Under arbetets gång har vi kunnat konstatera både likheter och skillnader mellan denna undersökning och tidigare forskning. Bland annat skriver Goebbels, Nicholson, Walsh och De Vries (2008) att deras forskning visar att anmälningsbenägenheten är högre hos de som varit yrkesverksamma längre. I vår studie framkom däremot att de som arbetat inom förskolan längst tid gjort färre anmälningar eller inga alls jämfört med de som arbetat kortare tid. De pedagoger som inte gjort några orosanmälningar alls hävdade själva att de arbetat i ”bra” områden. Med ”bra” och ”sämre” områden menade flera av dem områden som är tyngre eller lättare. En möjlig slutsats är då att det som åsyftas är de socioekonomiska förutsättningar som finns i olika områden. Fler anmälningar görs i socioekonomiskt utsatta områden menar Gilbert, Spatz Widom, Browne, Fergusson, Webb och Jansson (2008) vilket innebär att det kan vara så att trots antalet yrkesverksamma år så har dessa pedagoger inte upplevt misstanke om att barn far illa. Detta skulle kunna förklaras med att en tung socioekonomisk situation är en riskfaktor som ökar möjligheten att barn far illa. Däremot berättade en pedagog att förutfattade meningar, om området man arbetar i, kan ställa till det för ens egna bedömning vid misstanke om barn far illa. Om man utgår ifrån att det är ett lugnt område finns risken att man inte är uppmärksam och på så sätt riskera att förbise barnet som far illa.
Flera deltagare i vår studie uttryckte att de inte alltid anmälde och då främst när det rörde sig om att barnet var smutsigt eller hade trasiga och smutsiga kläder. Även Lundén (2004) beskriver hur det var vanligare att personalen på förskolan tvättade och bytte kläder på barnet än anmälde. Detta styrker vår studie då även ett par av våra deltagare menade att om de kunde hjälpa barnet utan att involvera socialtjänsten valde de ibland att göra det. Det visade sig även under intervjuerna att flertalet respondenter gärna såg ett samarbete mellan föräldrar och förskola för att hjälpa barnet snarare än att göra en orosanmälan. Det svenska systemet kring en orosanmälan och utredning som följer utgår ifrån ett familjeorienterat tänk snarare än på endast barnet (Wiklund, 2006). Med detta som grund är det inte så underligt att det framkommer en tanke på vad som är familjens bästa snarare än barnets bästa. I undersökningen fanns det pedagoger som menade att det inte alltid hjälpte att samtala med föräldrarna men endast en menade att hen inte någonsin gjorde det. Flera menade att om de upptäckte beteendeförändringar hos barnet skulle de samtala med föräldrarna för att försöka ta reda på om dessa förändringar även var synbara i hemmiljön och om föräldrarna hade någon insikt i vad de kunde bero på. Däremot kan man alltid ställa sig frågande till en sådan metod, om det är ett problem i hemmet är det trots allt inte säkert att vårdnadshavarna själva inser detta eller känner att de vill anförtro sig åt personalen i förskolan. Det finns faktorer som föräldrarna själva kanske inte är medvetna om. Exempelvis skriver Gilbert, Spatz Widom, Browne, Fergusson, Webb och Jansson (2008) att barn till föräldrar med mentala problem löper ökad risk att fara illa. Mentala problem är däremot någonting som personen som lever i det inte alltid själv förstår sig på, så att personalen samtalar med föräldrar i dessa fall skulle mycket väl kunna leda till att det hela avfärdas. Flera informanter har förklarat att de gör en anmälan för barnets bästa men samtidigt ställer sig flera frågande till vad som händer med familjen vid en orosanmälan. De uttryckte alltså en oro för att deras anmälan skulle göra situationen värre för familjen. Känslan av att göra det ”rätta” är någonting som Markström och Münger (2017) beskriver som viktig för deltagarna även i deras undersökning.
När man misstänker att barn far illa finns det inga krav på bevis vilket samtliga deltagare i studien berättat att de varit medvetna om. Däremot uttrycker flera av dem ändå ett behov av att ha ”mer kött på benen”. Detta framkommer i Markström och Müngers (2017) forskning där det konstateras att de tillfrågade inte ville komma med falska anklagelser och därför upplevde att det var bättre att försöka ta reda på mer om saken innan en anmälan gjordes. Detta kan förklaras med att personalen i förskolan ogärna vill försätta familjen eller barnet i problem. Rädslan för att göra situationen värre för barnet var i många fall avgörande för huruvida en orosanmälan upprättades (Svensson, Andershed & Jansson, 2015). Insamlandet av bevis var någonting som flertalet av undersökningens deltagare gjorde innan de bestämde sig för huruvida de skulle göra en anmälan eller ej. Detta kunde ske genom samtal med barn, föräldrar och arbetslaget. I samtalet med kollegorna menade de att de kunde få bekräftelse av andra om deras oro var befogad eller inte. Däremot fanns det en deltagare i studien som inte ville samtala med arbetskamraterna innan. Hen ville inte riskera att få veta att övriga pedagoger inte ansåg att det fanns någon misstanke och på så sätt övertyga respondenten om att hen antagligen har fel. Hur vanligt förekommande det är att arbetslaget inte stödjer sin kollega i dess misstankar om att ett barn far illa framkommer inte i denna studie. Däremot beskrev flera informanter att de kände stort förtroende för kollegors, chefers och kuratorers kompetens när det handlade om att bedöma huruvida det fanns anledning att göra en orosanmälan. Det skulle kunna bli en problematik om det var så att andra inte fann någon anledning att göra en anmälan. Om pedagogen då känner ett stort förtroende för andra ökar trots allt risken för att en anmälan uteblir då pedagogen förlitar sig på andras omdömen. Det är något som kommit fram under studien att deltagare skulle lita på sin chef om denne bedömer att en orosanmälan inte behöver göras men allt fler har uttryckt att de hade gått vidare med att göra en anmälan själv.
De flesta respondenter berättade att det inte är de själva som behöver sätta sin underskrift på en orosanmälan vilket de uttryckte som någonting positivt. De informanter som själva behöver skriva under anmälan menade att de skulle uppleva det som lättare om de inte behövde göra det. Detta är även någonting som Markström och Münger (2017) kommer fram till i sin undersökning. I deras studie berättar deltagare att de trodde att fler skulle anmäla om det inte var den enskilde pedagogen som behövde stå med sitt namn i en orosanmälan, någonting som flera informanter även i vår studie styrker. Däremot har det visat sig att det finns en viss misstro gentemot socialtjänsten. Ett par av pedagogerna berättade om gånger då de brustit hos socialtjänsten vilket i sin tur resulterat i konsekvenser för personalen i förskolan. I en avhandling skriven av Germundsson (2011) kan man läsa att personalen sällan upplever att de får det stöd de hade velat ha av socialtjänsten bland annat i form av bedömning av huruvida ett barn far illa eller inte. I vår studie menade deltagarna däremot att det stödet upplevs som positivt. Flera informanter berättade att de ofta kontaktar socialtjänsten för att få råd angående varningstecken och huruvida en anmälan bör göras eller ej. När det kommer till att få hjälp i sin bedömning var det ingen i denna undersökning som berättade någonting negativt men däremot förklarade flera att de inte kände förtroende för att socialtjänsten gör en god bedömning av den anmälan som inkommit. Även Ljusberg (2008) tar upp denna problematik och menar att det skulle kunna vara en orsak till att pedagoger väljer att avstå från att anmäla. Detta antagandet bekräftas av denna studie då deltagare uttryckt att de ibland ställer sig frågande till meningen i att göra en anmälan om det ändå inte leder till en utredning. Detta skulle även förklara pedagogernas inställning till bevis, att de upplever att deras anmälan tas på större allvar av socialtjänsten om det inte bara är en misstanke utan att det även finns bevisning som styrker den.
Tidigare nämns det faktum att denna studie motsäger tidigare forskning när det kommer till att fler yrkesverksamma år skulle innebära ökad anmälningsbenägenhet. Däremot har vår studie visat att flera deltagare upplever att erfarenhet underlättar vid en anmälan, detta för att det minskar oro och stress som kan uppstå av att inte veta hur processen går till. I Goebbels, Nicholson, Walsh och De Vries (2008) arbete kan man läsa att anmälningsbenägenheten ökar med erfarenhet vilket inte vår studie visar. Emellertid blir den känslomässigt negativa aspekten som kan uppstå i samband med en orosanmälan enligt deltagare i undersökningen mer hanterbar om man har mer erfarenhet. Vår studie visar att de deltagare som gjort flest orosanmälningar har gjort stora delar av dem under sina första tre år i förskolans verksamhet. Även om det visat sig att respondenterna hade önskat att deras utbildning behandlat anmälningsplikten och varningstecken ännu mer. Därför kan man dra paralleller mellan nyutbildade och anmälningsbenägenhet vilket visar vikten av att hela tiden uppdatera kunskaper för att hålla dessa vid liv.
Precis som tidigare forskning konstaterat att känslor ofta styr pedagogers handlingar stärker även denna studie detta. Affektivt handlande var den idealtyp som var vanligast förekommande i studien tätt följt av målrationellt handlande. Däremot så innebär inte det att de målrationella handlingarna inte också är känslostyrda. Flera respondenter uttryckte exempelvis att de pratade med barnen för att försöka få ut mer information. Detta för att känna sig säkrare i sin bedömning av huruvida en anmälan behöver göras eller inte. Det innebär att det målrationella handlandet bygger på en känslomässig grund.
Metod
I denna del behandlas och diskuteras de valda metoderna i arbetet i förhållande till uppsatsens syfte, egna erfarenheter och hur vi hade kunnat utveckla dem vidare. Detta görs genom en kritisk granskning av det egna användande av de valda metoderna.
Intervjuerna som använts som underlag för resultat i detta arbete har bearbetats med den hermeneutiska tolkningsläran som en metod. Vi valde att se på de enskilda intervjuerna som delar av en helhet där alla intervjuer skapade en berättelse. Vi har valt att se på delar dels i den enskilda intervjun för att sätta den specifika delen i perspektiv relaterat till helheten. Eftersom vi har arbetat på detta sätt har varje samtal med respondenterna varit lika viktiga men även deras svar i relation till andra informanters har varit avgörande för de resultat vi fått fram. Däremot blev det tydligt vid analysen av intervjuerna att de sista som gjorts var mer utförliga då vi fått en vana av att samtala med respondenterna. När man har mer erfarenheter av att använda intervjuer som metod blir dessa mer utvecklade och kan ge svaren fler dimensioner (Kvale & Brinkmann 2014).
I analysen av intervjuerna användes även språkanalys delvis som metod. Det har noterats att flera av deltagarna gärna använder uttrycket ”man” när de ger vissa svar, detta skulle kunna vara ett sätt att distansera sig från det som sägs. Ett exempel på detta var: ”Man skall ju alltid anmäla men det är inte så lätt”. Genom att svara på det här sättet skulle en tolkning kunna bli att respondenten vill hålla ett avstånd mot sitt eget uttalande. Hen är medveten om att man skall anmäla all oro men följer upp med att berätta: ”Jag gör ju inte alltid det.” På detta sätt försvarar man sitt eget agerande genom att hålla ett avstånd till det som pedagogen är medveten om att lagen kräver av personal i förskolans verksamhet. ”Man är medveten om att det finns barn som kanske inte har det så bra.” Uttalandet innan visar på att pedagogen väljer att göra ett generellt påstående snarare än ett personligt. Hen kan på så sätt visa att det inte bara är hen som inte alltid gör en anmälan vid alla misstankar om att barn far illa. Däremot har vi kommit till insikten att om vi haft mer erfarenhet av att använda oss av språkanalys så hade vi kunnat se ännu fler detaljer i betoningar och ordval som respondenterna använt sig av. Det hade kunnat resultera i ett ännu mer analytiskt djup än i nuläget.
Det tredje analytiska redskap som användes var Webers idealtyper. Det faktum att känslorna styr det mesta av det som sker vid misstanke om barn som far illa har tydliggjorts med hjälp av denna metod. I denna undersökning visade det sig att de affektiva handlandena var vanligast, alltså det handlande som avgjordes av deltagarnas känslor för situationen eller förväntningar på känslor som kunde komma att uppstå efteråt. Däremot behöver man ha i åtanke att respondenterna själva inte varit de som tagit ut de nyckelord som sedan placerats i kategorierna. Dessa kategorierna har skapats baserade på vad vi anser vara relevant för vårt syfte och frågeställning, sedan har det tagits ut nyckelord. Även om det varit ett sätt att synliggöra med vilka motiv som informanterna handlar finns däremot möjligheten att våra tolkningar inte stämmer överens med deras åsikter. Under analysen hittades många nyckelord som passade in i en eller flera idealtypskategorier, däremot bör man vara medveten om att andra saker mycket väl kan ha förbisetts i sökandet efter nyckelord som “passade in”.
Förslag på vidare forskning
I detta arbete har det visat sig att känslor ofta styr pedagogernas handlanden, både känslan av att vilja göra det som är ”rätt men även negativa känslor som osäkerhet och otrygghet. Det hade varit intressant att ta del av forskning som försöker utröna huruvida dessa känslor går att stärka eller försvaga. Aktionsforskning under ett par år hade kunnat vara ett sätt att arbeta med detta eftersom det finns en problematik som kanske hade kunnat motverkas. Deltagarna i denna studie har uttryckt önskan om mer utbildning och fortbildning både om anmälningsplikten men även vad man bör titta efter för att upptäcka barn som far illa. Likaså har flera respondenter berättat att de hade velat ha mer förståelse för och hjälp med att hantera deras egna känslor, barnens känslor samt föräldrarnas. Det finns svårigheter som kanske hade kunnat mildras eller i bästa fall försvinna helt om forskare valde att tillsammans med personal i förskolan försöka lösa denna problematik.
I denna studie och i tidigare forskning kan man läsa att det finns de som valt att inte göra en anmälan även om de borde gjort det. Det finns mycket som berör vad som är avgörande för att personal skall upptäcka barn som far illa och vilka som i större utsträckning gör orosanmälan. Däremot finns det en avsaknad på forskning som berör varför pedagoger avstår från att anmäla. Det skulle kunna vara information som är relevant när man försöker finna lösningar på problem rörande anmälningsplikten och orosanmälan.
Referenslista
Ahrne, G. & Svensson, P. (2015). Kvalitativa metoder i samhällsvetenskapen. I Ahrne, G. & Svensson, P. (2015). Handbok i kvalitativa metoder. (2., [utök. och aktualiserade] uppl.) Stockholm: Liber.
Alin Åkerman, B. (2008). Psykisk ohälsa och risk för självmordshandlingar bland ungdomar. I Brodin, J. (red.) (2008). Barn i utsatta livssituationer. (1. uppl.) Malmö: Gleerups
utbildning.
Benjaminsson, C. (2008). Barn och emotionell utsatthet. I Brodin, J. (red.) (2008). Barn i utsatta livssituationer. (1. uppl.) Malmö: Gleerups utbildning.
Brinkkjaer, U. & Høyen, M. (2013). Vetenskapsteori för lärarstudenter. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Brodin, J,. (2008). Barn av sin tid. I Brodin, J. (red.) (2008). Barn i utsatta livssituationer. (1. uppl.) Malmö: Gleerups utbildning.
Cocozza, M., A. Gustafsson A, P., & Sydsjö, G. (2007). Who suspects and reports child maltreament to Social Services in Sweden? Is there a reliable mandatory reporting process? European Journal of Social Work 10:2, 209 – 223. Doi: 10.1080/13691450701317996 Eriksson – Zetterquist, U. & Ahrne, G. (2015) Intervjuer. I Ahrne, G. & Svensson, P. (2015). Handbok i kvalitativa metoder. (2., [utök. och aktualiserade] uppl.) Stockholm: Liber.
Fejes, A. & Thornberg, R. (2015). Kvalitativ forskning och kvalitativ analys. I Fejes, A. & Thornberg, R. (red.) (2015). Handbok i kvalitativ analys. (2., utök. uppl.) Stockholm: Liber. Fluke, J., Shusterman, G., Hollinshead, M,. & Yuan, Y-Y. (2008). Longitudinal Analysis of Repeated Child Abuse Reporting and Victimization: Multistate Analysis of Associated Factors. Child maltreatment, 13:1. 76 – 88. Doi: 10.1177/1077559507311517
Franzén, K. (2014). De yngsta barnen – exemplet matematik. I Löfdahl, A., Hjalmarsson, M. & Franzén, K. (red.) (2014). Förskollärarens metod och vetenskapsteori. (1. uppl.)
Stockholm: Liber.
Germundsson, P. (2011). Lärare, socialsekreterare och barn som far illa: om sociala
representationer och interprofessionell samverkan. Diss. Örebro : Örebro universitet, 2011. Örebro.
Gilbert, R., Spatz Widom, C., Browne, K., Fergusson, D., Webb, E,. & Jansson, S. (2008). Burden and consequences of child maltreatment in high – income countries. Series. 373:1. 68 – 81. Doi:10.1016/S0140- 6736(08)61706-7
Goebbels, A. F., Nicholson, J. M., Walsh, K., & De Vries, H. (2008). Teachers’ reporting of suspected child abuse and neglect: behaviour and determinants. Health education resarch 23:6, 941 – 951. doi:10.1093/her/cyn030.
Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (2007). Barnavårdsutredningar - en kunskapsöversikt. (2., [rev.] uppl.) Stockholm: Gothia.
Jernbro, C. (2015). Barnmisshandel ur barns och ungas perspektiv: omfattning, hälsa, avslöjande och stöd . (Doktorsavhandling, Karlstad Universitet, Folkhälsovetenskap).
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. (3. [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Köhler, M., Lucas, S. (2014). Special: Barn som far illa - Barnuppfostran utan våld - en rättighet för varje barn. Läkartidningen, 111(47), 1-4.
Jansson, S,. (2001). Ännu finns det barn som far illa – trots nya lagar och en större medvetenhet om barns rättigheter, Läkartidningen, 98, 2290 – 2291.
Lundén, K. (2004): Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Göteborgs universitet, psykologiska institutionen
Löfdahl, A. (2014). God forskningssed – regelverk och etiska förhållningssätt. I Löfdahl, A., Hjalmarsson, M. & Franzén, K. (red.) (2014). Förskollärarens metod och vetenskapsteori. (1. uppl.) Stockholm: Liber.
Löfgren, H. (2014). Lärarberättelser från förskolan. I Löfdahl, A., Hjalmarsson, M. & Franzén, K. (red.) (2014). Förskollärarens metod och vetenskapsteori. (1. uppl.) Stockholm: Liber.
Ljusberg, A-L,. (2008). Barn som far illa och anmälningsplikt. I Brodin, J. (red.) (2008). Barn i utsatta livssituationer. (1. uppl.) Malmö: Gleerups utbildning.
Markström, A. Münger, A-C,. (2017) The decision whether to report on children exposed to domestic violence: perceptions and experiences of teachers and school health staff. Nordic Social Work Research 8:1. 22 – 35. Doi: 10.1080/2156857X.2017.1405837
Nygren, L. (2012). Risken finns, finns nyttan? Etikprövningsnämderna och den kvalitativa forskningen. I Kalman, H. & Lövgren, V. (red.) (2012). Etiska dilemman:
forskningsdeltagande, samtycke och utsatthet. Malmö: Gleerups. Parkin, F. (1982). Max Weber. London: Routledge
SFS 2001:453. Socialtjänstlag. Stockholm: Socialdepartementet. SFS 2010:800. Skollag. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Svensson, B. (2013). Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: utmaningar i ett förebyggande perspektiv (Doktorsavhandling, Karlstad Universitet, Folkhälsovetenskap).
Svensson, B. Andershed, A., & Jansson, S. (2015). A Survey of Swedish Teachers’ Concerns for Preschool Children at Risk of Maltreatment. Early Childhood Educ J, 48, 495 – 503. Doi: 10.1007/s10643-014-0684-z
Svensson, P. & Ahrne, G. (2015). Att designa ett kvalitativt forskningsprojekt. I Ahrne, G. & Svensson, P. (2015). Handbok i kvalitativa metoder. (2., [utök. och aktualiserade] uppl.) Stockholm: Liber.
Sveriges Television. (2019). Nyheter väst. Hämtad 2019 – 05 – 21 från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/forskola-utreds-efter-trearings-dod
Toros, K. Tiirik, R. (2016). Preschool Teachers’ Perceptions About and Experience with Child Abuse and Neglect. Early childhood education journal, 44, ss 21-30
UNICEF Sverige (2009). Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. Stockholm: UNICEF Sverige.
Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet
Wiklund, S. (2006). Signs of child maltreatment. The extent and nature of referrals of Swedish child welfare agencies Barnvårdsanmälningar i Sverige: omfattning, källor och problembilder. European Journal of Social Work, 9:1, 39 – 58.
Bilaga 1
Hej!
Vi heter Linda Bengtsson och Emelie Sterner och studerar till förskollärare vid Högskolan Väst. Vi skall nu skriva vårt examensarbete där vi skall undersöka hur förskolepersonal hanterar misstankar om att ett barn far illa och eventuell problematik kring en orosanmälan. För att få kunskap om detta skall vi intervjua förskolepersonal och din medverkan är värdefull. Vi ser gärna att intervjun sker under vecka 17 eller 18. Intervjun varar längst en timma och kommer att spelas in. Ingen annan än vi kommer att ta del av de fullständiga intervjuerna.
Vi kommer att utgå ifrån Vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Detta innebär att du härmed informeras om studien och att din medverkan är frivillig. Det innebär också att du har rätt att avbryta din medverkan när som helst om du så önskar. Såväl du och din förskola kommer också att vara anonyma och intervjuerna kommer endast att användas i forskning.
Vi ser fram emot att träffa dig!