Tintomara i storskogen (2009) av Cecilia Sidenbladh

Handling

Tintomara är en flicka som vuxit upp på operan. Ibland när hon blir uttråkad springer hon genom balettsalar, kostymateljéer och upp till teatervinden. En dag får hon följa med en familj ut på landet, där hon får se allt på riktigt. Bondgården, djuren och skogen, allt är verkligt. När Tintomara får se den hemlighetsfulla skogen blir hon nyfiken, och tidigt nästa morgon ger hon

37

sig ut på ett äventyr i skogen. Inne i skogen får hon se alla djuren, och Tintomara tar fram sin klarinett och börjar spela en fin melodi för dem. Plötsligt hör hon vagnen som tillhör familjen hon hade kommit dit med, och hon hör att de ropar på henne. Men Tintomara sjunger en sång: ”Mig finner ingen, ingen finner Alm, hägg och hassel blomstra för vind- Ett vet jag bättre än klänga och springa, det är att sjunga här under lind” (s. 23). Familjen låter Tintomara vara kvar i skogen, och hela sommaren är hon med om olika äventyr.

Analys av bokomslag och bilder

En mörk grön skog syns på omslagsbilden och under titeln ser man en pojkflicka springa genom skogen. Hon har kort ljust hår, skjorta och gröna byxor. Bokens bilder visar genom klädsel, hårstilar och mycket mer att berättelsen utspelas under en äldre tid. På bilderna kan man se kvinnor bära långa klänningar med förkläden och huvudduk och små flickor med klänningar eller kjolar. Kvinnor och flickor ser också väldigt blyga och snälla ut med rosa kinder på bilderna. Männen och pojkarna har byxor, skjortor och bär på hattar. Bilderna berättar om ett samhälle där man också kan se männens och kvinnornas olika arbetsområden. På en bild kan man se några kvinnor bära på hinkar och en man och en pojke stå vid en damm med ett fiskspö. Männen och pojkarna ser glada ut med det de gör medan kvinnorna mer ser ut att vara likgiltiga inför den arbetsuppgift de har att utföra och något utmattade. Tintomara som är huvudkaraktären framställs som en pojkflicka i skogen där hon ser glad, fri och lycklig ut och likt djuren i skogen hoppar och skuttar hon av egen vilja.

Textanalys

De första sidorna i boken bär Tintomara en klänning, och det berättas om hur hon hela tiden har önskan att utforska saker. På bilderna ser man hur hon springer runt bakom kulisserna och det ser ut som att hon försöker hitta något spännande hon kan göra. När Tintomara sedan en dag ger sig ut med en familj ut på landet ser man henne i byxor och kort jacka. Hon känner sig som fri i den vilda skogen vilket syns på bilden och samtidigt säger texten: ”Var det så här det kändes att vara en pojke” (s. 7). Denna mening och Tintomaras omvandling till pojkflicka framhäver skillnaden att vara pojke eller flicka. Plötsligt känner hon att hon kan göra vad hon vill, hon hoppar och skuttar i skogen, skjuter ett par skott i luften. Man ser på bilden hur hon ser avslappnad ut och hennes ansiktsuttryck beskriver en känsla av att hon hittat det hon sökte.

38

Rent symboliskt är Tintomara en del av de overkliga kulisserna på operan som kommit till liv i den riktiga skogen. Meningen som är tagen från boken kan tolkas som att skillnaden mellan att vara pojke eller flicka är att en pojke inte har några begränsningar. När familjen ropar på henne i slutet av boken gömmer hon sig bland träden för att få vara kvar där. På bilden syns hon gömma sig bakom ett träd och hon är glad för att hon inte behöver åka tillbaka. Hon sjunger en sång om att hon inte vill komma fram och av det förstår familjen att de kan lämna henne där, och vagnen åker iväg utan henne.

Boken utspelar sig under en äldre tid, kvinnorna bär långa klänningar med förkläden och sjalar och männen bär höga hattar och långrockar. På bondgården som syns i bakgrunden kan man se hur olika arbeten är fördelade mellan män och kvinnor. En flicka står med blommor i handen, kvinnor bär på hinkar, förmodligen med mjölk i, och står vid korna. En bonde arbetar på gården och en annan står tillsammans med en pojke och fiskar i älven. Könen markeras genom klädseln. Flickor/kvinnor bär klänningar och kjolar medan pojkar/män bär byxor, skjortor och hattar.

Berättarröst och fokalisering

Den enda karaktären som säger något i hela boken är Tintomara själv, men också endast någon enstaka gång. Det är en extradiegetisk berättare men handlingen får man följa genom Tintomaras ögon, med henne som fokalisator. Både genom text och också bild ser man det hela ur hennes perspektiv. Hon tycker om att vara på Operan men inte för operans skull utan endast för att hon tycker om det mörka stora skogarna som finns på scenen, och allt spännande som finns där. Tintomaras berättelse berättas av en vuxen berättare som förstår sig på hennes behov och åsikter och förmedlar dessa genom bokens text och bild. Det är Tintomaras syn och beteenden som i boken gestaltar, att det är helt normalt för ett barn att utforska nya saker och att barnet har rätt till sin frihet oavsett det är en pojke eller flicka. Vid ett tillfälle frågar hon sig själv ”om det var så det kändes att vara pojke”. Tintomara representerar en flicka som också vill utföra roliga saker utan begränsningar, precis som en pojke.

39