för övriga. Om stiftelsen hindras att själv verkställa betalningar, vinner man också enligt utredningens förmenande bättre garanti för att företa
gets ansvarighet tages i anspråk.
Utredningen föreslår en bestämmelse att en stiftelse, så länge den är knuten till arbetsgivaren, ej må betala pensionspost eller avgift till pen
sionsförsäkring för enskild arbetstagare eller bestrida annan kostnad i samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd som sägs i 5 § av utredningens förslag. Betalningsförbudet avser med andra ord endast löpande utgifter som är att hänföra till själva pensionsändamålet jämte utgifter för sådant pensionering närliggande ändamål som en- gångsunderstöd. Det understrykes att förbudet icke berör placeringen av stiftelsens kapital; frågor rörande anbringandet av pensionsstiftelse till
hörig egendom är ej avsedda att upptagas i denna omgång av utredning
ens arbete.
Man kunde enligt utredningen överväga att inskränka betalningsförbudet till att avse medel, som fordras för att täcka stiftelsens pensionsreserv. Stif
telsen skulle då alltjämt kunna göra direkta pensionsutbetalningar av över
skottsmedel. Emellertid har det befunnits praktiskt att i största möjliga ut
sträckning införa den ordning som gäller för pantstiftelser. Enligt förslaget får därför en pensionsstiftelses medel framdeles i princip icke användas till löpande utgifter annorledes än såsom gottgörelse åt företaget.
En pensionsstiftelse, som vid sidan av det huvudsakliga pensionsändamå
let har att främja även annat personaländamål, synes — där detta avser an
nat än sådant engångsunderstöd som anges i 5 § — enligt utredningens mening icke kunna hindras från att göra utbetalningar till biändamålet. Ej heller har som villkor för utbetalningar till biändamålet föreslagits att efter utbetalning alltjämt i stiftelsen finnes medel till täckning av stiftelsens pen
sionsreserv. Utredningen har icke ansett sig böra i denna etapp av sitt arbete pröva, om ett sådant ingrepp i stiftarens makt att bestämma över sin stif
telses ändamål kan anses tillräckligt motiverat.
Utredningen anmärker att en bunden stiftelse enligt 1937 års lag skall upphöra vid företagets likvidation. Det finns icke i lag reglerat vid vilken tidpunkt och under vilka former en fri pensionsstiftelse skall upplösas. Av betydelse härvidlag är innehållet i stiftelsens stadgar. Ibland avvecklas en fri pensionsstiftelse i samband med att företaget upphör. Stiftelsens medel kan då tänkas anlitade till utbetalning av pensionsposter och inköp av pen
sioner hos försäkringsinrättning. Tänkbart är emellertid att stiftelsen fort
sätter sin pensioneringsverksamhet även sedan företaget upphört. Det kun
de, yttrar utredningen, i och för sig synas önskvärt med en lagstiftning som tvang även fria stiftelser att likvidera samtidigt med företaget. Utredningen har likväl ej ansett sig nu kunna framlägga ett så långtgående förslag. För att de stiftelser som fortlever efter företagets upplösning skall kunna full
göra sitt pensioneringsändamål, måste de ha möjlighet att själva göra pen- sionsbetalningar. På grund härav har betalningsförbudet begränsats till att
Kungl. Maj. fs proposition nr 177 år 1961
avse stiftelse som alltjämt är knuten till arbetsgivaren. Finnes icke längre något företag, till vilket stiftelsen är knuten, gäller ej betalningsförbudet.
En bestämmelse av innebörd, att pensionsstiftelse så länge den är knuten till arbetsgivaren icke får erlägga utgifter inom pensionsändamålets ram, kan
— framhåller utredningen -— ej gälla undantagslöst. Enligt förslaget skall utbetalning kunna ske i följande tre fall: 1. Tillsynsmyndigheten lämnar medgivande därtill. 2. Betalningen sker i samband med arbetsgivarens död, likvidation av dennes företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs.
3. Fråga är om att infria pensionsutfästelse, som givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande.
1. Utredningen anser att undantag från betalningsförbudet bör göras för det fall att tillsynsmyndigheten lämnar medgivande till utbetalning. En be- redandestiftelse kan ha en sådan omfattning, självständighet och soliditet att det finnes praktiskt och ändamålsenligt att låta stiftelsen själv bestrida pensionsutgifter. För övrigt är det vanskligt att överblicka konsekvenserna av ett obetingat betalningsförbud för stiftelsen. Några detaljerade riktlinjer för tillsynsmyndigheternas prövning av tillståndsfrågan har icke ansetts lämpligt att ge. Myndighet får grunda sitt bedömande på omständigheterna i det särskilda fallet. Skulle stiftelsen upplösas under företagets bestånd, torde skäl kunna föreligga att medge direktutbetalning av pensionsposter eller pen- sionsförsäkringsavgifter eller bestridande av andra pensionskostnader el
ler kostnader för understöd som avses i 5 § av utredningsförslaget. Stadgan
det är icke avsett att vara tillämpligt på pensionsstiftelser, som är renodlade pantstiftelser.
2. Med den enligt 1937 års lag gällande ordningen för ögonen (jfr 9, 10 och 13 §§ nämnda lag) har utredningen föreslagit att pensionsstiftelse skall få betala pensionsposter och pensionsförsäkringsavgifter ävensom bestrida andra kostnader i samband med pensionering samt kostnader för engångs- understöd enligt utredningsförslagets 5 §, därest detta sker i samband med likvidation av arbetsgivarens företag, dennes konkurs eller ackord utan kon
kurs. Utredningen betonar det önskvärda i att stiftelsen upplöses på samma gång som företaget. Därvid kan stiftelsemedlen användas till utbetalning av pensionsposter eller inköp av pensionsförsäkringar eller brukas på annat sätt, som kan vara föreskrivet i stiftelsens stadgar. Vad angår fördelningen av stiftelsens tillgångar mellan destinatärerna kan bestämmelserna härom i 1937 års lag vara vägledande, framhåller utredningen. — Beträffande medgi
vande till utbetalning av medel, då arbetsgivaren erhållit ackord utan kon
kurs, anmärkes att förslag till delning av bunden stiftelses medel enligt 1937 års lag skall godkännas av tillsynsmyndigheten. Motsvarande krav på för- handskonlroll har icke ansetts nödvändigt att införa i den föreslagna lagen med avseende å fria pensionsstiftelser. Avsikten är självfallet icke"att utbe
talning skall ske annat än för att hålla sådana destinatärer skadeslösa, som genom ackordstörtarandet fått sina pensionsförmåner minskade.
En pensionsstiftelse kan vara knuten till en arbetsgivare, som utgöres av en fysisk person. Utredningen anför att, om denne dör, dödsboet torde
in-Kungl. Maj:ts proposition nr 177 åt 1961 55 träda som part i tjänsteavtalen, dock att man på ömse sidor har rätt att ge
nom uppsägning bringa dessa till upphörande i förtid. Vid upphörande av tjänsteförhållandena bör stiftelsen enligt utredningens mening lämpligen upplösas. Det har därför föreslagits att direktutbetalning från stiftelsen skall få ske även i samband med arbetsgivarens död.
Utredningen påpekar att pensionsstiftelses medel under företagets be
stånd må komma att användas till gottgörelse åt företaget för dess pensions- utgifter. Gottgörelse kan föranleda utbetalning från stiftelsen till arbetsgi
varen. Det kan under företagets fortsatta bestånd även inträffa andra fall av utbetalningar. Förhållandet framgår av de lagregler som gäller bundna stiftelser. Sålunda må en stiftelses tillgångar överlåtas på pensionskassa eller på försäkringsbolag i samband med inköp av bl. a. pensionsförsäkring för anställda samt efterlevande till pensionstagare och anställda hos företaget (12 och 13 §§ i 1937 års lag). Likaså kan ett företags stiftelse —- utan att företaget upphör — överföras till annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen (11 och 13 §§). Utredningens avsikt har icke varit att betalnings- förbudet skall omfatta sådant slag av medelsöverföring som nu angivits.
Det har icke ansetts nödvändigt att i lagtexten särskilt ange dessa undantag från förbudet, vilka gäller alla pensionstiftelser. Förutsättningen är givetvis beträffande fria stiftelser att själva åtgärden som sådan är tillåten enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser. I tveksamma fall har pensionsstif
telsens styrelse alltid möjligheter att skaffa sig ett medgivande av tillsyns
myndigheten.
3. Vad angår pensionsutfästelser som givits av stiftelse före lagens ikraft
trädande svarar stiftelsen ensam för dessa, om icke jämväl arbetsgivaren iklätt sig ansvar för utfästelsen. Stiftelsen måste därför beredas möjlighet att infria sådana utfästelser genom att göra utbetalningar. Med hänsyn här
till har utredningen i en särskild övergångsbestämmelse föreskrivit att 3 § i dess förslag ej skall äga tillämpning då fråga är om att infria pensionsut
fästelse, vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar. Någon spärregel, upptagande såsom vill
kor för här avsett fall av utbetalning att stiftelsens pensionsreserv är täckt, bär utredningen ansett icke böra uppställas.
Utredningen finner det icke vara erforderligt att i lagen om pensionsstif
telses verksamhet införa något stadgande om påföljder för den eller dem, som bryter mot betalningsförbudet i förslagets 3 §. I 6 § i 1929 års lag upp
tages nämligen en bestämmelse att »styrelseledamöter, som genom att över
träda denna lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter eller eljest upp- såtligen eller av vårdslöshet tillskynda stiftelsen skada, svare för skadan, en för alla och alla för en». Denna bestämmelse torde, säger utredningen, enligt sina grunder vara tillämplig även på det fall, att styrelseledamot eller annan som har att företräda pensionsstiftelsen överträder vad som stadgas i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
I delta sammanhang nämner utredningen också den i 7 § av 1929 års Ing
domstol tillerkända rätten att, om styrelse eller ledamot av styrelse gör sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter, »för den tid och i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning av stiftelsen». Bestämmelserna i 6 och 7 §§ av 1929 års lag synes enligt utred
ningens mening utgöra tillräckliga korrektiv mot överträdelse av stadgandet i lagförslagets 3 §. Även i andra fall av överträdelser av den föreslagna lagen torde de anförda bestämmelserna ur 1929 års lag vara verksamma. Med av
seende å bundna pensionsstiftelser finns i 1937 års lag särskilda stadganden om skadeslåndsskyldighet för den som handhar stiftelses angelägenheter (28 §) och om förordnande av annan förvaltning i händelse av missvård (29 §).
Remissyttrandena. Stadgandet har i sak godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Skånes handelskammare anser dock att betalningsförbudet för pensions
stiftelse är mindre välbetänkt. Den omständigheten, att avsättningar till en betalningsstiftelse kanske ger en mindre god säkerhet för pensionsutfästel
ser än avsättningar till en pantstiftelse, utgör nämligen enligt handelskam
marens mening icke tillräckligt motiv för att genom lagstiftning hindra före
tag som endast anser sig kunna göra avsättningar till en betalningsstiftelse
— d. v. s. företag som räknar med att under goda år avsatta pensionsmedel kan behöva användas för att bestrida pensionskostnader under ett dåligt år
— från att göra några avsättningar. I samma riktning uttalar sig handels
kammaren i Göteborg.
Beträffande tillsynsmyndighetens möjlighet att lämna dispens från betalningsförbudet förutsätter kooperativa förbundet att sådan dispens kom
mer att lämnas i samtliga sådana fall, där det kan visas att organisatoriska och administrativa fördelar vinnes genom direktbetalningar av stiftelsen.
Handelskammaren i G ef le utgår från att tillstånd till nyttjande av stiftelses tillgångar kommer att kunna lämnas även vid överlåtelse av rörelse. Det är nämligen enligt handelskammarens uppfattning av stor vikt att i vederbör
lig ordning tillkomna pensionsåtaganden icke förhindrar ett företag att fort
sätta sin verksamhet genom överlåtelse (försäljning). Liknande synpunk
ter framföres av Västergötlands och Norra Hallands handelskammare och Sveriges köpmannaförbund. Enligt Smålands och Blekinge handelskammare är det önskvärt med ett uttalande i fråga om normerna för tillsynsmyndig
hets prövning av tillståndsärendena.
Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att i förslaget icke lämnas närmare föreskrifter angående fördelningen av stiftelses tillgångar mellan destina- tärerna vid stiftelsens upplösning. Dylika bestämmelser har meddelats för bundna stiftelser. Vidare har vid ackord utan konkurs föreskrivits att för
slag till delning av en bunden stiftelses medel skall godkännas av tillsyns
myndigheten. För att uppnå överensstämmelse på pensionsstiftelseområdet och för att hindra att en stiftelsestyrelse gynnar vissa destinatärer på be
kostnad av andra synes det enligt länsstyrelsen — åtminstone så länge före
57