Studien kommer att ha sin grund i systemteori, som kommer att användas för att förstå och kartlägga systemet för den hållbara affären inom transportinfrastrukturbranschen samt dess viktigaste komponenter. Då studien utgår från systemteori följer härmed en redogörelse för de centrala teorierna inom systemteori och ”Large Technical Systems” med dess teorier om ”reverse salients” och ”salients” som i denna studie betraktas som trögheter respektive möjligheter. Avsnittet avslutas med en redogörelse för studiens teoretiska ramverk.
3.1 System – metodologier och teorier
På 60-talet visade bland annat Churchman hur systemteori, som vetenskaplig metodologi, kan användas för att bättre förstå olika fenomen (Mingers & White, 2010). Enligt Churchman (1979) består ett system av en mängd komponenter som genom samverkan uppnår systemets övergripande mål. Problemet som Churchman påpekade är hur ett större antal komponenter i ett system är sammankopplade och
överlappande och att systemet kan uppfattas som diffust vilket gör det svårt att ta sig an ett system. Samtidigt menade också Churchman att forskare tenderade att studera enskilda komponenter i ett system vilket skapade en risk för suboptimeringar (Ibid.).
Churchman utvecklade en holistisk metodologi som han kallade ”The Systems Approach” där syftet istället är att förstå hur systemet som helhet fungerar, snarare än enskilda komponenter (Mingers & White, 2010). För att förstå hur ett system fungerar bör det första steget vara att förstå om det är rätt
problemställning som analyseras (Churchman, 1979). Om en aktör exempelvis byggt järnväg en längre tid kan rimligtvis aktörens mål vara att bygga god järnväg med låg kostnad och hög kvalitet. Dock skulle, enligt Churchman, aktörens egentliga mål i ett större perspektiv vara att förse medborgarna med rörlighet och bekvämt resande. I detta system är aktören som bygger järnväg en av många aktörer för att uppnå systemets mål. När målet har definierats och analyserats ska relationer och interaktioner mellan systemet komponenter tydliggöras, med förståelsen att dessa relationer och interaktioner är viktigare än
komponenterna själva (Mingers & White, 2010).
Det finns också kritik mot Churchmans systemmetodologi. Bland annat menar Ingelstam (2002) att Churchman utgår från att det endast finns en beslutsfattare med ansvar och befogenheter för att se till att systemets mål uppnås. Detta ter sig mer komplext i verkligheten då det ofta finns en rad motstridiga intressen och olika perspektiv på vad det egentliga problemet och dess lösning är (Ingelstam, 2002). 3.1.1 Soft Systems Methodology
”Soft Systems Methodology” (SSM) är en metodologi och en inlärningsprocess för att lösa olika typer av problem samt förstå organisatoriska förändringar (Mingers & White, 2010). SSM kom som ett alternativ till den då rådande systemmetodologin ”Hard Systems Thinking” (HSM) där den stora skillnaden är hur begreppet system används. Inom HSM definieras världen utifrån olika system som kan modelleras där världen betraktas som systemisk vilket skiljer sig från SSM där världen ses som komplex och diffus men som kan organiseras genom en modelleringsprocess som är systemisk (Checkland, 1999).
Bakgrunden till SSM är tanken att om det egentliga problemet formulerades skulle den konceptuella modellen bättre spegla verkligheten (Checkland, 1999). Checkland (1999) menade att varje problem som ämnas undersökas kan anknytas till en mänsklig situation där människor är benägna att agera utifrån vad som är meningsfullt för dem. Utifrån detta perspektiv kom idén om att modellera System av Mänskliga Aktiviteter (”Human Activity System”, HAS). Pionjärerna inom SSM menade alltså att i många situationer hjälper det att förstå vad systemets syfte är samt vad systemet försöker att åstadkomma (Mingers & White, 2010). Detta gör att metodologin fungerar bra för att förstå situationer där det råder en mångfald av åsikter och intressen (Mingers & White, 2010). Tekniken för att bygga konceptuella modeller är baserat på enkla principer och har testats av olika forskare under flera år (Checkland, 1999).
18
Förenklat finns det sju grundläggande steg i SSM även om processen i sig är cirkulär (Checkland & Scholes, 1999). Steg ett fokuserar på att förstå problemställningen och dess natur och i steg två uttrycks problemet i en ”Rich Picture”, där relevanta komponenter och dess samband skissas upp. I ”Rich Picture” är det viktigt att input, output och systemets transformation uttrycks (Mingers & White, 2010). I steg tre uttrycks problemställningen från de första stegen i en ”Root Definition”, vilken beskriver vad systemet är (Checkland, 1999). ”Root Definition” baseras på en ”CATWOE”, ett verktyg för att uttrycka meningen med systemet som innehåller stegen ”Customer” (C), ”Actor” (A), ”Transformation” (T),
”Weltanschauung” (”World View”, W), ”Owner” (O) och ”Environmental constraints” (E) (Ibid.). C står för systemets förmånstagare eller offer (Ibid.) A står för de aktörer i systemet som utför transformationen (T), där input omvandlas till output. W är det perspektiv som väljs för att analysera systemet, ett
perspektiv som är relevant för att förstå systemets transformation (Ibid.). O är ägarna av systemet med behörigheten att stoppa systemets transformation (Ibid.). E är element som ligger utanför systemet och likt randvillkor begränsar det system som undersöks (Ibid.) I steg fyra modelleras systemet i en
konceptuell modell som beskriver vad systemet gör och måste uppnå (Ibid.). Den konceptuella modellen innehåller få och endast de viktigaste komponenterna i systemet eftersom den verkliga världen ännu inte har analyserats (Mingers & White, 2010). I detta steg visas den verkliga världens uttryck i ”Rich Picture” (Ibid.) för att ifrågasätta den konceptuella modell som tidigare har gjorts (Checkland, 1999). I steg sex utvecklas lösningar som är önskvärda och passande för implementation och i steg sju utförs
implementeringen för att lösa problemet och därmed förbättra systemet (Checkland & Scholes, 1999). Processen i sig syftar att ta fram vilka förändringar som ska göras, varför de ska göras, hur de ska göras, vem som ska göra dem och när de ska implementeras (Ibid.). Det finns enligt Checkland (1999a) tre typer av förändring som kan göras i kombinationer: strukturella-, processuella- och attitydförändringar. Då de sju stegen ska ingå i en cirkulär och iterativ process förbättras och förfinas modellen med tiden där syftet är att generera de mest passande förändringarna för systemet (Checkland, 1999).
3.1.2 Large Technical Systems
Utvecklingen av tekniska system, och dess samspel med samhället har analyserats av flera forskare. Syftet med denna forskning är att kunna förstå vilka samhälleliga processer som påverkar och påverkas av den teknologiska utvecklingen (Summerton, 1998). Teknikhistorieforskaren Thomas P. Hughes bedrev kring 1980-talet forskning om stora tekniska system (”Large Technical Systems”, LTS). Han studerade de tekniska systemens utveckling ur en kulturell och samhällelig kontext. Enligt Hughes finns det två typer av komponenter i ett LTS. Dessa är tekniska artefakter, såsom fysiska artefakter samt kunskap och
standarder, och aktörer, såsom organisationer och företag (Ingelstam, 2002; Hughes, 1987).
Komponenternas och dess interagerande utgör grunden för systemet, och när en komponent förändras eller försvinner kommer de andra komponenterna anpassa sig till systemets nya dynamik (Hughes, 1987). Sambanden mellan komponenterna i systemet beskrivs i LTS som olika former av organisation. Detta mynnar ut i det som är grunden med tänket i LTS, det vill säga hur teknik, aktörer och organisationer påverkar och går in i varandra (Ingelstam, 2002). Vidare menar Summerton (1998) att syftet med att ha Hughes perspektiv är att studera förändringen av tekniska system. Enligt Hughes (1987) börjar ett systems utveckling med att bland andra entreprenörer, uppfinnare, ingenjörer, och chefer driver utvecklingen av tekniska uppfinningar. Dessa aktörer väljer Hughes att kalla systembyggare, vilkas tekniska uppfinningar, som är komponenter i det tekniska systemet, då kan anses vara socialt konstruerade artefakter (Ibid.). Systemets utveckling är uppdelat i tre faser, uppfinning- och innovationsfasen, spridningsfasen samt tillväxt- och konsolideringsfasen (Hughes, 1987; Ingelstam, 2002; Summerton, 1998). I uppfinnings- och innovationsfasen konstrueras grunden för ett tekniskt system där de som uppfinner och kommersialiserar uppfinningen, systembyggarna, blir de viktigaste aktörerna (Hughes, 1987). Spridningsfasen tar hänsyn till hur ett tekniskt system sprids och överförs mellan områden, vilket bidrar till att systemet utformas utefter ett områdes specifika sociala sammansättningar (Summerton, 1998). Spridningen till andra områden
19
påverkas av olika regioners omgivning (Hughes, 1987). Det industriella, finansiella och politiska landskapet påverkar alltså i vilken riktning systemet utvecklas (Ingelstam, 2002). I sista fasen expanderar och
stabiliseras systemet kring dess komponenter och systemet uppnår därpå momentum (Hughes, 1987). Momentum, definierar Hughes som ett systems inneboende tröghet, vilket gör systemet i sig autonomt (Ibid.).
Ett systems utveckling kan förklaras med begreppen ”reverse salients” och ”salients”, som Hughes (1992) myntade. Begreppet ”reverse salients” syftar till de problem som uppstår i varje fas i ett systems
utveckling (Hughes, 1987). ”Salients”, motsatsen till ”reverse salients”, är komponenter som ligger i systemets framkant då de är mer effektiva, ekonomiska eller innehåller andra karakteristika som gör att de får andra komponenter att framstå som eftersläpande (Hughes, 1992), se Figur 5. För att systemet ska kunna fortsätta utvecklas och fungera måste systembyggarna lösa dessa problem, vilket kan göras genom att omdisponera resurser så att optimal funktion i systemet kan uppnås igen (Ingelstam, 2002). Begreppen härstammar från militären där en del av fronten halkat efter kallas ”reverse salient”, se Figur 5. Målet är att reducera svackan och ena fronten igen (Hughes, 1987). En ”salient” blir då den front som ligger i
framkant och för att uppnå balans måste de övriga eftersläpande komponenterna stänga gapet (Hughes, 1992). ”Critical problems”, eller kritiska problem, måste definieras inom en kontext av ”reverse salients” eller ”salients”. Hughes exemplifierar detta med problematiken som uppstod med bristande
transmissionskapacitet när turbogeneratorer introducerades. Den bristande transmissionskapaciteten menade han var en ”reverse salient” som skapade tröghet i det tekniska systemet. Detta ledde till att ingenjörerna kunde identifiera det kritiska problemet av att använda högre spänning med adekvat isolering (Ibid.). Hughes menar att kritiska problem är analysens svar på varför en ”reverse salient” eller ”salient” har uppstått där lösningen på det kritiska problemet kommer sluta gapet i systemet (Ibid.). Dessa tre koncept hjälper oss att förstå teknologisk förändring och utveckling som sker inom dynamiska system. Exempelvis är ofta en uppfinning en naturlig åtgärd när en ”reverse salient” eller en ”salient” uppstår där målet är sluta det gap som uppstått (Ibid.).
Figur 5 ”Reverse Salient” & ”Salient”
3.2 Vårt teoretiska ramverk
Ingelstam (2002) beskriver Churchmans syn på analys och metodik inom systemteori som att det är problemet som definierar vilka verktyg som ska användas. Det är därmed angreppssättet, i form av systemperspektivet, som är viktigt och som också definierar metoderna för analysen av systemet. Därför väljer författarna att med hjälp av ”Soft Systems Methodology”, SSM, analysera det relevanta systemet. SSM kommer att användas för att få en bild av systemet och den hållbara affären inom
transportinfrastruktur samt ge riktning åt de områden som behöver analyseras närmare. Först tas en ”Rich Picture” fram där systemets komponenter och relationerna mellan dem visualiseras. Sedan definieras en CATWOE som består av sex element som definierar systemets mening och ligger till grund för systemets ”Root Definition” som beskriver vad systemet gör. Detta leder fram till en konceptuell modell som visualiserar systemets viktigaste komponenter och vad som påverkar dessa. Dessa komponenter kommer
20
vara till stor hjälp när aktörer ska väljas ut för intervjuer. Dessutom kommer alla steg i SSM ge en tydlig bild av vilka centrala områden som bör ligga till grund för frågorna i intervjuerna. Därmed används systemanalysen för att ge förståelse för det undersökta systemet samt definiera vilka intervjuer som ska göras samt hur de ska utformas. Resultatet analyseras bland annat med hjälp av teorier om ”reverse salients” och ”salients”. Den vidare analysen kommer också att baseras på systemteori för att kunna dra slutsatser om vad aktörerna kan göra för att utveckla en mer hållbar bransch.
21