Forskningen om invandrade kvinnors egenföretagande
Det kan förefalla som ett trivialt konstaterande att invandrade inte bara är invandrare utan de är kvinnor och män. Men både i forskningen, och i det offentliga samtalet och vardagsdiskursen har invandrare antingen framställs som könsneutrala varelser alternativt har de underförståtts som män (Knocke 1993). Tidigare forskning har visat att invandrade kvinnor, i likhet med invandrade män, startar eget på grund av tvång (den strukturella förklaringsmodellen), av eget intresse (den kulturella/ personliga förklaringsmodellen) eller på grund av en kombination av de båda (Pizacklea 1988, Mobasher 1996, Najib 1999a, Kofman m.fl . 2000, kap. 5). Vad är det då som kännetecknar invandrade kvinnors företagande och som gör att det skiljer sig från företag som drivs av infödda män och kvinnor eller invandrade män?
Invandrade kvinnors egenföretagande i utländsk forskning
Forskning om invandrade kvinnors företagande är mer utvecklat på fl era håll i den övriga västvärlden än i Sverige. I t.ex. Kanada, USA och Holland fi nns det privata och offentliga organisationer och institutioner som sysslar med både forskning, utveckling och rådgivning när det gäller kvinnoföretagande generellt och även invandrade kvinnors företagande.12 Invandrade kvinnors engagemang i företagande i västvärlden är dock inget nytt fenomen utan sträcker sig långt tillbaka i tiden. I början av 1900-talet arbetade t.ex. många libanesiska kvinnor som gatuförsäljare inom den informella amerikanska ekonomin. Det var kvinnor som före invandringen varit hemmafruar och haft traditionella sysslor i hemlandet (Nasr 2001). År 2000 ägde invandrade kvinnor 40 % av alla invandrarföretag i USA och de stod för den snabbaste ökningen av antalet nyetablerade företag i landet (Light & Gold 2000).
Invandrarföretag defi nieras av de engelska forskarna Westwood och Bhachu (1988) som en könssegregerad ekonomisk sektor (eng. gendered economy). De menar att invandrarnas typiska familjeföretag använder sig av sina kvinnors arbetskraft för att hålla lönekostnaderna nere och kvinnorna är en billig resurs (se även Light & Bhachu 1993 s. 150). Kvinnor är med andra ord en framgångsfaktor för de typiska 55
KAPITEL
KAPITEL 4
12 Se bl.a. på följande webbadresser på Internet som tillhör några organisationer och akademiska institutioner som sysslar med både kvinnoföretagande och invandrade kvinnors företagande. 1. AWIB (Asian Women in Business) www.awib.org, 2. Diversity World www.diversityworld.com, 3. West Virginia University www.be.wvu.edu/serve/bureau/jsbm/index98.htm, 4. University of Amsterdam http://www.frw.uva.nl/agids/research.program/indra.3.research.html. 5. Center for Women’s Business Research www.nfwbo.org.ß
invandrarföretagen även om det är männen som fattar besluten och kvinnorna som driver företagen (Ram & Jones 1998 s. 32-33). Även om det kan synas vara fråga om exploatering av kvinnornas arbetskraft, så fi nns det kvinnor som inte tycker så. Många iranska kvinnor som var verksamma i sina familjeföretag i Dallas, USA, tyckte att de, genom sitt engagemang i företaget, hjälpte familjen uppåt i samhället när strukturella barriärer normalt inte tillät detta (Mobasher 1996).
Studier av sociologen Dallalfar (1989, 1994) visade att iranska kvinnor som var verksamma i Los Angeles var aktiva inte bara som företagare och anställda, utan också som uppdragsgivare och uppdragstagare. De arbetade inom olika serviceorienterade företag, såsom livsmedelsbutiker, konditorier, resebyråer, klädaffärer, språkskolor, restauranger, redovisningsbyråer, skönhetssalonger, bijouteriaffärer, video- och musikaffärer samt som barnvakter och fastighetsmäklare. Däremot fanns det inga kvinnor alls inom mansdominerade yrken såsom bensinstationsarbetare eller taxichaufförer. Chavan och Agrawal (1998) har visat att invandrade kvinnor i Australien hade betydligt bättre utbildning än invandrade männen och att de i betydligt större utsträckning än dessa drev ensamföretag. Andra studier i Australien visar att asiatiska kvinnor i landet deltar i egenföretagande i mycket större utsträckning än kvinnor som är födda där men också mer än invandrade kvinnor från engelsktalande länder. De har socialt och kulturellt kapital och välfungerande nätverk vilka hjälper dem att aktivt och framgångsrikt verka på de globala marknaderna inom databranschen och ha även ekonomiska kontakter med sina ursprungsländer (Low 2000 & 2001).
Bozorgmehr m.fl . (1996) visade i en studie att det 1990 var det en betydligt större andel män och kvinnor från Mellanöstern som i USA drev egna företag än män och kvinnor från övriga Asien. Den främsta anledningen till kvinnornas högre andel företagare i gruppen från Mellanöstern ansågs kunna vara en förhållandevis sämre utbildning och därmed en svagare ställning på den ordinarie arbetsmarknaden jämfört med den asiatiska gruppen. Inom gruppen från Mellanöstern fanns det dock stora skillnader beträffande utbildning och förankring på arbetsmarknaden. Fler kvinnor från Israel och Iran hade både betydligt högre akademisk utbildning och större andel anställda med högkvalifi cerade arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden än kvinnor med arabisk och armenisk bakgrund. Liknande tendenser fanns beträffande koreanska och fi lippinska kvinnor i Los Angeles (Lee & Karageorgis 1997).
Invandrade kvinnor använder sig av olika resurser och strategier för att kunna lyckas etablera sina företag. Resurser som bedömts vara viktiga i deras företagande är ly
ly
etniska och könsspecifi ka resurser, kontakter, ekonomiska förutsättningar, utbildning, arbetslivserfarenhet, adekvat praktik eller kurser, språkkunskaper, ålder, civilstånd samt kunskap om värdlandets samhällsförhållanden och kultur (Dallalfar 1989 & 1994, Mobasher 1996, Chavan & Agrawal 1998, AWIB 1999). Undersökningar genomförda av AWIB (1999) och Dallalfar (1989 & 1994) har visat att invandrade kvinnoföretagare försöker dra fördel av bl.a. långa arbetstider, gott rykte om god service och låga priser, effektiva arbetsrutiner, bra ledarskap, social kompetens (öppenhet, gott humör och vänlighet), fl exibla arbetstider och tillgänglighet. De iranska kvinnoföretagarna hade
57
t.ex. fl er formella vardagskontakter med sina klienter, spenderade mer tid till att tala med kunderna och gav dem oftare rabatt och kredit (Dallalfar 1994).
Dallalfar (1989, 1994) visade också att iranska kvinnoföretagare i Los Angeles använde sig av etniska resurser och etniska nätverk (släkt, vänner och etniska sociala institutioner) i kombination med könsspecifi ka resurser (kvinnliga medarbetare eller kompanjoner) och klasspecifi ka resurser (arbetslivserfarenhet och utbildning) för att lyckas i sitt företagande. Bidragande faktorer till att många iranska kvinnor som saknade goda språkkunskaper ändå lyckades bra i den informella ekonomin var fl exibla arbetstider, tillgänglighet och möjlighet att arbeta deltid. Till exempel kunde iranska kvinnor, som av olika skäl inte kunde hitta ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden, erbjuda sina tjänster till andra iranska företagarkvinnor. Bland annat satt de barnvakt åt deras barn, antingen hemma hos sig eller hemma hos uppdragsgivaren, eller skötte hushållsarbetet åt uppdragsgivaren. Vidare, menar Dallalfar (1994), fanns det skillnader mellan iranska män och kvinnor när det gällde tillgång till etniska och könsspecifi ka resurser och sättet att använda dem. Iranska kvinnor använde sig i större utsträckning än män av hjälp från familjen och andra iranska kvinnor.
Ett ungefär liknande resultat presenterades av kulturantropologen Mobasher (1996) i en studie av iranska kvinnor i Dallas som var verksamma både i typiska familjeföretag och i sina egna företag. Individuella egenskaper såsom språkkunskaper, ålder, arbetslivserfarenhet och utbildning i samspel med klassposition och värderingar knutna till kultur och familj var avgörande faktorer för många iranska kvinnor i valet mellan att arbeta inom sina familjeföretag eller att etablera sig som egenföretagare inom branscher som barnpassning, hårfrisering etc. De använde sig av etniska och könsspecifi ka resurser för att skapa arbete inom den egna etniska marknaden, arbeten som erbjöd fl exibilitet, självständighet och bra inkomster. Även forskning om koreanska kvinnor i Hawaii visade liknande resultat. Genom att arbeta i familjeföretaget var det enklare för dem att kombinera företagande med barnpassning. När de var sin egen chef var det däremot enklare för dem att kombinera det privata och det offentliga livet. Dessutom slapp de dåliga arbeten, dåliga arbetsvillkor och låga löner på den ordinarie arbetsmarknaden (Yun Chai 1987, refererad i Mobasher 1996).
Leonards och Tibrewals (1993) undersökning om indiska företagarkvinnor i USA visade att de var relativt framgångsrika både i sina familjeföretag och i sina egna företag. De använde sig av etniska resurser såväl som av klassresurser, såsom utbildning, arbetslivserfarenhet och eget sparkapital. De representerade olika branscher (däribland också framtidsinriktade) och hade kompanjoner och anställda utanför familjen och den etniska/nationella gruppen. Forskarna menar att detta stärkte deras roll och status som jämställda kvinnor och därmed lade grunden för en ny defi nition av könsroller.
Tillgång till klassresurser och humankapital är viktiga framgångsfaktorer för en del invandrade kvinnor i deras företagande men avsaknaden av sådana resurser utgör inte nödvändigtvis något hinder för framgång. Lee och Karageorgis (1997) som har jämfört två framgångsrika grupper av invandrade kvinnor och deras arbetsliv i
USA har belyst detta. De två grupperna bestod av koreanska och fi lippinska kvinnor. De koreanska kvinnorna kännetecknades av låg utbildning, dålig förankring på den ordinarie arbetsmarknaden med lågstatusjobb och hög andel egenföretagare. En större andel av kvinnorna var dessutom hemmafruar före invandringen och de hade oftast följt med familjen. De fi lippinska kvinnorna kännetecknades av det motsatta. De bestod till större delen av handplockad importerad arbetskraft som på grund av sin höga utbildning, arbetslivserfarenhet och sina kunskaper i engelska var eftertraktade på den ordinarie arbetsmarknaden där de ofta hade viktiga befattningar. De koreanska kvinnoföretagarna, som till skillnad från de fi lippinska kvinnorna saknade det viktiga humankapitalet, hade trots det inte bara lyckats i sitt företagande utan tjänade även mer än andra invandrade kvinnor med fast lönearbete. Förklaringen var sannolikt tillgång till etniska nätverk men framförallt hjälp från makar och hårt arbete.
Invandrade kvinnors egenföretagande i svensk forskning
Forskning om invandrade kvinnors företagande i Sverige har just kommit igång och än så länge har inte så många studier inom detta område publicerats. I forskningen om egenföretagande har andelen invandrade kvinnor diskuterats, men i hittills genomförda studier saknas ett tydligt invandrarperspektiv i forskning om kvinnoföretagande och ett närmare genusperspektiv i forskning om invandrarföretagande. Forskningen om egenföretagande hittills har antingen beaktat kvinnors företagande (Domingo och Moltó 1999, Näsman 2000) eller invandrarföretagande allmänt (Najib 1999 abc). Ingen av de senaste undersökningarna om egenföretagande i Sverige har behandlat invandrade kvinnors företagande som en egen kategori eller i en separat studie. Antingen har invandrade kvinnor eller statistiska uppgifter om dem ingått i en
gemensam undersökning om invandrade män och kvinnor (Najib 1999a, NUTEK 2001, Ljungar 2002, Abbasian 2000) eller utgjort en marginell del i en undersökning om företagande bland infödda kvinnor (Se bl.a. Ålund & Mason 2001, Karlsson & Sundin 2001, Brundin m.fl . 2001, Berglund 2000). Däremot fi nns det enstaka reportage med intervjuer om invandrade kvinnoföretagare i tidningar. Det har också gjorts en förstudie i den invandrartäta kommunen Botkyrka med stöd från NUTEK för att stimulera företagande bland unga kvinnor (se Danilda 2000). Inte heller i en statlig rapport om invandrarföretagande (Stein 2000) har kvinnor och män behandlats som separata kategorier.
Företagandet i Sverige varierar mellan olika grupper av invandrare, mellan olika grupper av invandrade kvinnor och mellan olika grupper av invandrare av båda könen. Under 1990-talets lågkonjunktur startade invandrade män eget företag i mycket högre utsträckning än kvinnor samtidigt som företagsamheten var betydlig högre bland europeiska kvinnor än bland kvinnor från utomeuropeiska länder (Bevelander m.fl . 1997). De högsta andelarna av nyföretagande invandrade kvinnor i Sverige har de som kommer från Asien, Norden, USA och Östeuropa, medan Afrika och Mellanöstern har de lägsta (NUTEK 2001).
Generellt sett startar invandrade män och kvinnor företag i Sverige av många olika skäl: kulturella/personliga som kan gälla livsstil, personliga värderingar,
59
attityder, fl exibla arbetstider; av strukturella skäl t.ex. strukturella problem på arbetsmarknaden i form av arbetslöshet eller risk för arbetslöshet, avsaknad av ett passande arbete, marginalisering och dåliga arbetsförhållanden på den ordinarie arbetsmarknaden och diskriminering. Ofta är det fråga om en kombination av båda skälen (Najib 1999 abc). Detta har bekräftats i senare studier och enstaka reportage när det gäller invandrade kvinnor (Brundin m.fl . 2001, Abbasian 2000, Mason 2002, Ålund & Mason 2001, PRIZMA 2001 s. 26-27).
Två viktiga resurser för invandrade kvinnoföretagare i Sverige är utbildningen och arbetslivserfarenheten. Generellt sett har dagens invandrarföretagare i Sverige betydligt bättre utbildning än inhemska företagare (Elmlund 1998, Stein 2000, Enbuske & Okeke 2001, Najib 1999a). Invandrade kvinnoföretagare i Sverige är också betydligt bättre utbildade än sina invandrade manliga kollegor (Brundin m.fl . 2001) vilket samtidigt också kan innebära att de är betydligt bättre utbildade än infödda företagare av båda könen. Arbetslivserfarenhet och särskilt tidigare arbete inom den informella sektorn eller tidigare erfarenhet med egenföretagande i hemlandet är en resurs för många invandrade företagare av båda könen när de startar eget i Sverige (Najib 1999a, Abbasian 2000). Har man dessutom tidigare gått på adekvat praktik, yrkesutbildning eller kurs kan dessa också utgöra resurser när man startar eget (Abbasian 2000). Etniska resurser (hjälp från familjen, släkten och landsmän) är en annan resurs i invandrarföretagande och särskilt för invandrade kvinnoföretagare (Najib 1994, Khosravi 1995). Könsspecifi ka resurser (kvinnliga medarbetare och kompanjoner framför allt inom den egna etniska gruppen) kan också utgöra resurser för en del invandrade kvinnoföretagare (Abbasian 2001). Ytterligare en resurs i invandrarföretagandet är ålder. Invandrarföretagare och särskilt de som kommer från utomeuropeiska länder är betydligt yngre än inhemska företagare när de startar eget (Berglund 1998, Najib 1999a). Detta kan också vara en resurs och fördel då de förhållandevis arbetar fl er timmar i veckan än både löntagare och infödda företagare, mycket på grund av deras bristande ekonomiska resurser och att de befi nner sig i konkurrensutsatta branscher (Elmlund 1998, Najib 1994 & 1992, Gür 1999, Brune 1996).
Empiriska studier har visat att även själva invandrarskapet, humankapital och kunskap om värdlandet, och svenska nätverkskontakter kan vara en resurs i invandrade kvinnors företagande. En framgångsrik iranska som äger ett bemannings företag inom vården i Solna använder sig av sina allmänna kvalifi kationer (utbildning och arbetslivserfarenhet), allmänna kunskaper om samhället och dess lagar och regler, svenska kontakter, etniskt nätverk men också av själva invandrarskapet som en resurs. Två tredjedelar av hennes anställda är invandrare som snabbt rycker in då det fi nns mycket behov av personal (som jul- och nyårshelgerna) och då infödda svenskar inte har möjlighet eller vill arbeta. På det här viset har hon inte bara skapat förtroende hos uppdragsgivaren utan även lyft företaget (Prizma 2001, Dagens industri 2000). Ett liknande exempel är en iranska i Uppsala som med framgång använder själva invandrarskapet i sitt företag ”Marias Etnokök” (SVD-Näringsliv 2002).
Forskning om svenska kvinnors egenföretagande
Kvinnors företagande i OECD-länderna totalt har ökat kraftigt sedan 1980-talet, medan ökningen i Norden har varit lägre (Kovalainen 1995a). I Sverige är det oftast högutbildade kvinnor både inom den offentliga sektorn (i högre utsträckning än män) och inom den privata sektorn som har hoppat av sina arbeten och startat eget på senare år (Företagarna 1997 s. 30, Elmlund 1998, Domingo & Moltó 1999). Av dessa kvinnor startade 93 % företag inom tjänstesektorn (Wennberg 1997). Svenska kvinnor anpassar sitt företagande till familjen i högre grad än männen och arbetar mer deltid för att kunna sköta familjen. Detta är anledningen till att de startar eget relativt sent i livet då barnen hunnit växa upp och de själva hunnit få arbetslivserfarenhet (Gustafson & Rosel 1996, Berglund 2000, Karlsson & Sundin 2001).
Andelen kvinnoföretagare och framförallt enmansföretagare i Sverige är liten jämfört med många västländer (Elmlund 1998). I litteraturen anges fl era olika förklaringar till egenföretagande bland svenska kvinnor. I likhet med förklaringar till invandrarföretagande kan dessa klassifi ceras i två huvudgrupper, nämligen de strukturella och de kulturella/personliga, och möjligtvis en tredje grupp som består av en kombination av de båda. De strukturella förklaringarna avser de samhälleliga strukturerna, framförallt situationen på arbetsmarknaden, medan de kulturella förklaringarna oftast avser individernas attityder, värderingar, livsstil, etc.
Den strukturella förklaringsmodellen
En strukturell förklaring baseras på hypotesen att den könssegmenterade och könssegregerade arbetsmarknaden missgynnar kvinnor som redan är anställda och att detta därför motiverar dem att starta eget. I västvärldens ekonomier fi nns det både vertikalt och horisontellt könssegregerade arbetsmarknader (Nermo 1997, Johansson 2000). Trots jämställdhetspolitiken är den svenska arbetsmarknaden klart könssegregerad och könssegmenterad och till kvinnornas nackdel. Kvinnorna har oftast de lägst betalda och minst kvalifi cerade tjänsterna medan män oftast har både högre position och lön. Kvinnornas arbeten fi nns i det lägre segmentet där arbetena är mycket krävande, har låga löner, begränsade karriärmöjligheter, etc. Dessutom arbetar kvinnor och män oftast i arbetsmiljöer med olikartade arbeten och på skilda arbetsplatser (SCB & Arbetslivsinstitutet 1999, Gonäs m.fl . 2001). Yrkessegregering och yrkessegmentering mellan män och kvinnor är dock inte enbart en fråga om diskriminering på arbetsmarknaden. De beror även på en samverkan av faktorer som t.ex. val av utbildning, yrkespreferenser och ekonomiska överväganden mellan makar som att kvinnor får sköta arbetet i hemmet p.g.a. makens högre inkomst samt, enligt en del forskare, bristande intresse för vidarestudier på arbetsplatsen (Jonung 1997, Meyerson & Petersen 1997). Medan kvinnor oftast är överrepresenterade inom den offentliga sektorn, är män oftast koncentrerade till den privata sektorn (Företagarna 1997), och kvinnorna är oftast koncentrerade till branscher i servicesektorn (Kovalainen 1995b). Hälften av alla arbetsplatser i Sverige är klart segregerade, dvs. de kan betecknas som manliga respektive kvinnliga, och få kvinnor får chansen till ledande positioner på den hierarkiska arbetsmarknaden (Billing 1995). Motsvarande
61
studier i England har visat att inte heller där fi ck kvinnorna samma chanser att med hjälp av sina meriter göra karriär i arbetslivet (Företagarna 1997). Allt detta kan motivera kvinnor att starta eget. När de är missnöjda med sina möjligheter på arbetsmarknaden är egenföretagande ett sätt att bryta mot rådande strukturer på arbetsmarknaden. I egenföretagande kan de t.ex. lägga ned lika mycket tid som förut på att utföra ett arbete men tjäna minst dubbelt så mycket pengar (Billing 1995). Egenföretagande är också ett bra alternativ till hel- eller deltidsarbetslöshet (aa).
Mason (2002) kopplar vidare svenska kvinnors benägenhet att starta och driva företag till framför allt strukturomvandlingen på arbetsmarknaden och neddragningen på delar av den offentliga sektorn i Sverige. Hon menar att en hel del av de traditionella arbetena för kvinnor har försvunnit på senare år. Samtidigt har kravet på högre utbildning, kulturell kompetens och språkfärdigheter ökat för alla arbetstagare. De kvinnor som inte uppfyller dessa krav och därmed riskerar att bli marginaliserade på arbetsmarknaden kan tänkas starta eget i stället.
Den kulturella/personliga förklaringsmodellen
Att kvinnor startar eget baseras oftast på personrelaterade värderingar, såsom strävandet efter frihet och självständighet samt att få pröva på och förverkliga en idé. Kvinnoföretagare anger i större utsträckning än sina manliga kolleger detta som sina främsta motiv för att starta eget och är i mindre utsträckning än männen (10 % mot 17 %) angelägna att enbart tjäna pengar (NUTEK & SCB 2000).
Även möjligheten att själv bestämma över sin tid, och kunna lösa hushållsarbete och barnomsorg så att det fungerar, är bidragande faktorer till kvinnornas företagande. Kvinnornas sysselsättningsgrad i Sverige är mycket hög jämfört med många andra länder. Långt fl er av dem arbetar dock deltid jämfört med männen som oftast arbetar heltid (Sundin 1995). Den viktigaste förklaringen till kvinnornas deltidsarbete är att de arbetar i hemmet resten av tiden och sköter familjen, ett obetalt arbete som inte ens räknas som arbete i vardagliga sammanhang. Kvinnor är i större utsträckning än män måna om att kunna kombinera arbete och familj (Holmquist 1995, Holmquist & Sundin 2002). Därför kan egenföretagandet och den fl exibla arbetstiden det erbjuder ersätta ett deltidsarbete för de här kvinnorna då de vill lättare kunna kombinera familjelivet och yrkeslivet. Detta tangerar en strukturell förklaring i och med kopplingen till rådande villkor på arbetsmarknaden. Ytterligare en förklaring kan vara brist på arbetstillfredsställelse för kvinnor som har fast arbete men som inte är nöjda med vare sig arbetet eller sin aktuella arbetsmiljö. Ekonomen Fölster (2000) visade i sin undersökning att förvärvsarbetande kvinnor oftare var sjuka än män. Han tolkar detta som tecken på vantrivsel i arbetslivet och menar att genom att byta yrke och ”bli sin egen” kan kvinnorna må bättre. Kvinnors företagande är inte bara en försörjningsstrategi och en livsform (Kovalainen 1995b) utan, beroende på verksamhetens natur, är också en identitetsskälla. Lindgren (2002) har visat att svenska kvinnliga pedagoger startar friskolor för att utöva sitt yrke på det sätt de önskar och skapa sin egen identitet utan att i för sig vara förtjusta i att vara företagare. De drivs helt enkelt av sitt pedagogiska engagemang.
Vilka invandrare startar eget och varför?
Det fi nns två eller tre typer av faktorer med vilkas hjälp forskare försöker ge svar på varför invandrade grupper och individer startar egna företag. Omväxlande