skulle klara sexan och en som skulle tillbaka till tvåan. Men det är alltid så”.

En respondent håller gemensamma genomgångar med hela klassen, sedan får de som kan läsa en annan bok än läseboken att öva i. De elever som inte kan läsa får då tid att läsa upp läsläxan för respondenten. Hon använder helordsmetoden i sin läsinlärning och samtalar om läxan för läsförståelsens skull. Hon har gemensam bokstavsgenomgång och sedan får eleverna individuella arbetsuppgifter. Ibland tar respondenten hjälp av en fritidspedagog som de elever som behöver läsa i lugn och ro och hjälp med sin läsning och denne går iväg till ett annat rum med dessa elever. Då läser respondenten med de elever i klassen som behöver hjälp och sitter en stund hos de eleverna.

En respondent säger att man som lärare till elever med dyslexi är skyldig att förenkla, förstora och läsa in texter på band men att detta inte alltid görs. Respondenten använder olika svårighetsgrad på läseböcker.

”Vi som pedagoger lever inte alltid upp till det vi ska, om någon har besvär borde vi förstora texter, förenkla dem men hur många gör det egentligen”.

Har respondenten en lugn grupp jobbar hon mera med den enskilda eleven, hjälper denne vidare och peppar eleven så att självkänslan hos eleven höjs. Respondenten försöker skaffa dessa elever en så hög status i klassen som möjligt. Hon menar att om en elev har misslyckats med att läsa i en läsebok och med en läsmetod då byter respondenten alltid ut metod och läsebok. Detta eftersom alla elever inte lär på samma sätt. Respondenten väljer böcker som eleverna klarar, både vad det gäller läromedel och skönlitteratur. Hon nämner olika metoder som t.ex. ordbilder, ordkort, lekar och spel för att eleven ska kunna gå tillbaka och lära missade delar i sin språkliga medvetenhet. Detta kan gälla t.ex. att lära sig rimma, lära in vokaler för att sedan lägga till någon konsonant.

En respondent använder ingen läsebok och blandar ljudmetoden med helordsmetoden. Eleverna arbetar med olika arbetsscheman där de skriver en bokstav, spårar bokstaven, målar bokstaven, letar efter bokstaven i en berättelse och använder olika bokstavskort för att lägga ord. Respondenten anser att detta är en individanpassad inlärning och olika elever kan börja med olika lässcheman beroende på vad de kan och klarar. Respondenten ger läsläxa ur olika böcker beroende på svårighetsgraden och eleverna får låna egna böcker att ha läsläxa ur för att det ska bli roligare. När det gäller skrivningen kräver respondenten mer av duktiga skrivare som får skriva t.ex. två sidor istället för några rader. De elever som har svårt med skrivningen får skriva på dator. På de olika läseschemana kan respondenten stryka eller lägga till uppgifter och ändra svårighetsgraden på datorprogrammen. Respondenten pratar med varje elev om hur de upplever uppgifterna och ger olika extra övningsböcker som t.ex. Ärtan och Pärtan beroende på hur långt eleverna har kommit.

Sammanfattande kommentar

Två av respondenterna utgår från helordsmetoden. Detta skiljer sig från de andra fyra som använder ljudningsmetoden i första hand, men blandar in andra metoder som LTG eller helordsmetoden efter hand. En respondent använder olika lässcheman, där eleven utifrån sina egna förutsättningar och på egen hand går framåt i sin läs- och skrivinlärning. Denne respondent skiljer sig också åt genom att aktivt använda datorn vid svårigheter.