Teoretisk kritik .1 Synen på barnets vilja

Synen på barnets vilja i Sverige är präglad av viss tvehågsenhet; lagstiftaren har svårt att bestämma sig för om barnet ska anses vara kompetent att vara delaktig i processen eller i behov av skydd från densamma (se ovan avsnitt 2.3). Målet med processen är emellertid klart; barnets livssituation ska utformas efter det som kan anses vara dess bästa.

68

McIntosh har ett annat perspektiv på vad processen ska medföra. Hon menar att med ett barninkluderande utredningsupplägg kan processen i sig bidra till att barnets hälsa inte riskerar att påverkas negativt i lika stor utstäckning. Det finns alltså en helande aspekt; processen kan bidra till att läka de sår som föräldrarnas tvist eventuellt slår upp.

Barninklusion bidrar även till att hållbara lösningar för de tvistande parterna och barnen uppnås i större utsträckning genom att föräldrarnas fokus omdirigeras från tvisten dem emellan till vad som egentligen är bäst för barnet.

Smith å sin sida erbjuder en vidgad definition av vad som kan vara en viljeyttring.

Den svenska lagstiftaren är tämligen låst i tanken att vilja är något som uttrycks med ord, vilket även speglas i resultaten i form av att två barns beteenden mot sina föräldrar inte klassades som ett uttryck för barnets inställning. Enligt Smith måste vuxenvärlden acceptera att barn sällan kommer till tals på ett optimalt sätt när kommunikationssätt är valt och utformat av vuxna. Med andra ord måste barn tillåtas uttrycka sig på sitt eget språk. Det reflekteras i barnkonventionens värderingar som endast ställer krav på att förmåga att formulera åsikter ska finnas och inte på förmåga att delge dem i tal. Vidare menar Smith att barnets vilja inte nödvändigtvis måste finnas från början utan kan utvecklas och formuleras med rätt stöd från omgivningen. Den svenska synen tycks mig mer likna en, enkelt uttryckt, skattjakt; utredaren ska leta efter något som antas finnas där från början. Med sociokulturellt perspektiv kan processen istället bidra till att barnet formar och delger sin åsikt, utan att för den sakens skull lägga orden i barnets mun. Om man sällar sig till Smiths teori blir det genast olämpligt att göra uppmärksammandet och utredningssättet av barnets vilja avhängigt ålder och mognad, då dessa är tämligen statiska begrepp i jämförelse med att se ursprunget till barnets vilja i dess sociala kontext.

6.5.2 Förfarandet kring utredning av barnets vilja

Enligt McIntoshs metodik finns ett tydligt förfarande för kontakten med barn.

Föräldrasamtal, barnsamtal och återkopplingssamtal är kronologiskt ordnade och tydligt utformade (närmare beskrivning av de olika stegen återfinns ovan i avsnitt 1.4.2). Några av McIntoshs tankar finns upptagna i Socialstyrelsens handbok, såsom diskussion med barnet om vad som ska föras vidare och även möjligheten att i slutet av barnsamtalet låta en förälder komma in och få ta del i vad som sagts. Till skillnad mot den svenska regleringen finns dock en fastställd ordning med steg som ska genomföras i varje fall.

Det genererar en enhetlighet och förutsebarhet som tyvärr inte finns inom dagens

69

tillämpning i Sverige. Som redskap i arbetet finns tydligt definierade frågor som barnkonsultens kontakt med barnet syftar till att besvara. Någon motsvarighet till detta finns inte heller hos oss, och öppenhet för att vissa frågor bäst kan utredas genom teckning eller lek istället för samtal saknas också. Förvisso tillämpar vi i viss utsträckning kontaktskapande medel men de betraktas inte i första hand som ett sätt för barnet att delge sina uppfattningar. Vidare kan konstateras att det, efter vad resultaten visat, inte heller framgår om barnsamtalen hållits i rum som är barnanpassade med leksaker och dylikt varför det inte går att utvärdera om barnen i studien kunnat leka fram sin åsikt. I Socialstyrelsens handbok även sägs att utredaren bör ha erfarenhet av att prata med barn. McIntosh ställer dock betydligt högre krav på bland annat terapeutisk kompetens och lärlingssystem. Även detta bidrar till en mer enhetlig utredningsmetodik eftersom utredarna får lära av varandra och inte är helt utlämnade åt sina egna resonemang.

Vad som måste finnas i åtanke vid granskning av McIntoshs metod är dock att den bygger på ett antal förutsättningar om ålder, huruvida barnet kan antas dra nytta av berätta sin historia, föräldrarnas språkliga kompetenser med mera. Att ange metoden som enda utredningssätt vore därför olyckligt för de fall som inte uppfyller kraven, då den önskade effekten riskerar att utebli.

Smith är inte lika precis i utformningen av metoden som McIntosh utan är mer fokuserad på utredarens förhållningssätt till barnet. Det i sig är förstås starkt kopplat till den syn hon har på barnets inställning som grundad i barnets omgivning. Det mest användbara hon anför angående själva utredningen är stöttat lärande. Med det resonemanget kan den regelrätta frågeställning som svenska barnsamtal i stort är fokuserad på ersättas av att utredaren hjälper barnet att förstå den uppkomna situationen som sannolikt är väldigt främmande för barnet. Det är först när barnet förstår situationen som det kan bilda adekvata åsikter om den. Här visar Smiths egen studie om barnombud att många barn har varit tacksamma för att ombuden lagt fram olika alternativ, så att de förstått vad de haft att välja mellan. I Sverige är utredarnas funktion snarare lyssnande och utvärderande än stöttande.

Resultaten visar att kontaktskapande hjälpmedel används i liten utsträckning. Sådana torde vara förenliga med Smiths stöttade lärande eftersom hjälpmedlen erbjuder ett sätt att uttrycka sig som troligtvis ligger närmare barn. Ett exempel är nallekort – kort med nallar som visar upp olika känslor – som barn får använda för att visa hur de ser på sina föräldrar och sig själva. Det som möjligtvis skiljer sig åt mellan det svenska bruket av

70

kontaktmedel och Smiths teori om stöttat lärande är att de svenska barnen som fick använda sådana var ganska gamla (mellan sju och 13 år). Som jag förstår Smith borde dessa medel även användas med yngre barn som överlag inte är lika verbalt utvecklade.

6.6 De legeferenda: Ett reformerat institut