Tillhörighet och identifikation

När vi talar med Tom kring tillhörighet och identifikation väljer han att definiera sig som amerikan i första hand. Vad gäller hem och hemland svarar Tom rätt självklart att det är i det land han bor i just nu. Om han i framtiden flyttar till Tyskland, menar han att det automatiskt blir det nya hemlandet. Han talar i procentsatser och menar att eftersom han varit en dryg fjärdedel av sitt liv här nu, har han självklart fått med sig mycket från den svenska kulturen också.

jag skulle känna mig () asså jaa lite mer jag är nästan 20 år så vi säger att jag har varit här en fjärdedel av mitt liv så då kan man se att jag är en fjärdedel svensk (…) jag skulle alltid eh utveckla eh mitt

33 alltså så känna mig mer o mer svensk eh ju längre jag bor här men jag skulle fortfarande ha en del i hjärtat som är amerikan oche jag är stolt över vart jag kommer ifrån men jag också är stolt för där jag är just nu

Tom menar alltså att han med tiden blivit även delvis svensk, vilket indikerar att han också anser att man kan bli svensk även om man inte är född eller uppvuxen i landet.

Sara ser sig i dagsläget enbart som somalier både i Sverige och i Somalia. Hon menar att åren i Sverige till stor del har präglat henne vilket också resulterat i en känsla av att vara annorlunda i förhållande till övriga landsmän i födelselandet, gruppen som hon menar sig tillhöra.

jag ser mig det mesta som somalier och när jag kanske är i Somalia tillbaka i hemlandet ja såg mig som jag inte är inte helt somalier förstår du (…) så jag tror mest ser mig som lite mer somalier men jag ee ju lite så häre mitt i mellan och jag känn jag känner mig den där känslan när jag är tillbaka i hemlandet och ser hur man lever där och hur man tänker och aaa då känner jag mig lite annorlunda (…) annorlunda från hur man tänker och hur man säger saker och sånna saker och hur man tänker sig liv och framtiden och allt (...) men när jag är i Sverige då känner jag mig lite såhär somalier

Ivan upplever Sverige vara sitt andra hemland och svenska språket sitt andraspråk men kan trots detta inte uppleva sig vara svensk. Han menar att man måste vara född i Sverige för att vara svensk på riktigt, men samtidigt antyder han under intervjun ingen identifikation eller speciell anknytning alls till hemlandet förutom då han säger att Sverige är ett andra hemland, ett uttryck som givetvis förhåller sig också till ett första.

jag tänker själv Sverige det mitt andra hemland att eeö svenska såklart det min eee min eller mitt mitt andraspråk men så det bli det som det lite svårt att säga men jag kan inte uppleva mig som svensk (...) att liksom jag är inte svensk egentligen jag föddes inte i landet som det krävs man måste föds i landet för att bli svensk…

jag kan säga kan tänka att sssverige blev mitt land men jag kan inte säga jag kan inte gå ut o säga jag är också svensk titta titta jag är liksom jag pratar svenska jag vill jag vill göra allt som svenskar men jag e inte svensk man måste vara hur man kan säga man måste vara medveten man måste veta själva sanningen

Han inleder med jag kan säga men ändrar hastigt ordvalet till tänker att Sverige blev mitt

land. I ett tidigare citat uttrycker han jag tänker själv Sverige det mitt andra hemland. Detta är

alltså något som han tillåter sig att tänka, för sig själv men kanske ändå inte riktigt säga och här finns en fin skiljelinje. Det går en gräns vid att kunna säga sig vara svensk, att säga att Sverige är ens hemland. Att säga något är också att verbalisera något inför andra, när du säger

34

något finns det alltid en mottagare som på ett eller annat sätt värderar det som sagts. Ivan upplever språket som sin svaga punkt. Det är språket som avslöjar honom som ickesvensk. Språket, att säga, blir en symbol för något större och något som bör undvikas för att inte skapa ytterligare distans.

Sekander betonar medborgarskapet som avgörande för huruvida man är svensk eller inte, men har trots sitt svenska medborgarskap svårt att definiera sig själv som svensk. Det finns hos Sekander en kluvenhet vad gäller nationell tillhörighet. I Sverige är han inte svensk utan afghan men på besök i ursprungslandet Afghanistan presenterar han sig som svensk. Tydligt blir hur Sekanders egen definition hela tiden är situationsbunden i förhållande till var och vem han befinner sig med.

Jag är både och. När jag åkte till Afghanistan kände jag att jag var svensk. Jag var mer fri än de ’vanliga’ afghanerna, och jag ville följa regler, vilket man inte gör i första taget i Afghanistan.

När han säger att han är både och förstås det inte som att det för honom fungerar att vara både och i samma situation och vid samma tillfälle. Det är inte frågan om symbiotiska kulturella identiteter, utan snarare två paralleller som fungerar i åtskilda sammanhang. Där blir en ständig känsla av diskrepans i förhållande till den situerade normaliteten ett faktum. Det är i relation till andra som Sekander hela tiden är annorlunda, en annorlundahet som han förklarar genom att identifiera sig med en annan kulturell identitet i förhållande till den aktuella normaliteten. Då Sekander bott en längre del av sitt tidiga liv i Indien och gått större delen av sin skolgång inom indisk skola uttrycker han också en tydlig identifikation kopplat till den indiska kulturen. Han upplever att en stor del av hans identitet formades där under uppväxten. Konklusion

Sara och Sekander har gemensamma upplevelser av att här i Sverige definiera sig utifrån sitt födelselands nationalitet, samtidigt som de på besök i födelselandet känner sig annorlunda i relation till övriga landsmän. Det är en konklusion som görs i relation till svenskar, en grupp som de inte anser sig tillhöra och alltså inte är avvikande inom utan istället positionerar sig utanför.

Tom signalerar en tydlig känsla av frihet i förhållande till sin nationella identitet. Världen är öppen och står inför hans fötter. Han kan göra vilket land som helst till sitt. Tom menar att han med tiden blivit även delvis svensk, vilket indikerar att han också anser att man kan bli svensk även om man inte är född eller uppvuxen i landet. Toms uttalande står i rak motsats till hur Ivan uttrycker sig. Han vill inget hellre än att bli svensk på riktigt, men anser att det inte

35

kommer att gå då han inte är född här. Gränsen går vid att “tänka” att Sverige är ett andra hemland och svenskan ett andra språk, medan att öppet säga detta vore att gå för långt.