Avhandlingar är värda att försvaras. Det finns så många rörelser i tiden som sätter dem ifråga, men som företrädare för det humanistiska området har vi särskild anledning att stå på oss. I den stora gemenskap som ett stort uni versitet utgör är det inte så många grenar där vi kan göra anspråk på att vara bäst. Men just i av hand lingarnas redovisning av våra forskningsrön är vi det, åtmin stone så länge som vi pro ducerar vackra böcker som har en framställningsform och en utstyrsel som vän der sig till en vidare krets och rentav kan hålla liv i begreppet bildad allmänhet. Mycket av det som sker pekar i en annan riktning. Vi har haft an slag mot oss i form av sammanläggningsavhandlingar, disputationsprovisorier som bara i bättre fall ska följas av bokpublicering, en scientifiering som effek- tivt stänger dör ren för alla and ra än de närmast spörjande och sörjande. Också i sig välsignade tankar på open ac cess kan slå mot vår viktiga bokproduktion. Det finns dessvärre även humanis ter som inte förstår att våra böcker är av vikt för flera, däribland också för de mindre och ambi tiösare förlagen. Låt oss alltså inte godvilligt ge upp det vi är bäst på. Där har vi nå got att lära ut till andra områden på universitetet.
Upptakten här är närmast mitt praeterea censeo. Och om du som läsare fin ner den överflödig är ingen lyckligare än jag. I fortsättningen ska jag därför utveckla mitt försvar för avhandlingar på en lägre och handfastare nivå. Jag hoppas att mina erfarenheter även där kan ha sitt intresse även om de inte alls gör anspråk ens på att vara originella.
Det mesta av min handledarbana har jag lagt bakom mig. Pensionär se dan flera år försöker jag ännu stötta ett par doktorander och hoppas få vara med om deras disputationer under kommande år. Själv handledd och skolad som handledare av Carl Fehrman har jag handlett under många år. Tillsammans med Bengt Ore ström, då ännu doktorand vid engelska institutionen, numera skicklig ord boks författare, såg jag 1983 till att samla in synpunkter på handled- ningens svåra konst. Bli lärd i Lund kallade vi vår lilla skrift och vi fick kämpa
till avhandlingars försvar
en smula för att få behålla den titeln. Men undertiteln gav mer av varudekla- ration: Humanistiska synpunkter på fors kar handledning. Sektionen för pedago- giskt utvecklingsarbete stod för utgiv ningen, och erfarna hand ledare som Claes Schaar, Bengt Sigurd, Louise Vinge, Eva Österberg, Inger Rosengren och Olof Wärneryd kompletterade de synpunkter vi själva hade.
Så småningom växte min egen praktik till. Jag har härmed varit med om att som handledare eller biträdande handledare fullfölja trettio disputationer. Jag har förhoppningsvis själv lärt mig en del av det, mest naturligtvis för den fördjupning av ämnet det medverkat till. Men kanske också något annat. Och det är detta jag här för första gången sätter på pränt. Tidigare har jag muntligen uppbyggt doktoran der inför själva disputationen. På direkt uppmaning från några av dem som menat sig ha en viss nytta av mina välvisa råd sprider jag dem nu på det här viset. Den över ord nade tanken är att ge vägledning om hur man kan bete sig för att hantera den pressade situation där man på kort tid ska göra rättvisa åt det man arbetat med i åra tal.
Jag har lärt av andra och det jag lärt ut har i sin tur spritt sig till andra. Det som från början avsåg att va ra förtroendefull information till respondenten har vid det här laget spritt sig också till opponenter. Därför är det lika bra att duka fram det till allmänt beskådande.
Nutida disputationer är som regel lugnare och snällare och kortare än de som var förr. På nästan varje institution finns det de som håller på denna avlägsna ord ning. De brukar därmed tycka att man numera är för beskedlig. Elakhet och ned låtenhet av gammal modell kan vi avvara. Däremot är det även för respondenten ett intresse att en opposition är tydlig – jag ska exemplifiera det längre fram.
Jag har genom åren sett flera exempel på att respondenter, både sådana jag själv haft hand om och andra, kommit till sin disputation utan att kunna göra sig själva rättvisa. De är allmänt jagade. De har inte sovit ordent ligt. De vill ha det hela överstökat så fort som möjligt. Det måste vara ett överordnat mål för de råd man kommer med att i görligaste mån komma tillrätta med det.
Låt oss börja med att sätta in disputationen i ett perspektiv, har jag sagt åtskil- liga gånger. Det är en viktig stund. Det är som en sista examen under en lång skol gång. Men det finns trots allt viktigare stunder i livet. Vi har lite var sett män ni skor födas och dö omkring oss. I den jämförelsen kan man ta lite lug- nare på att stå till svars för det man klarat ut och skrivit ner för sin avhandling. Samtidigt som man tonar ner något av betydelsen ska man naturligtvis inte förringa det som sker. Det är viktigt att man är närvarande. Om man sovit illa eller av andra skäl önskar sig vara någon annanstans, riskerar man ibland att
inte rik tigt uppfatta att det är nu – och bara nu! – det sker. Det man inte får sagt under de två timmarna blir aldrig sagt. Det är ingen mening att i efterhand komma på de allra bästa synpunkterna. De ska gärna finnas med inför denna kortli vade offentlighet. Lätt sagt är det förstås. Jag tror också att man kan komma ett bra stycke när det gäl ler att få det gjort.
Bäst är det förstås om man själv kan tycka eller suggereras att tycka att det är roligt att disputera. Att tänka positivt på det sättet kan inte kommenderas fram, men försök tänka så här. Nu har jag suttit i fyra, fem eller sex år i min egen värld. Nu får jag chansen att berätta, förtydliga, argumentera på ett sätt som nästan aldrig an nars. Låt mig ta den chansen!
Som handledare och ordförande vid disputationen har man självfallet vissa möjligheter att påverka disputationsförloppet även genom det förslag till op po- nent som man avger. Regelverket har under min tid i branschen förändrats i så måtto att man numer bara i undantagsfall anlitar opponenter från den egna institutio nen. Det är i mångt och mycket av godo. Den risk man löper består i att man inte känner eller ens känner till den man inkallar från annat håll. Om man hämtar en op po nent från ett annat land måste man framför allt vara förbe- redd på att det kan fin nas helt andra traditioner som de ansluter till. Det gäller i överraskande hög grad re dan när det handlar om våra nordiska grannländer. Som ordförande vid en disputa tion har man självfallet ett ansvar när det gäller att informera om den svenska ord ningen – hur stora variationerna än kan vara där.
Den som utsetts till fakultetsopponent ska, som jag ser det, åtnjuta stor fri- het att hantera situationen när han eller hon väl är utsedd. För egen del vill jag in te gärna styra ens vad det gäller den tid som kan anslås. Ingen kan misstycka om man säger att det vanliga är att en disputation sällan brukar ta längre än två timmar. Men jag ser ingen olägenhet ens för respondenten i att man förlänger tiden en del. Men då ska man ta en paus och ta den i tid så att andra halvlek inte blir snopet kort.
Jag drar mig heller inte för att påminna opponenten om att disputationen ska vara ett samtal. Även en opponent och till och med en tränad sådan kan vara ner vös och det kan yttra sig i att han eller hon tar över för mycket. Därför brukar jag såväl till opponent som till respondent få fram att de gärna har en signal som anger att de vill komma till tals. Det kan vara en lyftad hand, en lyftad penna.
Som opponent bör man vara medveten om att man inte är dagens hu vud- person, men det är inte alltid ett budskap man som handledare kan säga rakt fram. En annan av de lite känsliga saker som man heller inte kan föra på tal är om en op po nent i förväg ska antyda något om de synpunkter han eller hon har
till avhandlingars försvar
att framföra vid disputationen. Det måste vara opponentens avgörande vad som sker på denna punkt. Om jag blir tillfrågad brukar jag öppet säga att det är vanligt att så sker i en eller annan form. Men för respondentens del är det viktigt att det inte sker sista kväl len.
Man ska under inga omständigheter försöka regissera diskussionen i de talj. Och det är viktigt att man vet att hålla tyst om dessa förberedelser. Jag har, låt vara inte med just egna doktorander, varit med om de där små och roande förlöp ningarna från ömse håll. Det där kunde du ju sagt i går, lät en besviken res pondent undslippa sig. Och en opponent ville på samma omöjliga sätt få sagt att han ville ha samma artiga medgi vande till sin kritik som han fått vid det förberedande mötet.
Som respondent finns det vissa förberedelser man kan göra. De har bå de en innehållslig och en terapeutisk funktion. När man jobbat i åratal med ett visst äm ne kan man det naturligtvis nästan för bra. Om det sedan är så att man arbe- tat under stor tidspress för att få sin avhandling klar, kan man vara lite riskabelt mätt och mänsk ligt trött. Någon veckas vila och njutning då man sniffar på sin bok och filoso ferar som en Nalle Puh ska man försöka få tid till.
Men sen gäller det att börja varva upp igen. Och då är det minst två oli ka uppgifter man har framför sig. Den första består i att man förvandlar sig från skri vare till sin egen läsare. I bästa fall har man förmått ta det steget redan under sin sista be arbet ning av texten. Men nu är sista chansen. Det är särskilt viktigt, eftersom man i mot sats till alla andra läsare har en delvis annan bild av sin bok. Man har varit med om att flytta om i texten. Man har strukit och lagt till. Man har en helt annan synbild av texten än den som nu föreligger i tryck. Man har ett avgjort behov av att hitta i sin egen text. På den punkten har man möjlighet att skaffa sig ett övertag mot opponenten som har att komma in i den under några veckor.
Den andra förberedande uppgift man ska ta sig an består i att man teck nar ner vad man kommit fram till och vad man därmed vill få sagt vid disputationen. Hur utförlig man ska vara kan diskuteras. Man kan nöja sig med att göra det i punkt form. Men min erfarenhet säger mig att man bör vara lite utförligare än så. Utan att man går till överdrift åt andra hållet sätter man ner några meningar av talspråklig karaktär som man sedan kan ha liggande framför sig vid disputa- tionsakten. Där gäl ler det självfallet att då skaffa sig tillfälle att som svar bruka dem på en fråga som man inte vet om den någonsin kommer. Man tar risken av att svara goddag till yxskaftet. Även det är bättre än att vara mållös. Och ofta brukar man vara mera närva rande än så. Om man drabbas av blackout har man något att ta till. Det brukar hjälpa på det ena eller andra viset.
Nu är det klart för drabbning. Vi utgår förstås ifrån att respondenten lärt sig genom att bevista tidigare disputationer. Det första avgörandet när man satt sig och fått opponenten på andra sidan är att bestämma sig. Det gäller att bestämma sig för att komma till tals. Av ordföranden får respondenten först av alla ordet. Ta det! Det är mitt enträgna bud. Naturligtvis är det en önskedröm för alla bokproducenter att det inte ska finnas ett enda tryckfel i dagens avhand- ling. Men pröva åtminstone att den egna rösten fungerar, innan opponenten får ordet för första gången. Och det är nästan väl görande om man hittat något litet fel som man kan öva sin röst på.
– Jag har upptäckt ett förargligt fel i not 5 på sidan 43. Som alla vet ska Klara Johanson bara ha ett s i sitt efternamn. Jag hoppas att det mesta av det andra har blivit rätt.
Om man hittat ett antal fel ska man däremot inte ta upp tiden med att dra ige nom dem alla. En snabbt introducerad och distribuerad errata-lista gör mindre väsen av sig.
Det handlar om ett spel mellan respondent och opponent. Den av fa kul teten utsedde granskaren har i det spelet några trumfkort på hand. Han eller hon be stämmer i väsentliga drag vad som ska avhandlas och i vilken ordning det ska ske.
Men den som skrivit har också sina fördelar. Det gäller att ta vara på dem. Den som under flera år varit slukad av sin avhandling vet rimligen bäst vad som står i den. Det kan man på olika sätt påminna om under disputationen. Några exempel ska ges.
Opponenten har ett naturligt behov av att påtala sådant som inte står i avhandlingen. Respondenten får lov att åtminstone en gång uttala att akten syftar till att diskutera den bok som ligger på bordet och inte alla de andra böcker i ämnet som kunde tänkas.
Respondenten kan en gång – men bara en gång! – bläddra fram den sista paginerade sidan i boken och tala om att framställningen omfattar 423 sidor och att han därför inte vågat lägga till så mycket mera.
Respondenten kan en gång – också här bara en enda gång – konstatera att det i tidigare versioner av avhandlingen har funnits åtskilligt som fått stryka på fo ten. Alla vet ju att det oftast är en bokstavlig sanning. Och vad mera är kan väl av handlingsförfattaren ibland ha lite svårt att riktigt hålla styr på vad som till slut verk ligen kom med i den tryckta versionen.
Respondenten ska allmänt vara på sin vakt, om opponenten gör en lång katalog av frågor. Det är i sådana sammanhang som man ska använda sig av den sig nal man överenskommit om. Man lyfter sin penna och markerar att man själv vill komma in.
till avhandlingars försvar
– Det var många frågor på en gång, säger man sedan högst förbindligt. Vilken av dem ska jag besvara först?
Viktigare är att man håller utkik på den lista, de punkter, de formulering ar som man har utrustat sig med och lagt framför sig. Med utgångspunkt från op ponen tens genomgång kan man nästan alltid finna anledning att utveckla någon av de centrala synpunkter som man tecknat ner. Ett andra tillfälle att komma till tals brukar man serveras efter det att opponenten redogjort för avhandlingens innehåll. Det vanliga är då att han eller hon direkt frågar om respondenten funnit den redo visning en tillfyllest. Även om man innerst inne är ganska nöjd på den punkten, ska man in te låta det tillfället gå sig förbi utan exempelvis stoppa in några av de syn punkter man förberett.
– I stort finner jag innehållsöversikten rättvisande, säger man med be varat gott humör, men jag vill gärna komplettera på ett par punkter.
Så har man på nytt fått bekräftat att rös ten bär och man nu kommit in i själva diskussionen. Ingen i publiken misstycker det. Tvärtom kan man räkna med att de allra flesta är angelägna om att snarare få höra respondenten än den på bortaplan age rande opponenten.
Nutida disputationer är ofta vänliga och fredliga tillställningar. Det är na turligtvis av godo. Förr i tiden fanns det institutioner som höll sig med sär- skilda trös tare. De kunde inte minst göra en insats för att ge viskande tröst till släktingar som inte var så vana vid de akademiska formerna. Och budskapet var då ofta: det är inte så farligt som det låter.
Men de mjuka formerna kan faktiskt också rymma faror. Om en respon dent redan från början får beröm, finns det risk att han eller hon väljer bort att ta diskussionen på den ena punkten efter den andra. Särskilt illa tycker jag om en form av farbroderlig vänlighet som utan att markera avvikande stånd punkt ändå fram ställer den egna tolkningen som viktigare än framställningen själv. Jag föredrar faktiskt en opponent som är tydlig och därmed också ger utrymme för be sked från den som skrivit.
I den lite pressade situation det handlar om frestas respondenter ibland ta den bekväma utvägen i den situationen. Det kan öppna för opponenten att ta över allt mer och lägga beslag på det mesta av tiden. Faran är nog störst om opponenten i sin egen forskning arbetat tätt inpå avhandlingens ämne.
Det viktiga är att vara närvarande, kan man på det mest allmänna planet sam- manfatta de här råden. Nervositeten kan ställa till det, möjligen också bristande träning i tidigare seminariebehandlingar. Jag brukar deklarera att diskussioner av av handlingspartier under resans gång ska vara så pass ingående och upprik- tiga att op ponenten upplever disputationen som en mildare och allmännare
genomgång. Ofta är det ju så, bland annat av rena tidsskäl. Man hinner inte lika djupt in i enskildheter.
Men visst kan man som respondent bli ställd. När två människor disku te rar händer det förvisso att man inte förstår vad den andre menar. Då gäller det för res pondenten att skaffa sig rådrum. Också här finns det ett känt retoriskt trick man kan ta till.
– Det där var ju en mycket intressant synpunkt, säger man samtidigt som man låter huvudet bearbeta det man inte riktigt förstod. Men skulle du inte kunna ut veckla saken lite närmare, säger man i vetskap om att opponenten knappast kän ner avhandlingen så i detalj. Skulle du inte också kunna peka ut var i avhandlingen du menar att jag närmast varit inne på saken.
Ungefär som i schack är det ju också en match mot klockan det handlar om. Men erfarenhetsmässigt brukar det vara opponenten som är den mest jagade. Det finns ingen anledning att kortsluta sina inlägg av rena tidsskäl. Däremot ska man inte försvara sig in absurdum. Man slåss i viktiga frågor. Man medger strax om man får anmärkningar vad gäller stavning eller rena småsaker. Det är bara bra att inte för länga den tid man ägnar åt sådant. Det ger ett överordnat intryck av att man är en resonabel person.
I viktigare frågor ska man stå på sig. Man ska ha en grundläggande loja litet med den framställning man lägger fram. Ibland kan det därvid vara klokt att man spar en del av sin argumentation till en andra replik. Däremot ska man passa sig att långvarigt fortsätta att argumentera. Man kan rentav erövra ini- tiativet genom att ef ter ett meningsutbyte konstatera: Jag håller inte med dig men jag tror inte att vi kommer överens på just den punkten och därför föreslår jag att vi går vidare. Publiken brukar nicka instämmande och allt mera så ju längre tiden lider.
Kommer ett gott skämt i dina tankar, så håll det för allt i världen inte för dig själv. Kvickheter i trappan får vi nog av i andra sammanhang. Och ett skämt kan ofta väga orättvist mycket tyngre än den mest genomarbetade sakliga argu- men ta tion.
Men var lugn för att du överlever det hela. I bästa fall blir det en roande stund