Som vi sett i tidigare kapitel vill flera teoretiska perspektiv ha stora inslag av elevaktiva arbeten, gärna i grupp, för att nå lärande, detta på bekostnad av lärargenomgångar. Vi har också sett att det finns teoretiker som motsäger sig detta. Det är intressant att det
arbetssätt som teori och till viss del lärare problematiserar mest, enskilt arbete, är minst problematiskt hos eleverna, och det arbetssätt som de anser bäst leda till lärande.
Behaviorismen framställs inte sällan som en historisk artefakt, pliktskyldigt inledande i teorikurserna på lärarhögskolor. Säljö avslutar sina resonemang om behaviorismen med ”behavioristiska principer inte har den generella tillämpning på människor” (som de själva påstod) (Säljö s.37) Ena läraren lägger dock stark vikt vid värdet av examinationer som motivator för eleverna. Summativa bedömningar från prov bär enligt mig helt klart spår från behaviorismens tankar – genom förstärkning får vi fram önskvärt beteende hos respondenten. Om nu lärandet är en komplex process, varför skulle inte betingning kunna vara en del av denna komplexa process?
Både teori, lärare och elever förespråkar grupparbete för att lösa problem – kognitivismens kognitiva konflikter. Detta rimmar dock dåligt med att särskilt eleverna inte verkar värdera grupparbete i någon högre utsträckning. Eleverna gillar dock kognitivismens idé av att de själva får utforska på sin egen nivå. Elever uttrycker fördelar med det som med Dewey ord kallas det deliberativa samtalet – samtal där elever med olika ideal och från olika bakgrund tar del av, och bidrar med egna perspektiv, och använder samma argument om varför grupparbete är bra. De verkar dock inte lika övertygade att det är detta som är vägen till lärande när de får frågan explicit. Men när de värderar delar som ändå är viktiga inom lärande - problemlösning och förmågan att uttrycka sig – så anser eleverna att grupparbete är bäst, vilket pekar på en indirekt reflektion kring att grupparbete ändå leder till bra resultat vad gäller viktiga ingredienser inom lärande.
Problemlösning är centralt i både kognitivismen (Piagets kognitiva konflikter) och inom pragmatismen (Deweys inquiry) Generellt så verkar elever och lärare inte lägga samma vikt vid problemlösande som dessa teorier vill. Intervjufrågan om problemlösning är en av de frågor som minst utvecklas av elever och lärare, inga tydliga strategier för detta finns, trots att både pragmatismen och kognitivismen lägger mycket stor vikt vid detta.
Ena läraren lägger stor vikt vid att eleverna ska vara medvetna om processen precis som pragmatismen förespråkar. Pragmatismen förespråkar en stark koppling mellan klassrummet och elevernas vardag. Ekholm och Scherps studie pekar mot samma slutsatser. Detta diskuteras inte med samma emfas av elever och lärare och det är inte heller tydligt vilken undervisningsform som bäst leder fram till detta. Skolan verkar dock vara elevaktiv med elevinflytande vid enskilt arbete. Det primära för eleverna verkar alltså inte vara att undervisningen är kopplad till deras vardag, utan snarare till deras nivå och arbetstakt och metoder. Detta är i linje med vad Hattie påstår. Om vi använder Boströms och Rasmusen uppdelning så verkar eleverna vara okej med en dialektiskt strukturerad pedagogik – ett överordnat pedagogiskt innehåll är bra - bara de får göra det själva i egen takt. Pedagogiken passar bra med helklassundervisning och enskilt arbete som också är de populäraste arbetssätten hos eleverna.
Vygotskijs och den sociokulturella teorins fokus på de sociala processerna rimmar något dåligt med elevernas uppfattning att det främst är enskilt arbete som leder till lärande och i minst grad grupparbete. Om vi ser lärargenomgångar som något socialt så kan vi klämma in helklassundervisning med efterföljande individuellt arbete som Vygotskijs internalisering, men det är att vara något generös mot teorin. Metoden ligger dock närmare Wertch teorier om appropriering. Det går inte i denna studie att avgöra om Dysthe har rätt eller fel om samverkans roll för lärande. Det är dock tydligt att hennes slutsatser inte är vad eleverna upplever. Precis som hon och Granström konstaterar så kan det vara så att det inte är grupparbete i sig eleverna inte uppskattar, utan att det bedrivs på ett sätt som egentligen inte är grupparbete, utan som enskilt arbete där du inte får hela bilden. Som Säljö skriver så är det en utmaning att få de kollektiva aktiviteterna att leda till praxiserfarenheter som tydligt bidrar till kunskapsutveckling. Skolverkets rapport om grupparbete tar upp liknande problematik, att grupparbete är bra didaktisk praktik med förutsättningen att den görs på rätt sätt.
När flera elever pratar om helklassundervisning så tycker dem att lärarens förmåga är avgörande för om undervisningssättet är bra eller inte. Detta går i linje med vad Hattie påstår om vikten av lärarens förmåga.
En annan kontrast mellan teori och elevers upplevelse är enskilt arbete. Ersgård beskriver enskilt arbete som en orsak till skolans försämrade resultat senaste decennierna. Likande resonemang finner vi hos Didau och i rapporter på skolverkets hemsida. Som bekant är detta den praktik eleverna värderar högst.
Dewey anser att undervisningen i alltför hög grad handlar om att inhämta fakta. Denna uppfattning delas inte av eleverna. Alla elever stämmer in i Christodoulos idéer om att fakta bäst lärs ut genom helklassundervisning, och de flesta anser också att fakta är viktigt. och att detta främst kommer genom föreläsningar. Utifrån ett elevperspektiv så är en rimlig slutsats att de för att nå lärande bör ha en del helklassundervisning, detta stämmer även en av lärarna in på.
Giota delar upp lärandet i lärandemål eller prestationsmål. Det är en kraftig konsensus bland alla elever och ena läraren att det i skolan finns en tydlig diskrepans mellan dessa två – mellan lärande och att nå målen i kursen - vilket ingen bör se som önskvärt. Det försvårar överlag lärande. Problemet med skillnaden mellan lärande och att nå målen i kursen tillskriver eleverna till stor del examinationsformerna. Det verkar som att de upplever att de endast behöver prestera vid en viss punkt
Sammanfattningsvis så verkar stora delar av teorin om didaktik förespråka grupparbete. Men om vi tittar på enkäten så är grupparbete det som eleverna upplever till minst grad leda till lärande. Om vi förmodar att Granströms definitioner av grupparbete stämmer så sker det mesta grupparbetet på ett sätt som inte gynnar lärandet. När eleverna delar upp arbetet i var bit för sig så är det egentligen inte grupparbete längre utan ett enskilt arbete som inte görs ordentligt då de bara gör en del av arbetet var. De får endast hela biten framställt när det presenteras inför klassen, vilket verkar vara ett vanligt arbetssätt, och då är det att räkna som helklassundervisning.