När Eric Rooth på sin åttioårsdag 1969 ha-de samlat några av sina många elever till en magnifik festmåltid på Rotel Savoy i Malmö roade han sig med att i sitt häls-ningstal spekulera över vad de hade kun-nat bli. Om Torsten Dahlberg hävdade han med bestämdhet att han borde ha kunnat bli en industri- eller framstående VD för ett större industri- eller affärsföretag.
Onekligen hade Dahlberg då redan do-kumenterat framstående administrativa och organisatoriska egenskaper. Sålunda hade han under tiden som lektor vid h. a. läro-verket i Landskrona 1938-1951 i olika
om-gångar (som företrädare för högerpartiet) 1906-1996 varit ledamot av stadsfullmäktige,
folksko-lestyrelsen, lönenämnden, kulturnämnden
och socialnämnden. Senare tjänstgjorde han en tid som undervisningsråd och chef för Skolöverstyrelsens rotel för moderna språk. I Göteborg betroddes han som professor med talrika administrativa uppdrag.
Men nu var det alltså inte industriman han blivit utan en framstående före-trädare för vad som i recensioner på 30- och 40-talen brukade apostroferas som "die bewährte Lunder Germanistenschule".
Torsten Dahlberg var född i Lackalänga, där hans fadern var överlärare.
Som klassens primus avlade han 1925 studentexamen vid Katedralskolan i Lund. Han blev fil. mag. i tyska, engelska och franska 1928 och avlade filo-sofie licentiatexamen i tyska 1932. Han disputerade sedan 1934 på en dialekt-geografisk avhandling med titeln Die Mundart von Dorste. Studien iiber die niederdeutschen Mundarten an der oberen Leine (das sog. göttingisch-gru-benhagensche Dialektgebiet). Teil I. Die Vokale. Den ledde omgående till do-centur och följdes tre år senare av en andra del som omfattade konsonantism,
GUSTAV KORLEN
formlära och en övertygande dialektbestämning av en omstridd parafras på Gamla Testamentet.
Efter ytterligare tre år utkom den ordhistoriska undersökningen Studien iiber den Wortschatz Siidhannovers. Erläuterungen zu Georg Schambachs Wörterbuch der Fiirstentiimer Göttingen und Grubenhagen.
Med denna trilogi, ett veritabelt kraftprov, hade Dahlberg etablerat sig som en framstående dialektforskare. Han behöll livet igenom som lärare och for-skare sitt engagemang för lågtysk (inkl. nederländsk) lingvistik och filologi, bl.a. som utgivare av och flitig bidragsgivare i den av honom utgivna Nieder-deutsche Mitteilungen 1960-1974.
Han framstod vid sin bortgång som en centralgestalt inom dessa områden och det var på goda grunder som han 1976 blev hedersledamot av den traditions-rika Verein för niederdeutsche Sprachforschung i Hamburg och 1979 tilldela-des ett prestigefyllt pris vid universitetet i Miinster, uppkallat efter den neder-ländske barockdiktaren Joost van den Vondel.
Efter sina lågtyska avhandlingar hade Dahlberg emellertid de närmaste åren övergått till ett helt annat ämnesområde, gällande hjälteeposet om Didrik av Bem. Vid sidan av sin krävande skoltjänstgöring utgav han i rask takt under åren 1947-1950 tre arbeten, Das moselfränkische Rosengartenfragment der Landesbibliothek Dessau, Zwei unberiicksichtigte mittelhochdeutsche Laurin-Versionen untersucht und herausgegeben och Zum dänischen Lavrin und nie-derdeutschen Lorin. Mit einem Neudruck des einzig erheltenen Exemplars (Hamburg um I560). Dahlberg utreder här de intrikata textkritiska och språkli-ga problemen kring sagostoffen om Kriemhildes berömda "Rosenspråkli-garten" och dvärgakungen Laurin. Särskilt det tredje arbetet hade - som Erik Rooth skri-ver i sitt utlåtande vid tillsättningen av professuren i Göteborg 1951 - "väsent-ligt stärkt hans meritering som filolog".
Under Göteborgstiden tilldrog sig ett annat sagomotiv hans intresse, den iriske munken Brandans mångomsjungna irrfärder. I ett arbete med den om-fångsrika men informativa titeln Brandaniana. Kritische Bemerkungen zu den Untersuchungen iiber die deutschen und niederländischen Branan-Versionen der sog. Reise-Klasse. Mit komplettierdendem Material und einer Neuausgabe des ostfälischen Gebiets utreder han skarpsinnigt de textkritiska förhållandena i en rad tyska och nederländska versioner.
Dahlberg var alltså i första hand dialektforskare och medeltidsfilolog. Det innebär nu inte att han skulle ha saknat intresse för andra områden. Sålunda uppmärksammade han tidigt den språkliga problematiken kring det delade Tyskland i en artikel om "W ortschatz und Politik in Ostdeutschland" i
Mo-TORSTEN DAHLBERG
derna språk 1960. En uppmärksammad litteraturhistorisk insats var hans stu-dier av folkvisan "Till Österland vill jag fara", först i en omfångsrik artikel i Niederdeutsche Mitteilungen 1972. Han återkom till ämnet i olika samman-hang, senast i Vetenskapssocietens årsbok 1980.
Om Torsten Dahlbergs licentiattentamen i medelhögtyska berättade Erik Rooth en gång att han avsåg att sluta med en onormaliserad text ( de var ofta av betydande svårighetsgrad), varvid tentanden utbrast: "skall det vara nöd-vändigt". Yttrandet var karakteristiskt för den respektlöshet gentemot all aka-demisk ( och politisk) överhet som han - liksom sitt gosselynne och sin frodi-ga humor - behöll livet ut.
Sten Hidal
Tryggve Kronholm
Den semitiska filologin har gamla anor i Sverige. Enligt Lunds universitets konsti-tutioner skulle inte mindre än tre av sam-manlagt sjutton professorer undervisa i he-breiska, endast en dock uteslutande. Också de andra semitiska språken uppmärksam-mades, främst de olika arameiska språken.
Bland de österländska språken räknades även turkiskan in, som under 1700-talet av utrikespolitiska skäl blev viktig för Sveri-ge.
Tryggve Kronholm skulle ha varit en prydnad för Lunds universitet 1666. Han var det inte mindre 1974 då han blev fil. dr
och docent i semitiska språk vid vårt uni- 1939-1999 versitet. Professor här var han endast en
kort tid, 1987-1988, men han hade livet
ge-nom många och starka band med Lund. Ledamot av Vetenskapssocieteten blev han 1988.
Ibland kan mötet med en människa vara avgörande för ett helt liv. Om Tryggve Kronholm kan detta sägas vara sant i ovanligt hög grad. Hugo Ode-berg, professor i Nya testamentets exegetik 1933-1964 kom att bli bestämman-de för Kronholms fortsatta bana. Han har i en bok utgiven till roo-årsminnet av Hugo Odebergs födelse givit en levande och talande bild av sin relation till mästaren. Det skall observeras, att Odeberg inte var Kronholms ämneslärare -deras relation låg på ett annat plan än det strikt ämnesmässiga. Odeberg var Kronholms mentor och inspiratör, och Kronholm fascinerades av Odebergs undervisning i föreningen Ereuna som samlades varje lördagsmorgon och där Kronholm snart blev ordförande. Odeberg var grundlärd i de semitiska språ-ken, en kärlek som hans yngre vän tog över och väl förvaltade. Han ärvde också en skepsis mot teologin, även om han bedrev sina första studier inom
TRYGGVE KRONHOLM
denna fakultet och så småningom även blev professor vid en teologisk fakul-tet.
Det var emellertid inom den humanistiska fakulteten som Kronholm fram-lade sin doktorsavhandling, som var en edition med kommentar av en rab-binsk text om den synagogala liturgin, Seder R. Amram Gaon. Part Il The Or-der af the Sabbath Prayer (197 4). Första delen av denna text hade ederats 1951 av David Hedegård, även han en lärjunge till Odeberg. I förordet till Kron-holms avhandling tackas hans ämneslärare i semitiska språk, Gösta Vitestam, i varma ordalag. Fylld av värme är även dedikationen till föräldrarna, Brita och Birger Kronholm, servis musicae sacrae, där epitetet även antyder förfat-tarens eget musikaliska intresse och förmåga.
Redan före disputationen fick Kronholm ett lektorat i hebreiska på den teo-logiska fakulteten, där minnestecknaren 1975 kom att efterträda honom i tjäns-ten. Som sådan fick han visa sin förmåga att undervisa unga teologistuderan-de i bibelhebreiska. Flera är teologistuderan-de som bevarar hans unteologistuderan-dervisning i tacksamt minne. Kronholm var imponerande som lärare genom sin trygghet och säker-het. Ingen kunde som han förmedla grammatikens elementa och samtidigt för-medla en upplevelse av språket som en port in i en annan värld.
Den unge och lovande semitisten blev tidigt uppmärksammad och fick 1975 en docenttjänst i Uppsala. Där kom han även att knytas till Bibelkommissio-nen, som just hade fått en gammaltestamentlig enhet inrättad. Han lade ner mycket intresse och krafter på detta arbete, och var under det sista år han lev-de engagerad i Svenska Bibelsällskapet för att förbereda mottaganlev-det av Bibel
2000. Tyvärr fick han inte uppleva den högtidliga stund då den nya översätt-ningen överlämnades i riksdagen.
1979 tillträdde han en professur i Gamla testamentets exegetik vid Mis-sionshöjskolen i Stavanger. Med sin bakgrund i konservativ pietism (föräld-rarna tillhörde Bibeltrogna Vänner) fann han sig snabbt tillrätta i Norge. Hans bok om budorden, De tio orden (1992) går tillbaka på föreläsningar i Sta-vanger. Den visar hans pedagogiska skicklighet och ger en klar bild av hans vetenskapliga orientering och bredd. Samtidigt märks en viss utförlighet i sti-len, som väl delvis beror av den muntliga framställningen. Boken får beteck-nas som en av hans bästa och mest tillgängliga.
Den nygrundade högskolan i Stavanger fick motta en lärd exeget. Under docentåren i Uppsala hade Tryggve Kronholm disputerat ännu en gång, nu i teologiska fakulteten i Lund, och också där erhållit docentur. Avhandlingens långa titel är Motifs from Genesis in the genuine hymns af Ephrem the Syrian
STEN HIDAL
också ett lärdomsspecimen inom patristiken. Den syriske kyrkofadern Efraim (död 373) är i sina skrifter ofta starkt polemisk mot judendomen, men uppvi-sar samtidigt i sin bibelutläggning ett tydligt beroende av judiska traditioner.
Kronholm söker bestämma omfattningen av detta beroende och fokuserar där-vid på Efraims hymner, medan minnestecknaren i sin avhandling Interpretatio Syriaca (1974) inriktat sig på kyrkofaderns bibelkommentarer. Liksom i den filosofiska avhandlingen är Kronholms grundliga förtrogenhet med källorna tydlig och analysen görs med säker hand. Den stora mängden av syriska ord i translittererad form gör dock boken mindre läsbar.
Intresset för fornkyrkan och dess historia kom att följa Kronholm allt fram-gent. Han spelade en ledande roll i det nordiska projektet Judendom och kris-tendom under de första århundradena (1982-1985) och publicerade där den viktiga artikeln Jesus och de kristna i rabbinsk tradition. Intresset för dialo-gen mellan kyrkan och judendomen var också alltid levande hos honom, men han förbisåg inte de problem som finns. Den moderna religionsteologin dis-kuterar han kritiskt i den pricipiellt viktiga studien Mångfald, trefald och fa-ran för kyrklig enfald. Några tankar om judendomen, kristendomen och islam (i Svensk Teologisk Kvartalskrift 1988).
Kronholms produktivitet var under dessa år häpnadsväckande. Trots en omfattande undervisning och trots att han nästan aldrig sade nej till att hålla föredrag i olika sammanhang, flöt en strid ström av uppsatser ur hans penna.
Ett utmärkande drag är de mycket fylliga bibliografiska notiser som gör hans artiklar mycket instruktiva men också något överlastade.
Åren i Stavanger gick mot sitt slut. Många hade väntat sig att han skulle söka den nyinrättade professuren i judaistik i Lund, men han blev i stället pro-fessor i semitiska språk vid vårt universitet. Inte heller här blev dock åren många. Ett visst drag av rastlöshet vidlådde Kronhorns akademiska peregrina-tioner. Än en gång lockade Uppsala, och 1988 tillträdde han professuren där i semitiska språk. Det blev också slutstationen.
Tryggve Kronholm var filolog, i första rummet hebraist och aramaist. Den semitiska filologin i Sverige har främst varit inriktad mot arabiskan, och Kronholm försummade ingalunda detta språk. Han efterlämnade i ett inte slut-fört manus en större arabisk textutgåva. I Spegelbilder - den arabiska littera-turens historia (1995) ger han en bred översikt över denna väldiga litteratur från den gammalarabiska diktningen till Naguib Mahfouz, "en pedagogisk satsning av aldrig förut sett omfång på svenska, ett mellanting av handbok och personlig tolkning" (Sigrid Kahle).
Av den svenska professorns tre arbetsområden - forskning, undervisning och administration - låg den första uppgiften honom mest om hjärtat, gärna
166
TRYGGVE KRONHOLM
med en i ordets bästa mening populärvetenskaplig framtoning. Han var en skicklig handledare för sina doktorander och hade glädjen att se flera av dem ventilera sina avhandlingar. En sida av hans mångskiftande verksamhet förtjä-nar att framhållas. Han var mycket anlitad som opponent och som sakkunnig vid tjänstetillsättningar, vartill hans stora vetenskapliga bredd gjorde honom lämpad.
Tryggve Kronholm levde som få i Orientens värld utan att göra särskilt många eller långa resor dit. Han upplevde denna värld och dess rika kultur främst genom texterna. Han hade ett intuitivt sensorium för textens budskap som en syntes, men var mindre inriktad på en kritisk analys, däri lik sin lära-re Hugo Odeberg. Både som semitist och exeget hade han ofta anledning att återvända till Gamla testamentet, och den bok han satte högst var Predikaren, som han även ägnat en mindre monografi, Den verksamme Guden (1982). I motsats till den vanliga uppfattningen såg han inte denna gåtfulla bok som präglad av pessimism utan tvärtom som fylld av levnadsglädje. Det var också något som i hög grad kom att utmärka hans eget liv. Litteratur, musik, god mat och dryck - allt som vittnade om skapelsens skönhet tilltalade honom.
Ytterst vänsäll gav han sig alltid tid till sällskapligt umgänge och han var oöverträffad i att uppmuntra sina vänner och föreslå lämpliga uppgifter åt dem. Den som skriver dessa rader har fått se många bevis på det. Kanske hans egna uppgifter blev väl många de sista åren. Därtill kom att han flera år vecko-pendlade mellan Uppsala och Nyhamnsläge, vilket rimligen måste ha tagit på krafterna.
Det var för hans familj och vänner ofattbart att detta liv, så bräddfyllt av aktiviteter, plötsligt och oväntat släcktes på Birgittadagen den 7 oktober 1999, bara några månader innan han skulle ha fyllt 60 år. Begravningsgudstjänsten hölls i en av hemstadens kyrkor, S:ta Maria i Helsingborg, och grifteordet var mycket väl valt för en människa som hela livet haft evigheten för sina ögon:
"Så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är inte mer än ett steg mellan mig och döden" (1 Sam 20:3).