En teori kring självdestruktivt beteende - Att ta skriken på allvar: Etiska perspektiv på själv

”Jag skall inte lämna er någon ro, tänker hon, jag skall slita hjärtat ur kroppen på er, ingen skall få sova här i huset. Där kan ni ligga sömnlösa så att ni också varje minut känner hur mina tänder värker.”⁴⁸

Anteckningar från källarhålet, Fjodor Dostojevskij

Alla har nog en erfarenhet av att en person i deras närhet, eller i alla fall att en person som de kommit i kontakt med, har skadat sig själv på ett eller annat sätt. Att skada sig själv betyder här att personen på ett uppenbart vis, med eller utan uppenbar avsikt, på ett eller annat sätt handlat så att den egna kroppen tagit skada. Någon form av syfte att skada den egna kroppen måste vi även tillskriva denna individ. Om dessa handlingar sker regelbundet, och är del av någon form av syste-matiskt handlande från personens sida, så kan vi tala om att personen har ett självdestruktivt beteende. Vi kan ställa moraliska krav, utifrån olika etiska perspektiv, att personen skall sluta upp med detta beteen-de. Vi kan också på samma sätt ställa krav på en omvärld att på ett eller annat sätt agera när den upptäcker en person vars beteende är självdestruktivt. Moraliska frågor som kan uppkomma i samband med detta är ”Har vi rätt att skada oss själva?” samt ”Är vi skyldiga att ingripa om en person skadar sig själv?” Vilka faktorer som spelar in i detta sammanhang är vad som skall undersökas nu. Innan vi ställer de moraliska frågorna bör vi dessutom ha en någorlunda god bild av vad ett självdestruktivt beteende är och utifrån detta formulera vissa

48 Dostojevskij 1986, s. 19

tiska ansatser. Dessa kan hjälpa oss till rätta i de moraliska frågeställ-ningarna.

I detta kapitel kommer en teori kring självdestruktivt beteende att utarbetas. För att kunna göra detta på ett rättvist sätt så beskrivs be-greppet i flera steg. Inledningsvis görs detta genom att presentera en historisk och kulturell överblick av olika former av självdestruktivt beteende. Vad som är ett självdestruktivt beteende är något som vari-erat över tid och rum. Därför är det viktigt att vi får en god överblick över hur detta fenomen har uttryckt sig och betraktats över tid. Efter denna överblick riktas blicken in i människan med hjälp av psykoana-lytikern Erich Fromm. Fromms arbete om den destruktiva människan får utgöra den psykologiska ingången i den teori som skall konstrue-ras. I anslutning till det bör vi presentera människan som social varel-se. Till detta används sociologen Ted Goldbergs arbete om den dubbla stämplingen hos människor med missbruksproblem. Slutligen finns det ett behov av att vända sig till den medicinska litteraturen för att få ett vidare perspektiv på självdestruktivt beteende. Vi kommer att un-dersöka hur ett begrepp som sjukdom hanteras i olika sammanhang samt hur vi måste relatera oss till detta begrepp.

Människans utsida och människans insida skall således undersökas – denna dikotomi kan verka hämmande och konstruerad, men är än-dock nödvändig för att skapa en struktur ur vilken en teori kan byggas.

Denna utsida och insida har dessutom en tendens att flyta ihop; en spänning som gör dessa nödvändiga konstruerade kategorier sköra.

Detta är något som uppmärksammats i postkolonial forskning, där denna dikotomi ofta behandlats. Inom postkolonial forskning under-söks det koloniala subjektet, och dess möjligheter att uttrycka sig, samt den postkoloniala omvärld som detta subjekt ingår i. Det sköra ligger i att beskriva två skilda processer, den inom människan och den utanför människan. Detta trots att dessa två processer är beroende av varandra.⁴⁹ Vi kommer att få ta hänsyn till detta i texten och åter-komma till det i de fall där det tycks problematiskt. Att angripa själv-destruktivitet som problem utifrån flera discipliner är nödvändigt för att beskrivningen skall bli adekvat och inte reducerande. Det rör sig här om flera kompletterande perspektiv som tillsammans ger oss en bild av vad självdestruktivitet kan tänkas vara.

I den teori som skall konstrueras i detta kapitel har det självdestruk-tiva beteendets performasjälvdestruk-tiva och kommunikasjälvdestruk-tiva karaktär en stor

49 Loomba 2008, s. 43

tydelse. Ett avsnitt kring självdestruktivitet och performativitet förkla-rar den relation som finns mellan kommunikation och självdestruktivt beteende. Performativitet är intressant eftersom det till viss del kan bryta den dikotomi mellan utsida och insida som diskuterats ovan – det kan, i en människas performativa uttryck, vara svårt att avgöra huruvida det människan gör är ett uttryck för en process inom henne, eller en process styrd av det sociala rum som människan befinner sig i.

Slutligen undersöks vilka moraliska frågor ett självdestruktivt be-teende reser. Dessa moraliska frågor kommer att skymta för oss även i andra avsnitt, men det kommer att finnas ett behov av att undersöka dem vidare. Det är främst en resa inom etiken vi är här för att ge oss ut på. För att kunna konstruera en teori kring självdestruktivt beteende som är lämplig att använda för att undersöka fenomenet etiskt så finns det ett behov av att formulera ett antal analysfrågor. Vi måste veta vad ett självdestruktivt beteende är för något, i alla fall ha någon form av definition och förklaring av beteendet. Detta för att kunna bedöma fenomenet moraliskt. De frågor som vi söker svar på i detta kapitel är följande.

Vad är ett självdestruktivt beteende och finns det möjlighet att dela upp detta beteende i olika kategorier?

Hur kan ett självdestruktivt beteende förklaras?

Vilka funktioner fyller ett självdestruktivt beteende?

Och utifrån detta

Vilka moraliska problem reser ett självdestruktivt beteende?

För att underlätta att svara på dessa frågor skall nu de aktörer som kan observeras i det självdestruktiva att utmejslas. Dels i den person som utför den självdestruktiva handlingen, som kommer att benämnas Ut-föraren. Dels i den person som eventuellt betraktar den självdestrukti-va handlingen, vilken kommer att benämnas Betraktaren. Dessa två aktörer existerar inte i ett vakuum – de påverkas självfallet utifrån den kontext de omges av och även av varandra. Deras tolkningar kan ut-ifrån detta påverkas på olika sätt – något som vi kommer att få ta hän-syn till. Vi kan även tänka oss att både betraktare och utförare

existe-rar som flera olika aktörer. Vissa betraktare kan vara betraktare till yrket. Professionella betraktare som i sitt arbete dagligen möter olika utförare av självdestruktiva beteenden. Vi kan tänka oss att deras blick för det självdestruktiva, och deras möte med det självdestruktivas kommunikativa del, skiljer sig något i jämförelse med andra icke-professionella betraktare. Utifrån det socialetiska perspektiv som be-skrivs nedan bör vi dock i alla fall utgå från en mer allmän betraktare.

En väsentlig fråga är huruvida utförare och betraktare utgår från samma kontext. Med kontext menas i detta fall något större än katego-rier som kön, klass eller etnicitet. Det handlar snarare om tidsepoker eller andra betydligt mer avgörande geografiska och kulturella skill-nader där det kan vara mycket svårt att blicka in i en annan persons situation. Närmare det begrepp som brukar benämnas paradigm. I det stora hela kommer vi att utgå från att utförare och betraktare i alla fall befinner sig på samma plats och i samma tidsepok. Om de inte gör det finns risken att vi i stället kommer att ägna oss åt en kulturkritik, vil-ket är en annan typ av filosofisk verksamhet. För att göra det område som undersöks överblickbart kommer denna typ av frågor att undvi-kas. En annan fråga är i vilket maktförhållande vi kan placera en utfö-rare och en betraktare. Detta kommer att diskuteras mer nedan samt i nästkommande kapitel, som berör filosofisk människosyn.

Hur sätter vi då gränserna för vad som skall räknas som ett självde-struktivt beteende? Här finns det fördelar med att vara något reduktiv.

Självdestruktivt beteende kommer i det stora hela, i alla fall om vi ser till själva uttrycket, att vara begränsat till skador mot den egna krop-pen. En skillnad mellan själv (något större) och kropp (en fysisk kropp) kommer att finnas med oss som förförståelse. Kroppen ingår i självet, men självet är något mer. Vi skulle kunna tänka oss handlingar som är destruktiva mot kroppen, samtidigt som de utifrån en viss kon-text kan menas vara upphöjande för självet. Att svälta sig själv som en viljekontroll skulle kunna vara självupphöjande, enligt en tradition, men kan också vara destruktiv för självets kropp. Att självdestruktiv används som term, i stället för det kanske mer korrekta kroppsdestruk-tiv, beror på att det är en term som är allmängods och som oftast an-vänds i detta sammanhang. Vad som utmärker en destruktiv handling kan ses på många olika sätt – något som kommer beskrivas nedan. Att här definiera exakt vad som utmärker en destruktiv handling är därför inte nödvändigt eller ens möjligt. Det är ett vitt begrepp med flera bottnar som kräver ett visst resonerande för att det skall vara möjligt

att definiera. Ett resonerade som fortgående kommer att utföras i detta kapitel.

Vad är då egentligen ett beteende, och vad skiljer ett beteende från en handling? För att vi på något sätt skall kunna ställa en person till svars för något som den gör, så bör detta som personen gör verkligen vara något som personen utför, inte något som bara händer; likt en muskelspasm eller ett epileptiskt anfall. Harry G Frankfurt har under-sökt handlingens och beteendets filosofiska mekanismer på ett sätt som kan vara värt att relatera till. Han skriver:

”Behavior is purposive when its course is subject to adjustment which compensate for the effects of forces which would otherwise in-terfere with the course of the behavior, and when the occurrence of these adjustment is not explainable by what explains the state that elicits them. The behavior is in that case under the guidance of an in-dependent causal mechanism, whose readiness to bring about com-pensatory adjustments tends to ensure that the behavior is accom-plished. The activity of such a mechanism is normally not, of course, guided by us. Rather it is, when we are performing an action, our guidance of our behavior. Our sense of our own agency when we act is nothing more than the way it feels to us when we are somehow in touch with the operation of mechanisms of this kind, by which our movements are guided and their course guaranteed.”⁵⁰

Eftersom avhandlingens intresse snarare ligger i handlingars utkomst – det vill säga, i vad som händer när vi utför vissa typer av handlingar, självdestruktiva handlingar, så finns det inte någon anledning att berö-ra tanken om handlingen på samma sätt som Fberö-rankfurt. Vi kommer i stället att dela upp handlingar och beteenden på följande vis. En med-veten handling är något som utförs av en person, en utförare – medve-tenhet bygger på att en varelse kan tänkas veta vad den gör, utifrån en betraktare. Till skillnad från Frankfurt lägger vi här således en del av bedömningen hos någon annan än agenten. Det agenten, det vill säga utföraren, kan göra vid en enligt denna felaktig bedömning, är att pro-testera. Vad vi menar här är således att dialogen kring våra handlingar är mycket viktig och att en precis definition av vad som är medvetet respektive icke-medvetet i det självdestruktivas sammanhang kan vara vansklig och kanske inte ge oss den filosofiska hjälp vi egentligen behöver.

50 Frankfurt 2005, s. 74f

Vidare, till beteendet. Ett beteende är en samling av handlingar som kan vara både medvetna och icke-medvetna om vi använder oss av denna binära uppställning av ett medvetande. Beteende kan såle-des placeras både i en sfär där det är direkt styrt av våra medvetna handlingar och kan därigenom ha ett syfte och bedömas moraliskt, men det kan även placeras i en sfär där det inte är styrt av medvetna handlingar. Beteende definieras därför här som en samling av medvet-na och icke medvetmedvet-na (eller semi-medvetmedvet-na) handlingar. Beteendet är inte en handling, det är flera handlingar som hänger samman. I de fall handlingarna är medvetna finns det möjlighet att ställa utföraren av dessa handlingar moraliskt ansvarig för dem. I de fall de är omedvetna är detta något svårare – men om handlingarna i beteendet leder till allvarliga konsekvenser, så bör utföraren kunna anses vara moraliskt ansvarig att försöka undvika dem. Helt enkelt att ändra sitt beteende.

Jämför exempelvis med när vi säger till någon att ”ett sådant beteende är inte accepterat här”. Sentensen signalerar att det personen utfört är en samling handlingar som denna både kan vara medveten samt omedveten om, men att dessa oavsett grad av medvetande är något som det är önskvärt att personen tar itu med. Inneboende i att ändra sitt beteende är att medvetandegöra och försöka förändra omedvetna handlingar.

En historisk och kulturell utgångspunkt

Vad som kan sägas vara ett självdestruktivt beteende är något som varierar utifrån vilken tid, vilket rum och vilken kontext de handlingar som skadar kroppen utförs i. Beteenden och handlingar som utförts i en annan tid, eller i vår tid, men i en annan kontext, kan tyckas vara självdestruktiva för oss, men uppfattas på ett helt annat sätt av dem som utför dem och de människor de har runt omkring sig. I århundra-dena strax efter Kristi födelse var frivilligt utförd kastration hos man-liga kristna en förekommande företeelse. Det är en handling som i dag av de flesta, om den utförs utan medicinska skäl, skulle ses som de-struktiv. I den kontext där denna handling utfördes var den dock ett botemedel mot något som man såg som mer destruktivt för det egna välbefinnandet, nämligen sexualiteten.⁵¹ Liknande amputationer sker

51 Brown 1989, s. 168ff Se även självkastrering hos de hellenistiska Attisprästerna, Näsström 2002, s. 248 samt Näsström 2003

också i dag, utanför en västlig medicinsk kontext, och med annat syfte än att hämma och förhindra sexualitet, bland exempelvis de indiska Hijras.⁵² Viljan att förändra sin identitet och att tillhöra en viss grupp står då i fokus. Beteendens innebörd kan således förändras över tid och att rakt av, utan att ta hänsyn till detta, jämföra olika fenomen som vi i dag uppfattar, eller inte uppfattar, som självdestruktiva kan i många fall vara en tämligen ofruktsam och intetsägande jämförelse.

Filosofen Slavoj Žižek har beskrivit hur människor förr uppfattade kastratsångaren som ”en ängels röst före syndafallet” och hur vi i dag uppfattar kastratsångaren som enbart en monstruös skapelse.⁵³ Synen på kroppen förändras! Det går att snabbt avfärda företeelser förekom-mande i en annan tid eller i en annan kultur som enbart fel, vi kommer dock inte att nå kärnan i problemet genom att handla på detta sätt; vi behöver mer på fötterna.

Hur samhället bemött de människor som skadat sig själva har varie-rat. Arne Jarrick har i sin bok Hamlets fråga – En svensk självmords-historia undersökt svenska självmord under 1600- och 1700-talet.⁵⁴ Synen på självmord var under denna tid starkt inriktad på självmörda-rens egen skuld. Nyckelord i detta sammanhang var ilska, överdåd och egen giftighet som beskrivning av självmördarens motiv.⁵⁵ Under denna period utdömdes även straff för både misslyckade och utförda självmord. En person som överlevt ett försök att dränka sig själv kun-de, som Catharina Andersdåtter 1709, dömas till att stå vid en påle på torget och straffas med risslitning.⁵⁶ En viktig skiljelinje drogs mellan två typer av självmördare; felo de se (förbrytare mot sig själva) och non compos mentis (ej i besittning av förstånd); där de som inte ansågs vara i besittning av förstånd dömdes mildare. Det var därför viktigt att noga utreda om personen begått gärningen av förtvivlan eller efter en lång tid av svårmod. En person som utfört gärningen i förtvivlan sågs som tillräckligt frisk för att straffas.⁵⁷ Vi finner här en skiljelinje mel-lan hur utförarens förstånd eller brist på förstånd tolkas. Det är omgiv-ningen, betraktarna, som tolkar självmördarens handlingar och be-stämmer om denna är skyldig eller skuldfri.

52 Suthrell 2004, s. 82

53 Žižek 2009, s. 58

54 Jarrick 2000

55 Jarrick 2000, s. 40, 47

56 Jarrick 2000, s. 51

57 Jarrick 2000, s. 60f

Jarrick ser två mycket intressanta delar i denna historiska syn på självmordet. Den ena delen är att självmordet ses som en offentlig handling som berör inte bara utföraren och dess anhöriga, utan hela samhället. Därav behovet av att behandla handlingen rättsligt.⁵⁸ Den andra delen berör hur självmordet betraktades som en våldshandling, vars motiv låg i att skada personer runt omkring självmördaren, ge-nom att självmordet kastade skuld och skam över dessa personer. Hu-vudsakligt motiv till självmord hos dem som inte räknades som otill-räkneliga skulle enligt denna syn vara hämnd. Självmordet skulle där-igenom likna en våldshandling som det med samma motiv är möjligt att utsätta någon annan för. Därigenom fanns en anledning att straffa utföraren.⁵⁹ Hos Jarrick kan vi se ett par olika intressanta infallsvinklar rörande självmordet som kan vara av intresse för denna undersökning.

Dels dras en skiljelinje mellan om självmördaren var en ”förbrytare mot sig själv”, eller ”ej i besittning av förstånd”, där den första kate-gorin ansågs mer förkastlig än den andra. Dels anses att självmordet är en handling som riktas utåt, mot den sociala sfär som självmördaren omges av, och att det därigenom finns ett behov att pröva handlingen rättsligt.

I domarna som Jarrick undersöker dras inte några teologiska eller filosofiska paralleller till huruvida en person äger sin egen kropp och vad personen har rätt att göra med den. Underförstått kan dock straffö-reläggandet som självmordet kunde leda till, visa på en tanke att en person inte hade rätt att göra vad som helst med sin kropp. Det intres-santa med sjuttonhundratalets rättsliga syn på självmord, som en kon-trast till tankar om självmord i dag, där strafföreläggande rörande självmord inte existerar, är att självmordet sågs som en offentlig straffbar handling. Den var offentlig på så sätt att den berörde fler än utföraren och utförarens närmaste omgivning.

Självmordet är dock inte den paradigmatiska självdestruktiva hand-ling som denna text är på jakt efter att undersöka. Självmordet har för många bottnar. Detta i och med att om det lyckas är det även slutet på en människas liv och kommer därför att bära med sig flera och mer existentiellt inriktade frågor. Inbakat i självmordet som handling kan det även finnas vad teologen Paul Tillich benämner ”longing for a rest without conflict”, en strävan som enligt Tillich även kännetecknar

58 Jarrick 2000, s. 162

59 Jarrick 2000, s. 166ff

livet i övrigt.⁶⁰ I Goethes klassiska självmordsberättelse Den unge Werthers lidanden finns bägge dessa komponenter – både sökandet efter en slutgiltig frid i vila från en för huvudpersonen sönderslitande värld samt en viss riktning i handlandet, utåt, mot den värld som sön-dersliter honom.⁶¹ Att detta skulle vara fallet för alla beteenden i det självdestruktivas spektrum är något som vi inte kommer att finna i undersökningen nedan. Självmordet innehåller självdestruktiva kom-ponenter, men kan även innehålla andra komponenter som är mer

In document Att ta skriken på allvar: Etiska perspektiv på självdestruktivt beteende (Page 35-70)