av det, men det gick ju inte för att det var ju värdelöst tyckte alla så småningom.
I kategorin innovationer med LiH som försöksarena ingår givetvis den centralt beslutade satsningen på att utveck- la och effektivisera högskoleutbildningen genom att ta tv-tekniken i form av sluten kretstelevision till systematisk hjälp i undervisningen. Vi har redan kunnat notera hur detta beslut fick en direkt inverkan på utformningen av de nya lokalerna i Valla. Framgått har också hur tv-undervis- ningen kom att särskilt uppmärksammas i anslutning till det inledande 1970-talets krisfenomen med svaga utbild- ningsresultat och sviktande studentrekrytering.
Lennart Sturesson, fil. doktor vid tema Teknik och social förändring, svarar i sin bok, Tv som undervisnings-
teknologi. Exemplet Linköpings tekniska högskola, för en
mer ingående och klargörande framställning av tankar, idéer och förväntningar bakom statsmakternas beslut om tv-undervisning vid LiH. Han ger en fyllig redovisning av projektets utveckling fram till dess att riksdagen på våren 1973 befriade LiH från tv-obligatoriet genom sitt beslut om att det ankom på berörda organ inom högskolan att
närmare bestämma i vilken form tv ska användas i under- visningen.1
Sturesson visar bland annat hur tv-försöket efterhand kom att beskrivas som ett stort misslyckande, en uppfatt- ning som särskilt fick bred och återkommande spridning i den massmediala debatten, där den nya tekniken allt oftare kopplades samman med urusla studieresultat och sjunkande studentantal. Sturessons iakttagelser förtjänar att hållas i minnet som relief till de hågkomster från tiden
1 Citat ur prop. 1973/54 sid. 76 återgivet i Sturesson sid. 186.
som man möter i vårt intervjumaterial.
I sina anföranden vid den högtidliga starten av den tekniska och medicinska utbildningen under den samlan- de rubriken LINKÖPINGS HÖGSKOLA – Högskolan med ny profil den 10 september 1969 uppehöll sig såväl Ragnar
Woxén som professorerna Gunnar Ström, vice ordföran- de i interimstyrelsen och medicinare från Uppsala, och Göran Borg, rektor vid KTH samt även han ledamot i kommittén för radio och tv i utbildningen (TRU), vid tv-mediets kommande roll i utbildningen. Ström hyste goda förhoppningar om att man med en nationell sats- ning på tv-inspelade program skulle kunna både höja den medicinska utbildningens kvalitet och sänka dess kostnader. Vad gäller vinsterna betonade Ström ökad närhet, förstoring, multiplikation till många betraktare, enklare förvaring, tidsbesparingar, ökad säkerhet och minskade risker vid infektioner eller operationer. Audito- riet, med universitetskanslern Hans Löwbeer och lands- hövding Per Eckerberg i spetsen, undfägnades därefter med ett par färska tv-program, ett om joniserande strål- ning och ett om det centrala nervsystemets anatomi.
Gunnar Wennström, läkare och byråchef, sedermera medicinalråd vid medicinalstyrelsen, hade deltagit i arbe- tet kring U 63 och därefter i både KUL och dess medicin- ska subkommitté samt därifrån kommit med i interims- styrelsen för högskolan i Linköping. Vad gäller frågan om att använda tv-mediet i högskolans verksamhet begränsar sig hans minnesbild till att det även skulle kunna nyttjas inom den medicinska utbildningen. Men då handlade det för hans del om att det med hjälp av kamera och tv skulle bli lättare att få med patienten in i föreläsningslokalen. Det faktum att TRU och dess arbete med att hålla samman utvecklingen av undervisningsprogram av och till förekom på interimstyrelsens dagordning, återkommer knappast i
Wennströms hågkomster från den aktuella tiden. Några ut- bildningspaket för den medicinska utbildningen liknande dem som utvecklades för den tekniska var enligt honom aldrig aktuella.
Ej heller Peter Stoye som i sina roller som sekreterare i den tekniska subkommittén och i interimsstyrelsen hade en, jämfört med Wennström, mer central och aktiv roll i arbetet, bidrar med någon fylligare minnesbild. Tv-sats- ningen hade ju beslutats av riksdagen år 1965, redan innan Stoye började. Men enligt honom var det Woxén som lanserade idén och då kanske främst som en väg att hålla kostnaderna nere. I ett efterhandsperspektiv menar Stoye att modellen var för tungrodd. Därtill kom att den enligt honom fick olyckliga följder när man byggde nya lokaler i Valla, där klassrum prioriterades före stora föreläsnings- lokaler. Stoyes kritiska omdömen, formulerade med facit i hand, är något helt annat än de förhoppningar, som han gav uttryck för som sekreterare vid ett möte med interim- styrelsen i april 1969. Då hade han uttalat en hård dom över föreläsningen som pedagogiskt grepp.2
Vilka uppfattningar om satsningen på sluten krets- television möter man så här efteråt hos dem, studenter, lärare och administratörer, som då hade att på det lokala planet i Linköping fungera och arbeta med systemet? I vår intervju med Paul Almefelt kontrasterar de principi- ella uttalanden, som därvid gjordes kring fördelarna med breda institutioner och uppbyggnader i rationaliserings- syfte av centrala verkstäder, med den relativa frånvaron av perspektiv på besluten om tv-undervisning. Almefelt begränsade sig där till att påminna om hur goda kontakter med universitetskanslern resulterade i att man lyckades avveckla den där jäkla tv-undervisningen. Vad det därvid främst handlade om var att bruket av tv i undervisningen helt och fullt bort bestämmas lokalt. Till detta fogade Al- mefelt den principiella synpunkten, att man ska avstå från att inrätta överordnade organ på hög nivå, såsom TRU, för
2 Knuthammar, 1994, sid. 30.
att hantera ting som inte ska skötas på den nivån. I hågkomsterna från andra ledande håll inom LiH återkommer en samfälld, summarisk och besk kritik av projektet tv-undervisning. I anslutning till sina självkri- tiska reflektioner kring de första årens beslut om centrala verkstäder m.m. berör Hultgren detta med att det var en
annan dålig grej. Systemet med en assistent, vilken från en
smatt i mitten hade att rycka ut som simultan stödresurs till tv-betraktande studenter fördelade i fyra lokaler, be- traktar han som skrattretande. Curt Karlsson och Nils-Hol- ger Areskog nämner helt kort om katastrof respektive
stort fallissemang.3 Anders Fahlman beskriver tv-försöket
som rena skämtet... Herregud alltså! För honom tedde det sig anmärkningsvärt att de stackars studenterna ens stan- nade kvar. I likhet med Hultgren och flera andra förhåller han sig fortsatt särskilt kritisk till modellen att kombinera samfällda tv-studier med individuella handledningsinsats- er från en gemensam lärare eller assistent, som ju samti- digt förväntades kunna serva upp till fyra 30-salar om så efterfrågades. Fullständigt helsnurrigt! Enligt Fahlmans minnesbild var det inte heller några studenter som tog fasta på möjligheten att på eget bevåg se om program. Sin kritik till trots uttalar han stor uppskattning av enskilda program, bl.a. ett med Stig Hagström i en ledande roll. Den pedagogiska modellen var problemet medan det en- ligt Fahlman i och för sig inte var något fel på de enskilda banden. Ett antal av dessa finns ännu att tillgå i universite- tets centrala arkiv.
Några av dem vi intervjuat har givit inblickar i hur det var att fungera som lärare under tv-försöket. Lärarna tyckte enligt Fahlman inte om det. En av dem är Lars-Erik Andersson, lärare på Matematiska institutionen. Enligt
honom såg sig lärarna degraderade till en slags vaktmäs- tare, som gick runt och svarade på frågor i anslutning till tv-programmen och de med dem åtföljande övningsupp-
3 I vårt samtal med styrelsen för Lisen 23/11 2009 betecknade Åke Frisk tv-verksamheten som dummare och dummare eller mer och mer
vansinnig.
gifterna. Det förhållandet att man inte själv deltagit vare sig i utformningen av programmen eller övningshäftena inverkade negativt på lärarens engagemang. På samma gång påpekar han att beslutet om tv-undervisningen fat- tats på högre nivå utan medverkan från de lokalalärarna själva. Ingrid Granstam och Lars Rydberg, lärare i hållfast- hetslära respektive matematik, nämner båda problemet att, medan ett pågående tv-program inte gick att stänga av, ge en enskild student hjälp med att förstå ett resonemang. Som exempel på kritiska reaktioner från studenthåll berättar Granstam om studenter som valde att utebli från lektioner när hon gjorde klart för dem att det vankades tv-undervisning.
Frågan om eventuella samband mellan tv-undervis- ningen och de första årens svaga studieresultat, vid vilka även Sturesson uppehåller sig, tangeras men knappast på något entydigt vis i vårt intervjumaterial. Lars Rydberg nämner skillnaderna mellan enkla övningsuppgifter i
TRU-materialet och betydligt svårare tentamensfrågor men utan att uttryckligen sätta detta i samband med utbildningsresultaten.Vikande studenttillströmning och katastrofala studieresultat ser Åke Björck i likhet med Lars-Erik Andersson inte uteslutande som effekter av tv-undervisningen. Sjunkande antagningspoäng och allt sämre gymnasieutbildning spelade roll i sammanhanget. Tentorna i Linköping var ju inte svårare än på andra håll i landet. Samma problem gjorde sig också snabbt gällande på Chalmers och KTH. Därtill pekar Björk på att de första årens studenter vid LiH inte hade några äldrekursare att tillgå och kommer därmed in på samma resonemang som vi tidigare kunnat notera hos Ingemar Lind vad gäller matematikstudenterna vid universitetsfilialen.
Inte heller Håkan Sjögren, vilken som utbildningsleda- re vid LiTH/tekniska fakulteten hade en central roll i den utveckling som ledde fram till att tv-obligatoriet försvann, skyller de svaga utbildningsresultaten uteslutande på tv-försöket. Sjögren, som ansluter sig till Sturessons bild av förloppet, talar om hur han tillsammans med Almefelt
Flexibla byggnader har öppnat för skiftande lösningar vad gäller vetenskaplig infor- mationsförsörjning, här en interiör från kvartersbiblioek B (KB) på 1970-talet.
Televisionens roll i undervisningen var ofta på tapeten under universitetskanslerns återkommande besök på LiH som här i maj 1973 när UKÄ:s styrelse på plats i Linkö- ping även informerades om Libris. (Foto: ÖC)
och B.G. Allan Persson hade att inom den s.k. Slutkom- mittén utkämpa hårda duster med TRU-folket innan man
fick rätt att själva bestämma över undervisningens bedri- vande. Sjögren ansluter sig ännu till åsikten, att det reella problemet utgjordes av att gymnasieskolan inte förmått att ge sina elever tillräckliga förkunskaper i aktuella äm- nen. Miriam Berger, intendent på MAI, beklagar stackars studenter med otillräckliga förkunskaper i matematik med tillägget att det förbättrade ju inte att det var tv-un-
dervisning.
I denna sammanfattning av bilder, berättelser, myt- bildningar och erfarenheter, vilka tillsammans ingår i LiU:s interna kultur, har utrymmet endast räckt till för ett relativt begränsat antal intervjuer. Sålunda förekommer i vårt material endast tre personer med egen studenterfa- renhet av tv-undervisning.Per Larsson, sedermera chef för tekniska högskolans kansli, började som student på M-linjen hösten 1972 och blev då föremål för undervis- ning via tv, något som enligt honom inte alltid fungerade fullt ut vare sig pedagogiskt eller tekniskt. Assistenterna hade ingen enkel uppgift som resurspersoner för vardera fyra salar. Han minns hur Ingrid Granstam hade valt en väl fungerande medelväg för sin kurs i hållfasthetslära.
Hon använde TRU-programmet för att visa experiment men valde att avstå från sin egen professors, B. G. Allan Persson, inspelade föreläsning för att istället föreläsa själv. Larssons uppfattning är att en sådan friare modell hade kunnat fungera men till sist valde man ändå att helt lämna tv-modellen.
Mille Millnert inledde sina studier på Y-linjen året efter Per Larsson, 1973. Han hade med sitt eget ordval utsatts för tv-undervisning i matematisk statistik och numerisk analys. Det var fullkomligt värdelöst. Både programmen och tekniken var enligt honom undermåliga. Men man hade med fördel kunnat föra ut föreläsningar i tv-bandad form. När Helen Dannetun började sina studier tre år efter Millnert hörde hon både studenter och lärare tala om tv-undervisningen i kritiska ordalag. Hon tror att det hela kunde ha tett sig annorlunda med ett större mått av interaktivitet. Det var inte heldumt men inte utvecklat
nog. För sin del drar hon sig särskilt till minnes försökets
kvardröjande rester i form av tv-apparater, dessbättre för- sedda med madrasserade stötupptagare, i undervisnings- lokalerna. Dessa kom bland annat till uppskattat utnyttjan- de när det handlade om att under hennes tid som student följa Ingemar Stenmarks framfart i alpina skidbackar.
När det gäller efterhandsperspektiven på tv-undervis- ningen kan här, även om antalet observationer är klart begränsat, noteras en intressant skillnad mellan mer sve- pande fördömanden från dem vars omdömen synes bottna i att man betraktat verksamheten utifrån, och något mer nyanserade omdömen från studenter och lärare med direk- ta erfarenheter av det hela. Åke Björck menar att man bor- de ha nöjt sig med en försiktigare och mer etappvis start istället för att som faktiskt skedde starta i full skala från början, en ståndpunkt som vi möter även hos Per Larsson. Av det han säger bestyrks ytterligare hur Ingrid Granstam valde att nyttja tv-programmen efter eget gottfinnande genom att föreläsa på egen hand istället för att nyttja den variant som TRU tillhandahöll med Granstams ämneskol- lega och professor, B. G. Allan Persson, som föreläsare.
Cykelansamlingen vid hus C låter ana en studentpopulation med klart manlig dominans.
Det faktum att även Hasse Odenö, vid den tiden univer- sitetslektor i hållfasthetslära, samverkade med Persson i produktion av TRU-material kan ha bidragit till att Odenö fortsatt minns hur det egentligen var många som
var inriktade på att vi skulle ha tv-undervisning. Det var ju några gnällpellar som inte ville köra dom. Jag tror egentligen att det hade kunnat bli bra, delar av det, men det gick ju inte för att det var ju värdelöst tyckte alla så småningom. Odenö
menar, att tv-undervisningen försvann ganska fort. Enligt honom var det inte den utan den allmänna samhällsut- vecklingen i 1970-talets början, vilken fick till följd att intresset för teknikutbildning gick ned. Med detta följde minskat söktryck, varmed nära nog alla studenter antogs och den faktiska förkunskapsnivån sjönk ned under kritisk nivå.4
Sammanfattningsvis har man svårt att frigöra sig från intrycket att de inblandade i efterhandsperspektivet särskilt tagit till sig uppfattningen att tv-försöket låg bak- om usla utbildningsresultat och därmed starkt bidrog till studentrekryteringens kris under 1970-talets inledande år. Omdömet om tv-satsningen som ett fatalt misslyckande förefaller att med tidens gång ha börjat vinna gehör som en brett omfattad sanning i LiU:s självbild.
Leila Ridström, Lars Lindwall, Eila Back och Bo Flyme och den hålkortsterminal på LIDAC, vilken nyttjades i det databehandlingssarbete som universitetet in på 1980-talet bedrev via datacentralen vid Lunds universitet.