Tidigare forskning om emotioner

Detta avsnitt redovisar vetenskapliga teoribildningar om emotionellt arbete för syftet att fördjupa min förståelse för livscoachprofessionen. Inledningsvis presenterar jag tre sociologiska perspektiv kring emotioner enligt traditionell teori. Med avstamp i det interaktionistiska perspektivet kommer jag att belysa specifika studier genomförda av ledande sociologer inom emotionsämnet. Jag kommer inte att referera till denna empiri i resultatdiskussionen av min studie, då syftet enbart är att använda den som teoretiskt bidrag till min förståelse kring coachernas känslohantering inom professionen.

Den emotionssociologiska traditionen nämner tre centrala perspektiv: det organismiska, det socialkonstruktivistiska och det interaktionistiska (Hochschild 1990: 119). Ett organismiskt synsätt betonar att emotioner är medfödda biologiska fenomen som kan studeras utifrån naturvetenskapliga metoder. Det socialkonstruktivistiska perspektivet skulle man kunna säga beskriver motsatsen, då det snarare hävdar att emotioner är något helt och hållet socialt konstruerat.

Slutligen, ett interaktionistiskt perspektiv placerar sig mitt emellan de ovanstående två, med utgångspunkten att emotioner besitter både biologiska och sociala aspekter.

Trots att dessa perspektiv visar på tydliga ontologiska skillnader verkar det finnas gemensamma nämnare i sociologers tolkning av emotioner. De kan sammanfattas med hjälp av fyra huvudsakliga steg och beskrivs som följande: 1) en individ får ett intryck av en situation, 2) en inre kroppslig upplevelse sker, 3) en yttre känslomässig gest uttrycks, och 4) sociala koder tillskrivs de föregående tre stegen. Det fjärde steget hänvisar helt enkelt till hur vi namnger olika känslor, som till exempel ”glädje” och ”ilska”, samt vilken effekt dessa har i våra sociala interaktioner (Sieben & Wettergren 2010: 5).

Hochschilds syn på emotioner

Arlie Russell Hochschild (2012), amerikansk sociolog, känd pionjär inom emotionsforskningen, samt förespråkare för det interaktionistiska perspektivet, förklarar hur hon anser att den biologiska och den sociala sidan av emotioner samspelar. Precis som vi inte kan se utan ögon menar hon att vi heller inte skulle kunna uppleva känslor utan hjärnans naturliga funktioner. Våra nervceller, hormoner och signalsubstanser är nödvändiga förutsättningar som gör att emotioner kan betraktas som biologiskt givna (Hochschild 2012: 219). Å andra sidan är hennes utgångspunkt att detta

”sinne” inte antar verklig form utan de sociala krafter som samhället uppmanar. Socialiseringen tillskriver mening till olika känslor med ett namn, en historia, och särskilda associerade konsekvenser. Beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i vägleds vi av våra emotioner på så vis att de speglas i våra interaktioner med andra människor. Vi känner igen oss i andras känslor och beteenden eftersom vi har fått lära oss sociala känsloregler för hur, när och var vissa känslor får, eller inte får, uttrycka sig. Sammanfattningsvis, Hochschild betonar alltså att det biologiska kan inte reduceras till något som är enbart socialt, likaså kan det sociala inte reduceras till något helt och hållet biologiskt (Hochschild 1990: 120).

Som tidigare nämnt kommer denna studie behandla känslornas betydelse utifrån enskilda coachers arbetslivsperspektiv. Det kan däremot vara fördelaktigt att uppmärksamma att det tog tid för sociologer att börja intressera sig för att försöka förstå arbetslivet utifrån emotioner. De ansågs nämligen inte spela någon större roll utanför det privata livet. Attityden som genomsyrar klassisk organisationssociologi är att professionella sammanhang då styrdes av rationella handlingar och kunde därmed bedömas som emotionella frizoner (Barbalet 1998). Dock banade Hochschild vägen för en empirisk förening mellan emotioner och arbetslivet när hon studerade flygvärdinnors och

skuldindrivares känslohantering i förhållande till professioner. Hon myntade begreppet emotionellt lönearbete vilket inbegriper tre kriterier. Det första kriteriet uppmärksammar att det sker en direkt interaktion mellan arbetare och kund/klient. Därefter förväntas arbetaren framkalla ett specifikt emotionellt tillstånd enligt professionens premisser, dels inom sig själv och dels hos mottagaren i fråga. Det tredje kriteriet förutsätter att arbetaren faktiskt inte besitter någon personlig kontroll över dessa emotionella tillstånd som skall förmedlas. I stället ligger makten hos arbetsgivaren, alternativt att den klarläggs av själva arbetsbeskrivningen, vilket i sin tur legitimerar och även i vissa fall censurerar arbetarens yrkesmässiga beteende (Hochschild 2012: 147). Hochschild förklarar att individer antingen engagerar sig i djupagerande (“deep-acting”) varav de faktiskt känner de känslor som förväntas uttryckas gentemot kund/klient. Alternativt låtsas de känna de

”rätta” känslorna, vilket Hochschild kallar för ytligt agerande (“surface-acting”). När det uppstår en klyfta mellan den verkliga känslan och den som visas upp kallas det för emotionell dissonans och medför alienerande konsekvenser för välbefinnandet (Hochschild 2012: 90). Då livscoacher tillhör en yrkesgrupp som utövar emotionellt lönearbete kan jag tänka mig att de upplever liknande effekter som Hochschilds studie pekar på. Det återstår att se i uppsatsens kommande analys. Först kommer jag att belysa ytterligare ett sociologiskt perspektiv på emotioner.

Wettergrens syn på emotioner

Åsa Wettergren, professor och forskare inom emotioner vid Göteborgs Universitet, förstår känslor som multidimensionella fenomen. Enligt hennes synsätt, likt Hochschilds, är känslor mer än bara inre (psykologiska eller biologiska) tillstånd och processer. Hon anser att individers förståelser, värderingar och sociala strukturer, som är historiskt och sociokulturellt grundade, är väsentliga komponenter av deras känsloliv (Sieben & Wettergren 2010: 7).

Med avstamp i det interaktionistiska perspektivet redovisar Wettergren och Bergman Blix (2016) en emotionsstudie om svenska åklagare. Syftet med denna är att analysera användningen av empati som ett professionellt verktyg. Med begreppet empati menas förmågan att läsa av någon annans känslor så att dessa blir begripliga för den som känner empati. Medan majoriteten av empatiforskning inom juridik tidigare har fokuserat på objektivitet och empati som två motsägelsefulla fenomen, avser denna undersökning att problematisera antagandet att svenska åklagares användning av empati skulle äventyra professionens krav på neutralitet och objektivitet.

Kvalitativ datainsamling för studien inkluderade skuggning, observationer och intervjuer med 36 åklagare från tre åklagarmyndigheter. Analysen visar att under utredningen hjälper empati till att identifiera förutsättningarna för ett brott och att besluta om, och hur, åtal ska väckas. När man förbereder sig inför rättegången används empati för att förutse situationen i domstolen. Under rättegången omfattar den empatiska processen hantering av andras känslor för att iscensätta trovärdiga vittnesmål, övertyga domaren och lugna offren. Slutsatsen är att empati är en integrerad del av åklagares yrkesutövning, vilket även inkluderar kravet på objektivitet (Bergman Blix Bo&

Wettergren 2016).