Kapitel 3. Tillvägagångssätt i
forskningsprojektet
forskningsprojektet
Det här aktuella forskningsprojektet påbörjades i en tid då många institutioner lades ner. På andra institutioner pågick ett aktivt utvecklingsarbete för att bl.a. öka personalens medveten- het om vikten av personlig omsorg om barnen och öppenhet för föräldrars delaktighet. Föräldrars närvaro på det här aktuella barnhemmet uppmuntrades och det fanns en betoning på familjeinriktat arbete, även om föräldrar/mamma vid den tiden inte kunde bo tillsamman med barnen annat än tillfälligtvis. Det har blivit vanligare att föräldrar kan bo tillsammans med små barn på den här typen av institutioner, även om barn fortfarande kan placeras ensamma. Det kan noteras att det då som nu är vanligast att barn i samhällsvård har en ensamstående mamma, även om det hände och händer att pappa finns med. Därför återkommer sammanskrivningen föräldrar/mamma. Begreppet barnhem används fortfarande, även om den officiella benäm- ningen är Hem för Vård eller Boende (HVB) – med inriktning på barn under tolv år och deras familjer.
Undersökningsgruppen består av alla de 26 barn, som placerades på stadens enda barnhem under en tvåårsperiod i början av 1980-talet och var 0–4 år gamla vid tiden för placeringen och var inskrivna mer än en månad. Det var nio flickor och 16 pojkar. Det finns anledning att definiera dem som utsatta barn, både på grund av att de av allt att döma hade farit illa i hemmet och på grund av att de placerats utanför hemmet i känsliga barnaår. Bakom benämningar som olämplig hemmiljö och brister i föräldra- förmågan fanns väl kända riskindikatorer, som fattigdom, föräldrar/ensamstående mamma med låg utbildning, svagt fäste
på arbetsmarknaden och beroende av försörjningsstöd (ekono- miskt bistånd, socialbidrag). Därtill kom för några föräldrar psykisk sjukdom och utvecklingsstörning men i de flesta fall alkohol- och narkotikamissbruk. Det är en bild av familjesitua- tionen som fortfarande gäller, när yngre barn placeras i sam- hällsvård (jfr Egelund 1997; Jones 1998; Lundström & Sallnäs 2003; Social rapport 2006).
Upplägg
Den primära studien, som också blev min avhandling i psyko- logi, handlade framför allt om barnens anpassnings- och anknyt- ningsprocess på barnhemmet men innehöll också uppföljningar i hem och fosterhem tre och nio månader efter barnhemsvistelsen (Andersson, 1984). Syftet med dessa två första uppföljnings- studier var framför allt att följa upp barnhemsvistelsens effekter. Fortsatta uppföljningar var då ännu inte planerade. Det rik- haltiga och noggrant insamlade materialet från barnens tidiga barndom lade emellertid en fast grund för fortsatta uppföljningar 5, 10, 15, 20 och 25 år efter barnhemsvistelsen. Det betyder att det kom att bli sju uppföljningsstudier. Alla intervjuer och övrig materialinsamling i den primära studien samt i de tre första upp- följningsstudierna genomfördes av mig, medan intervjuerna i de fyra följande uppföljningsstudierna genomfördes av en medarbe- tare, som också kände barnen och föräldrarna från tiden på barnhemmet.
Datamaterial
Genom intervjuer, frågeformulär, sociala akter och journaler inhämtades information om barnen och deras familjer om tiden före, under och närmast efter barnhemsvistelsen. Under tiden på barnhemmet följdes barnens utveckling och anknytnings- och anpassningsprocess genom mina egna observationer och per- sonalens beskrivningar av barnens beteende enligt särskilda
Vid uppföljning 3 och 4, när barnen var 5–10 respektive 10–15 år gamla, fick mamma eller fostermamma fylla i ett frågeformulär om barnens symtom på känslomässiga störningar, som använts i många undersökningar om barns psykiska hälsa (Cederblad & Höök, 1984, 1991). Barnen fick vid samma tillfällen besvara ett frågeformulär om självvärdering, ”Jag tycker jag är” (Ouvinen- Birgerstam, 1985). Från och med uppföljning 5, när barnen var 15–20 år gamla, intervjuades inte längre mammor och foster- mammor utan enbart barnen. Vid tiden för uppföljning 5 lästes barnens sociala akter ännu en gång.
De vart femte år återkommande intervjuerna, med föräld- rar/mammor och barn och senare enbart med barn, innehöll frågor om social situation (boende, försörjning, utbildning/arbete, kontakt med socialtjänsten, polisen etc.) relationer (partner, familj, fosterfamilj, släktingar, vänner etc.) och välbefinnande (fysisk och psykisk hälsa, missbruk, kontakt med sjukvård, erfarenhet av behandling, utsatt för våld och övergrepp etc.). Frågorna gällde situationen vid intervjutillfället samt var tillbaka- blickande på de senaste fem åren. I de tre senaste intervju- omgångarna med barnen ombads de också göra tillbakablickar på sin barndom och socialtjänstens insatser samt avslutningsvis säga vad de ansåg särskilt viktigt för socialarbetare att tänka på i sitt arbete med barn och unga. Intervjuerna har bandats och skrivits ut ordagrant. I uppföljning 6 och 7, när barnen var 20–25 respektive 25–30 år gamla, fick de, förutom intervju- frågor, besvara det ofta använda frågeformuläret SCL-90 (Symtom Check List) samt gradera sin livskvalitet på en enkel skala 1–10.
I den här boken har, som framgått av inledningen, inte allt material använts. Även om jag har försökt renodla vilka frågor som behandlas i kapitel 4, 5 och 6 går det naturligtvis inte helt att bortse från att texten i viss mån präglas av den kunskap jag i övrigt har om barnen och familjerna. I bilaga 1 finns en lista över tidigare publikationer i projektet.
Bortfall
Det är ett förunderligt litet bortfall i det här forskningsprojektet. Alla barnen var med från början och inget barn har helt fallit bort. Tiden på barnhemmet (kapitel 4) omfattar alla barn. Alla barnens placeringshistoria upp till 18 år (kapitel 5) är känd. När barnen är vuxna finns enstaka bortfall: Två pojkar ville inte vara med i uppföljning 6 och fyra pojkar ville inte vara med i upp- följning 7, men det var inte samma pojkar vid båda tillfällena. Därför finns deras röst med från en av de två uppföljnings- studierna i vuxen ålder (kapitel 6).
Etiska överväganden
Det har varit många etiska överväganden genom åren, eftersom det longitudinella forskningsprojektet handlar om en utsatt grupp av barn och föräldrar, som kommer från samma stad och har varit i kontakt med samma barnhem. De är inte så många, eftersom det inte är så vanligt att ha så utsatta levnadsförhållan- den och en sådan hemmiljö, att den av sociala myndigheter bedöms som oacceptabel för små barn. Det är betydligt van- ligare att sociala myndigheter ingriper när barnen blivit ton- åringar och själva har ett beteende, som bedöms vara oaccep- tabelt (jfr Ponnert, 2007). Varje ny uppföljningsstudie har löst etiska problem på det sätt, som var mest lämpligt vid tidpunkten – i tillägg till vederbörliga etiska tillstånd från myndigheter. Det har varit olika etiska överväganden inte bara i anslutning till studiernas genomförande utan också i samband med skrivarbetet (se Andersson, 2004).
När jag nu skriver om de här barnen som vuxna har jag att räkna med att några av dem kommer att läsa vad jag skriver. Jag vill därför skriva på ett sådant sätt att jag kan stå för det inför dem. Jag vill att de ska kunna känna igen sig. Samtidigt vill jag påpeka att det finns likheter, som gör att vissa kan känna igen sig utan att det är just dem det gäller. Förhoppningsvis kan också andra känna igen sig, som delar deras erfarenheter, så att forsk-
ningsprojektets resultat kan generaliseras till andra utsatta grupper.
I mina etiska överväganden har jag kommit fram till att jag i denna bok vill ge en bild av alla i undersökningsgruppen, ha med alla (fingerade) namn och välja citat från alla. Undersöknings- gruppens barn får alla en röst, även om utomstående läsare nog kan tycka att det kunde räcka med typexempel. Det är emellertid inte bara för barnens skull, som de alla får en röst. På det sättet kan studiens trovärdighet och tillförlitlighet öka. När individuell variation får utrymme ökar också generaliserbarheten.
I den här framställningen har jag gjort val och avgränsning i mitt rikhaltiga material och har valt aspekter som lättast låter sig etiskt försvaras, när de så nära kopplas till individer, även om namn deras namn är fingerade. Det har därför varit ett etiskt övervägande att här inte ha välbefinnande och relationer i fokus utan placeringshistoria och social anpassning, som är mindre etiskt känsligt och därtill lättare kan relateras till annan svensk forskning.