Mitt liv som intervjuare
Mitt liv som intervjuare
Claes-Göran Holmberg
Till Per Erik
För de många åren av diggande, filosoferande och gemensamt undervi-sande i litterär estetik, världslitteratur och mycket annat.
Inom vetenskapen får man veta att intervjumetoden kan vara möjlig men farlig. Kan man verkligen lita på vad intervjupersonerna säger? Ja, inte vet jag, men jag vet att jag genom åren kommit att träffa och intervjua 100-tals författare och litteraturforskare. De har framför allt varit amerikaner och det är jag nog mycket glad för när jag hört andra intervjuares skräckhisto-rier om europeiska divor.
Min första intervjuresa gällde dock svenska författare och tidskriftsre-daktörer. Det var 1976 inför min doktorsavhandling om svenska unglitterä-ra tidskrifter, Upprorets tradition (1987).
Jag skickade ut en enkät till ett antal tidigare redaktörer och medarbetare och fick svar från ett trettiotal. Jag minns speciellt svaret från en tidigare redaktionsmedlem av tidskriften Paravan. Han skickade ett kalligrafiskt mästerverk skrivet med grönt bläck där han talade om att om inte litteratur-vetenskapen varit intresserad av tidskriften då det begav sig så skulle den ge fan i den nu också. Jag kommer också ihåg ett långt och vänligt brev från Werner Aspenström där han skrev att gärna skulle hjälpt mig men ing-et kom ihåg från den tiden. Från PO Sundman fick jag ing-ett svar där han sys-tematiskt dragit ett majestätiskt streck över alla mina frågor för att i sista frågan skriva ”fråga Sven O Bergqvist”.
Jag fick också jakande svar för en intervju med många före detta tid-skriftsaktörer. Artur Lundkvist var till stor hjälp med sitt fotografiska min-ne liksom Rondogänget (Torsten Ekbom, Björn Håkanson, Torkel Rasmus-son och Leif Nylén) som inte bara lät mig vara med på middagen då de återförenades 12 år efter tidskriftens nedläggning utan dessutom lånade mig en pärm med redaktionsmaterial som numera finns deponerad på Göte-borgs universitetsbibliotek.
Claes-Göran Holmberg
Gustaf Sandgren och Helmer Grundström var båda synnerligen sympa-tiska personer. Problemet var bara att de inte kom ihåg något om sitt korta tidskriftsliv. Intervjun med Grundström komplicerades också av att han ta-lade så fort och sluddrigt att jag nästan inte förstod någonting. Dessutom utfördes intervjun på en krog i Gamla stan. Jag fick alltså återuppta Olle Helanders gamla intervjuteknik från radioprogrammet ”I blueskvarter”, det vill säga att tala om för sina intervjuoffer vad de varit med om i sina liv för att då och då få ett instämmande ja från dem.
Den första intervjuresan till USA gjorde jag 1990. Jag hade fått ett sti-pendium och den amerikanska ambassaden ordnade så att jag fick praktisk hjälp av USIA för att ordna researrangemang och sätta upp intervjumöten.
Mina planer var att söka upp så många litteraturforskare och författare som man kunde få tag i under en femveckorsresa runt USA med tåg. Oftast gick det till så att USIA ordnade möten med några forskare och några författare på varje ort jag besökte: New York, Baltimore, New Orleans, Los Angeles, San Francisco, Seattle, Chicago, Boston med flera. Jag stannade två eller tre dagar på varje plats, hade ett par möten inplanerade varje dag och tog dessutom varje chans jag fick att improvisera nya. I Baltimore hade jag ett långt och intressant samtal med den John Huston-like Poundkännaren Hugh Kenner som efter intervjun släpade in mig till en kollega. Ge den här unge mannen en intervju, befallde han sin korridorkamrat på Johns Hop-kins-universitetet. Det var John Barth (för övrigt den ende författare jag träffade som medgav att han var postmodernist!). Vi konstaterade lika för-vånade båda två att Barth fortfarande inte fanns översatt till svenska. Det jag minns mest från den intervjun är annars att jag då och då hörde ett KLIRR från Barths plats. När han reste sig upp efter samtalet såg jag att hans stol var fylld av småmynt. I mina mörkare stunder fick jag för mig att han ville ge en liten antydan om att här satt han och kastade pärlor för svin.
Min intervjumetod som påminner en del om Hunter S. Thompsons gon-zo-journalistik innebar att jag knackade på hos den ene store författaren ef-ter den andre utan att ha förberett mig. Jag fick alltså använda en speciell teknik. Den innebar att jag hade en uppsättning frågor jag ställde till samt-liga. Det var frågor hur de såg på begreppet realism, begreppet postmoder-nism, men också mer allmänna saker som hur de ställde sig till frasen ”the Folly of Man” och refrängen till en då rätt nyutgiven Bob Dylan-sång ”this
Mitt liv som intervjuare
jag satt uppe hos Tobias Wolf och hans vänner (bland annat Vietnamkor-respondenten Michael Herr) i Syracuse, New York under valvakan inför presidentvalet. När det stod klart att Clinton vunnit utbröt ett enormt jubel.
Men det var under en senare resa.
Min delvis nödtvungna intervjumetod hade sina fördelar. Uttråkade för-fattare som var vana vid frågor som ”vad betyder den boken”, ”hur ska man tolka den gestalten i era böcker” eller ”vad handlar ert nya verk om?”
blev angenämt överraskade att få samtala om något helt annat. Joseph Hel-ler blev så uppiggad att han efter vårt lunchsamtal följde med till mitt nästa intervjuobjekt, hans granne i East Hampshire, den svenska poeten Siv Ce-dering.
Intervjun är en märklig form på många sätt. Det är den enda tolknings-form jag vet där det inte är självklart vem som läser vem. Intervjuaren för-söker hela tiden kalibrera intervjuobjektet medan objektet hoppas på att kunna avslöja intervjuarens hemliga avsikt med sin frågestund. Objektet vill helst komma så billigt undan som möjligt. Han/Hon har sina standard-fraser som han/hon kan dra i sömnen. Intervjuarens uppgift är att försöka slå undan detta försvar. Det är som en fäktningsmatch där i bästa fall båda parter ser sig som vinnare. I sämsta fall står man där efter ett tag och upp-täcker att man genuint ogillar den andre. I allmänhet prövar man ändå att sitta kvar under den tidsperiod man fått sig anförtrodd och hålla igång ett alltmer krystat samtal. Den enda gång som var så katastrofal att intervjun avbröts efter tio minuter var med den store teoretikern George Steiner. Men det hade sina särskilda orsaker.
Det är förstås intervjuaren som får sista ordet och som bestämmer vad som ska tas med och vad som ska hamna utanför den publicerade intervjun.
Inte för inte kallas ju intervjuobjektet ”intervjuoffer”.
Intervjun som konstform uppstod inom journalistiken under förra delen av 1800-talet och blev mer allmänt använd inom vetenskapen på 1900-ta-let. Det jag har sysslat med har legat inom den journalistiska intervjuns genre, vilket ofta innebär att man inte behöver redogöra för sin intervjutek-nik eller dokumentera omständigheterna kring frågestunden.
Den journalistiska intervjun kan också vara en litterär form där man an-vänder litterära tekniker. Mitt sätt arbeta har skiljt sig en del åt när jag sam-talat med författare respektive litteraturforskare. I intervjuer med författare har jag känt mig friare att blanda in personliga impressioner, kanske i korta
Claes-Göran Holmberg
drag skissera min resa till intervjuobjektet och ge några miljöbilder från platsen där jag utför intervjun. Ibland har jag prövat att ge ett litet porträtt av samtalspartnern. När det gäller forskarna har jag hållit mig mer diskret i bakgrunden och låtit dem komma till tals praktiskt taget ostörda.
Praktiska böcker om intervjuteknik har jag inte läst förrän långt senare.
Här är mina kommentarer till några sådana råd:
1. Establish eye contact. LISTEN! LISTEN! LISTEN!
Det har jag verkligen försökt, det vill säga att se intervjuoffret och att lyss-na på det. För det mesta har det gått bra tror jag, men några gånger när jag mött ett självspelande piano (det gäller nästan uteslutande forskarna) har jag känt att tankarna dragit iväg och en överväldigande sömnighet lagt sig över mig. Vid någon sällsynt paus i svadan gäller det då att blixtsnabbt för-söka hålla tråden. Ibland tycker jag dock att en viss misstänksamhet skym-tat förbi i objektets ansikte.
2. Be non-judgmental. Don’t let your research show.
Jag har, tror jag, inte haft något större problem med det första. Det andra är också problemfritt, jag har i allmänhet inte gjort någon research, förutom att jag läst en bok eller två av många av dem.
3. Create a non threatening, relaxed environment.
För det mesta har inte jag bestämt miljön. Oftast har de intervjuade valt att träffa mig på någon lokal. Det har varit trevligt men inte positivt för band-inspelningarnas kvalitet. Don deLillo, till exempel, drack jag kaffe med på en New York-krog. Många, som Leonard Michaels, Bharati Mukherjee och Maxine Hong Kingston, har jag träffat på deras arbetsrum. Mest avslapp-nade blir de som jag fått komma hem till: Joseph Heller, Richard Ford, William Gaddis.
4. Ask questions that require more than a ”yes” or ”no” answer.
Eftersom en stor del av min intervjuteknik har byggt på att jag bett dem re-agera på vissa ledord har det hämmat dem i deras försök att svara enstavigt.
Mitt liv som intervjuare
5. Ask one question at a time.
Oftast har jag lyckats hålla mig till ett ledord i taget, men om deras svar fört oss in på andra områden har jag försökt att vara så lite stelbent som möjligt,
6. Ask brief questions. Se svar på råd 4.
7. Start with non controversial questions; save the delicate ones, if there are any, until later in the interview.
Det är svårt att förutse vad som är kontroversiellt i det enskilda fallet. Någ-ra har blivit provoceNåg-rade av ledordet ”realism”. Många av ordet ”postmo-dernism”.
8. Do not let brief periods of silence fluster you.
En av mina största svagheter som intervjuare. Jag står inte ut med tystnad utan babblar på så fort det blir ett par sekunders avbrott i samtalet. På så vis har jag missat många intressanta uttalanden när intervjuobjektet bara velat tänka efter för att ge ett mer artikulerat svar.
9. Do not worry if your questions are not as beautifully phrased as you would like them to be for posterity.
Jag oroar mig inte eftersom jag oftast har redigerat bort mina frågor.
10. Do not interrupt a good story because you have thought of a question, or because your narrator is straying from the planned outline.
Ibland går det bra, ibland inte.
[---]
13. Try to conduct the interview with only one narrator present.
Det är nödvändigt för mig att vara ensam med intervjuobjektet! Det är fruktansvärt frusterande när någon annan är i rummet och distraherar. Det går väl an att jag, när jag intervjuar Artur Lundkvist, tydligt hör Maria Wine gå av och an i det andra rummet men aldrig kommer in. Det är värre när litteraturhistorikern Fredric Karl envisas med att stanna kvar i samma rum när jag samtalar med William Gaddis (å andra sidan hade jag aldrig
Claes-Göran Holmberg
fått komma hem till Gaddis om inte Karl introducerat mig). Min gode vän som också är fotograf blev nog mycket sårad när jag ville att han skulle träffa intervjuobjekten separat.
Intervjun som litterär form skiljer sig från de flesta andra genom att det är svårt att koppla bort texten (intervjun) från verket/författaren. Att analysera en sådan text enligt den moderna litteraturforskningens lagar att inte blanda in författaren går knappast. Texten är oupplösligt förbunden med sin upp-hovsman. Denne har man som intervjuare oftast träffat under en timme el-ler två. Man har visserligen bandet som ger möjlighet att höra rösten igen, men allt annat (kroppsspråk etc.) som ger ledtrådar till tolkningen av texten är borta efter mötet. Det är på många sätt ett vanskligt projekt att på basis av ett kort möte göra ett porträtt av en person. Det visar sig också att ett stort antal intervjuobjekt som läser intervjuer som gjorts med dem inte alls känns vid vad de sagt (eller snarare vad intervjuaren påstår att de sagt).
Själv har jag klarat mig undan med att mina intervjuobjekt inte förstått svenska och därmed inte kunnat protestera. Den ende som jag minns kräv-de att jag skulle översätta min intervju med honom till engelska så att han kunde läsa den innan den publicerades var litteraturforskaren Ulrich Wein-stein.
Även om intervjuandet är en mentalt påfrestande genre för utövaren (ef-ter en månads konstant resande och in(ef-tervjuande i USA var jag en gång redo att lägga in mig på sjukhus och be att få bli nedsövd en vecka) är det också en mycket givande journalistisk och litterär form. Det ligger ett stort spänningsmoment i att komma till en vilt främmande människa och på några minuter försöka skapa en sådan stämning att man kan tala samman om de mest när- och djupgående ämnen. När man lämnar ett sådant möte och man känner att man lyckats är det ett rus som väl kan möta sig med an-dra drogformer.
De flesta människor jag intervjuat har jag aldrig mött igen. Några har blivit mina vänner: Richard Ford, Richard Miller, James Seay. Andra som jag velat samtala med kom jag aldrig att möta: Hunter S. Thompson, Char-les Bukowski, William Burroughs och Ken Kesey, bara för att nämna någ-ra. I många fall hade jag ingångar till dem, men orkade av olika skäl inte ta kontakten. I John Irvings fall lyckades vi inte befinna oss på samma plats samtidigt trots idogt e-mailande. Några fall kan fortfarande gräma mig. När
Mitt liv som intervjuare
intervjun med Joseph Heller var slut frågade han mig om jag ville att han skulle ordna intervjuer för mig med sina vänner E.L. Doctorov och Kurt Vonnegut. Jag var tvungen att tacka nej eftersom mitt flyg hem gick tidigt på morgonen nästa dag och jag inte hade råd att boka om biljetten. Vid be-söket hos William Gaddis frågade Fredric Karl om Gaddis ville träffa Tho-mas Pynchon som var en gammal god vän till Karl – och det ville han. Jag hade inte mod nog att fråga om jag fick följa med. Men ibland är det kan-ske bra att det blir som det blir. För att travestera Ulf Lundell: en inställd intervju är också en intervju.
Claes-Göran Holmberg
Vilhelm Ekelund och Almqvist
”Vilhelm Ekelund och Almqvist”
Helena Nilsson
[Adelborg] brukade tala storartadt om ”upprördheten”. Där var i honom något Almquist-poetiskt, urbant-poetiskt, som gaf mig en särskild syn på svenskt (eller ”uppsvenskt”) som jag ej känt förr. Är ej Almquist en här-lig poet! (Honom skulle man icke imitera, säger Strindberg, – hvilka dumheter har ej S. sagt om Almquist! – hvad skulle man då imitera, om man inte skulle imitera det bästa?). Där är ingen svensk diktare jag känt mig så dragen till som Almquist.
Vilhelm Ekelund 28.7.15
Mitt bidrag till denna festskrift är på många vis typiskt, så typiskt att ett av de tyngst vägande arbetena i detta ämne också har titeln ”Vilhelm Ekelund och Almqvist”. Det är en uppsats framlagd vid ”Docent Rombergs tvåbe-tygsseminarium 30.11.1964” och skribenten är självfallet Per Erik Ljung.
Ämnesvalet torde ha intresserat även seminarieledaren. Ämnet verkar ock-så typiskt för just uppsatsgenren, snarare än för den större studien.
Rubriken är annars typisk på fler vis, typisk i Ekelund-sammanhang. I seminarie- och föredragssammanhang, i bok- och uppsatstitlar, återfinner man formeln ”Ekelund och X” – där X kan stå för Swedenborg, Nietzsche, Goethe, Spinoza, Kierkegaard, arbetarrörelsen eller som i dessa båda fall, Almqvist. Man kan också vända på det så att formeln i stället blir ”X och Ekelund” och då kan X stå för Böök, Ekelöf eller Hauge – inte helt ovan-ligt det heller.
Vem eller vad X än är i formeln ”Ekelund och X” måste man i dessa sammanhang, som Per Erik skriver,
ständigt ha i minnet att dessa är subjektiva på ett speciellt sätt.[…] Författarna uppskattas i den mån de ger uttryck åt en livshållning, som han rent praktiskt kan ha nytta av att införliva eller jämföra med sin egen.
Så när jag nu går vidare och studerar Eklunds förhållande till Almqvist bör jag alltså hålla i minnet hur Ekelund normalt gör då han nalkas författare –
Helena Nilsson
hur han använder dem. Det är ju inte precis så att det hör till vanligheten att Ekelund fäller omdömen om författare för deras egen skull. Han gör det i den mån han har användning för dem; för deras livshållning, deras diktarö-de eller för särskilda ord och sentenser han kan använda sig av i sitt ska-pande och i sitt liv. Sentenser han kan dikta vidare på. Man skall heller inte bli förvånad om en och samma författare får både ris och ros, och inte hel-ler om det sker för samma sak, på olika ställen i en och samma bok.
Det är inget att förvånas över, att Ekelund stundom bekymrar sig mer om Almqvists art av lycka eller hans karaktär, snarare än romankaraktärer-nas karaktär, även om han gör det också, ibland. Ekelund finner termer som
”ovidlådenhet”, ”svenskt” och ”fattigdom” hos Almqvist som blir produk-tiva inslag i det egna projektet. Han bekymrar sig om Almqvist som konst-när och hur han förhåller sig till sin egen fattigdom och sin egen svenskhet.
Almqvist får en delvis ny arbetsuppgift och något av en renässans i och med att Ekelund på allvar satsar på att bli svensk och nordisk författare – då Ekelund utvidgar sin författarkollektion.
Själv har jag utarbetat ytterligare en formel i förhållande till Ekelund.
Jag för ofta in variabeln Y, ”Ekelund, Y och X”, också. Fast sällan just i ti-teln – även om det som vanligt hade varit på sin plats även denna gång… Y måste i mitt fall, i detta speciella sammanhang, vara Gustaf Otto Adelborg.
Adelborg försökte recensera Ekelunds diktsamling Hafvets stjärna (1906).
Han sände sin recension till Ord och Bild. Böök som då arbetade där skulle själv anmäla Ekelund, men hade ändå vänligheten att visa recensionen för Ekelund, som skrev ett brev till Adelborg. ”Hvad Ni säger förefaller mig ärligt och enkelt som det upplefvade”, skriver Ekelund i det brev som är det första i en brevväxling som skall vara i drygt 20 år. Ekelund kände sig för-stådd och många av de saker han så länge efterlyst hos recensenterna hitta-de han i Ahitta-delborgs anmälan. Deras vänskap upphörhitta-de 1927 men först 1952 gick Adelborg ut och redogjorde för splittringen och blev därmed en av Ekelunds ”elakaste” och i mångas ögon ”bästa” kritiker.
Särskilt i förhållandet mellan Ekelund och Almqvist är det intressant att också föra in den extra variabeln Adelborg. I ett brev från 1915 till Rikard Hejll skriver Ekelund att han just läst Almqvists ”Sv. Fattigdomens bety-delse. Synnerligen Adelborgsk!”. Vilket har sin förklaring. Adelborg bodde vid denna tid i S:t Petersburg, där han befann sig i 10 år. Adelborgs brev till
Vilhelm Ekelund och Almqvist
ningbekymmer och därtill hörande problem, till stolta utrop om att nu, nu lever han ”såsom fattig” i klart uttalad Almqvist-mening.
När de inleder sin brevväxling 1906 är Adelborg i färd med att skriva en bok som kom att heta Om det personligt andliga (1907). Där använder han fem författarpersonligheter för att belysa en ideal livshållning. Författarna är Ola Hansson, Kierkegaard, Almqvist, Ivar Conradson och Ekelund.
Essän om Ekelund är en utvidgning av tidigare nämnda recension och där-med ganska snarlik förlagan. Adelborg gör inga jämförelser mellan dessa fem författare i boken, de har var sin essä som enbart handlar om dem och enbart i så måtto att Adelborg enkom belyser deras förtjänster – här hittar vi inga förbehåll. Adelborg bråkar inte med sina författare, som Ekelund gör. Den personliga andligheten innebär i korta drag att man har ett person-ligt förhållande till Kristus och har Kristus som ideal. Under antiken fanns det visserligen andlighet men den var inte personlig menar Adelborg, den personliga andligheten blev möjlig först i och med Kristi inträde i histori-en. Ekelund är vid samma tid i full färd med att utarbeta sitt antika ideal, ett heroiskt ideal. Religionen är idyllisk, menar han i ett brev till Adelborg, och därmed ickeheroisk. Här kan man alltså redan se en klyfta mellan de båda vännerna. De redogör här också för sina olika studier, vilka författare de studerar och skriver om. Båda har de sina ideal – Ekelund sitt antika och Adelborg sitt religiösa – och därmed studerar de mestadels olika författar-personligheter. Den enda som egentligen intresserar dem bägge vid den här tiden är Ola Hansson.
I ett av de tidigaste breven till Adelborg beklagar sig Ekelund över att han känner Almqvist för lite för att kunna uttala sig om honom. Drygt ett år senare är förhållandet detsamma då han skriver: ”Det är högst fatalt att Almqvist tyckes jag bestämd af ödet att ej lära känna”. Utanpå ett kuvert till en annan adressat från oktober 1912 har han tydligen reparerat skadan då han skriver: ”Vidare gjorde jag studier till en Almquist-artikel – , han lä-ses nu i Tyskland, och jag vet en mängd om Almquist”...
När Fredrik Böök anmälde Hafvets stjärna kallade han Ekelund för vår tids störste religiöse lyriker. Det gjorde inte Adelborg i sin recension, men i och med att boken kom ut hamnade Ekelund i ett religiöst sammanhang som han inte var helt förtjust i. Det framgår klart och tydligt i de brev som växlas strax efter det att Adelborgs bok kommit i händerna på Ekelund. För Adelborg är tron en sorts vaccination mot ha- och ägandebegär – den