Tredje  fasen,  moderna  fasen,  1937  –  2012

1.3.1  Ändringshistorik,  arkivsökning:    

• 1935-­‐38,  restaurering  under  Ivar  Tengboms  ledning.  Konservatorn  Alfred   Nilson  utför  avtäckning  och  omdekoration  av  de  marmorerade  ytorna   SSH,  sid.  261,  band  3.  Avtäcker  och  restaurerar  övermålat  

dekorationsmåleri  (bl  a  grisaille-­‐ytor)  och  avtäcker  bronsering  på  

medaljonger,  avtäckning  av  övermålat  kassetttak.  Fernissning  av  alla  ytor   i  trapphuset  med  matt  fernissa.  Takmålningen  av  J.  Kronberg  rengörs  och   konserveras.  Rapport  över  utförda  restaureringsarbeten,  1939-­‐02-­‐07,   Alfred  Nilssons  arkiv,  ATA.  

• Under  1961-­‐62  blir  en  genomgående  ”målningsreparation”  genomförd.   Slottsarkitektens  årsrapporter,  1921-­‐1981,  sid.  128.  

• 1965-­‐66,  uppsättning  av  ledstänger  längs  med  trappan.  Slottsarkitektens   årsrapporter,  1921-­‐1981,  sid.  141.  

• 1968-­‐69,  socklar  målningsrestaureras.  Slottsarkitektens  årsrapporter,   1921-­‐1981,  sid.  155.  

• 1978-­‐79,  socklar  målningsrestureras.  Slottsarkitektens  årsrapporter,   1921-­‐1981,  sid.  188.  

• 1980-­‐81,  skadat  trä  på  våningsplan  1  målningsrestaureras.   Slottsarkitektens  årsrapporter,  1921-­‐1981,  sid.  193.  

• 1994,  ommålning  av  odekorerade  takytor.  Eventuellt  också  rengöring  och   bättring  av  övriga,  dekorerade  tak  och  väggytor.  SAK:s  arkiv,  ”Stockholms   slott,  V.  valvets  trapphall,  Fotodokumentation  i  samband  m.  restaurering,   Nov.  1994”.  

• 2001,  räcken  i  trappan  förnyas,  SFV:s  registratur, diarielista  2013-­‐04-­‐17,   ärendenr.  1087/01.  

• 2009-­‐2010,  utbyte  av  pelare  SFV:s  registratur,  diarielista  2013-­‐05-­‐16,   ärendenr.  2292/09.  

• 2011-­‐2012,  färgundersökning,  SFV:s  registratur,  diarielista 2013-­‐04-­‐17,   ärendenr.  1740/11.  

Kommentar  till  arkivsökning.  

Enligt  informant  1.  restaurerades  Västra  trappan  under  80-­‐90-­‐talen  med   ledning  av  Ove  Hidemark.  Få  skriftliga  källor  stödjer  detta,  endast  

fotodokumentation  av  ommålning  av  odekorerade  takytor  under  

1.3.2  Ivar  Tengbom  och  Alfred  Nilsson    

Tengbom  (1878-­‐1968)  hade  ansvar  för  bevaringsfrågor  på  Stockholms  slott  under  fyrtio   år.  Han  utnämndes  till  slottsarkitekt  1922  med  ansvar  för  Stockholms  slott  och  

Drottningholms  slott  och  gick  i  pension  1959.  Tengbom  var  under  sitt  första  decennium   som  slottsarkitekt  generaldirektör  för  Byggnadsstyrelsen  (1924-­‐36)  (Bergström  2001,  s.   271).  Tengboms  tillträdande  av  dessa  två  tjänster  påverkas  av  ämbetets  första  intendent   Isak  Gustav  Clasons  (1856-­‐1930)  och  Sigurd  Curmans  (1833-­‐1913)  arbetssätt.  Clason   och  Curman  hade  betytt  mycket  för  utvecklingen  av  restaureringsideologin  under  tidigt   1900-­‐tal.  Under  1910-­‐talet  hade  de  utformat  ett  vårdprogram  för  de  kungliga  slotten   och  andra  statliga  byggnadsminnesmärken.  Tengboms  tjänst  på  Byggnadsstyrelsen  och   som  slottsarkitekt  har  liknats  vid  Tessin  d  y:s  omfattande  ansvar  och  har  drar  själv   parallellen  mellan  sig  själv  och  den  förste  överintendenten  i  sitt  inledningstal  i   Byggnadsstyrelsen  1924.  (Bergström  2001,  s.  274)    

  När  Tengbom  tillträdde  som  slottsarkitekt  var  slottet  i  dåligt  skick,  underhållet  hade   under  tidigare  år  varit  eftersatt.  Restaureringsinsatser  planerades  att  först  läggas  på   fasader  och  tak.  Sedan  skulle  de  viktiga  miljöerna  Slottskyrkan  och  Rikssalen  

restaureras,  och  därifrån  arbetade  man  sig  igenom  slottet,  något  förenklat,  från  syd  till   nord.  I  sista  hand  tog  man  itu  med  representations-­‐  och  bostadsrummen.  Tengbom  la   stor  vikt  på  arkivundersökningar  för  att  ta  reda  på  miljöernas  ändringshistorik.  En   omfattande  konsthistorisk  inventering  utfördes  med  överintendenten  John  Böttiger   (1853-­‐1936)  tillsammans  med  en  grupp  forskare.  Inventeringen  resulterade  1940-­‐41  i   verket  Stockholm  slotts  historia.  Martin  Ohlsson  (1886-­‐1981)  var  redaktör  och  skrev   också  avsnittet  om  Tre  Kronor  i  första  bandet.  (Bergström  2001,  s.  275)    

          Tengbom  utförde  sina  restaureringar  i  Stockholms  slott  interiörer  tillsammans  med   konservatorn  Alfred  Nilsson  (1888-­‐1953).  Nilsson  utvecklade  under  arbetet  med  

Rikssalen  och  Slottskyrkan  en  arbetsmetod  för  att  återskapa  marmorerade  ytor  så  att  de   framstod  som  ursprungliga.  (Bergström  2006,  s.  66)  Han  uppvisade  också  en  

medvetenhet  om  värdet  av  ursprungsmaterial  och  patina.  När  turen  kommer  till  Västra   trappan  1934  att  bli  restaurerad  beskriver  Tengbom  de  marmorerade  ytornas  skikt  så   här:  

”Trappuppgångens  nuvarande  tillstånd  är  sådant,  att  besökaren  bibringas  en   känsla  av  pågående  förstörelse  och  vanvård.  Å  väggar  och  kolonner  har   färgbehandlingen  lossnat,  delvis  fallit  bort  och  delvis  å  stora  partier  i  flagor   blivit  kvarhängande  å  väggen.  ”  (Skrivelse  från  Ivar  Tengbom  till  

Ståthållarämbetet,  1934-­‐09-­‐04,  Antikvarisk-­‐topografiska  arkivet)      

Tengboms  beskrivning  ovan  ger  oss  en  bild  av  en  miljö  som  tillåtits  förfalla  kraftigt.   Alfred  Nilsson  utför  en  färgarkeologisk  undersökning  för  att  studera  den  ursprungliga   färgsättningen  i  Västra  trappan.  Han  verkar  ha  koncentrerat  sig  på  de  nu  

kolmårsmarmorerade  ytorna  och  utifrån  avteckningar  menar  han  att  marmoreringen  i   sitt  originalutförande  var  dovt  grön.  Tyvärr  har  det  inte  gått  att  hitta  någon  detaljerad   dokumentation  av  Nilssons  efterforskningar.  Information  om  platser  för  avtäckning,   beskrivning  av  dåvarande  färgskikt  eller  fotografier  finns  inte  att  tillgå.  

mitten  av  nittiotalet,  berättade  denne  att  Västra  och  Östra  trapphusen   rengörs  och  eventuellt  bättringsmålas  omkring  åren  95-­‐96.  Enligt   informant  1.  utförs  ingen  omfattande  ommålning  av  Västra  trappan  vid   tidpunkten.  

Målningsrestaureringen  tar  utgångspunkt  i  Nilssons  avteckningar  och  målet  är  att   framhäva  den  ursprungliga  gestaltningen.  Tengbom  beskriver  i  samma  text  som  han   citeras  i  ovan,  att  genom  att  återgå  till  ”tidigare  färgframställningar  och  dekorativa   behandlingar”  säkerligen  också  öka  hållbarheten.  Nymålad  marmorering  får  en   patinerad  karaktär.  (Bergström  2006,  s.  69)    

          Nilsson  beskriver  själv  restaureringsarbetet  i  en  rapport  från  den  7:e  februari  1939:    

”Restaureringsarbetet  har  bestått  i  att  avlägsna  all  den  övermålning  och   påspackling,  som  under  årens  lopp  här  tillförts  samt  att  varsamt  

framplocka  den  ursprungliga  dekorationen.  […]  I  övrigt  har  1700-­‐tals   marmoreringen  å  väggar,  kolonner  och  pelare  varit  rätt  väl  bevarad,  dock   har  vissa  partier  varit  mera  illa  åtgångna  men  hava  i  möjligaste  mån   iprickats.  Endast  å  de  ställen,  där  bara  ytor  funnits,  har  en  imitation   utförts.”  (Alfred  Nilssons  arkiv,  Byggnadsrelaterade  kons.projekt)      

Retuscheringen  var  förmodligen  mycket  omfattande,  mer  omfattande  än  vad  texten   ovan  låter  påskina,  eftersom  de  aktuella  ytorna  idag  är  homogent  marmorerade  med   endast  partiella  spår  av  ursprungsmaterial.        

          Alfred  Nilsson  som  yrkesman  porträtteras  omsorgsfullt  av  Fredrika  Mellander  Rönn   och  Hélène  Svahn  i  magisteruppsatsen  Konservatorn  Alfred  Nilssons  kyrkorestaureringar   1925-­‐47  (2001).  De  beskriver  Nilsson  som  en  inflytelserik  och  modern  konservator  med   störst  verksamhet  under  1924-­‐48.  Yrket  och  firman  gick  i  arv  till  sonen  Bo  Wildenstam   (1918-­‐1995),  Nilssons  svärfar  ”slottsmålaren  Ohlsson”  var  målare  på  Stockholms  slott.   Nilsson  var  som  tidigare  beskrivet  anlitad  av  Tengbom  i  den  stora  restaureringen  kring   30-­‐  och  40-­‐talet.  Han  var  även  anlitad  i  många  andra  slott,  såsom  Drottningholm,  Haga,   Tullgarn  och  Rosersberg  (Rönn  &  Svahn  2001,  s.  34).  Han  var  också  delaktig  i  

utformning  av  museiinstitutioner,  utförde  konserveringsarbete  i  kyrkor  och  hade  många   privata  kunder.    

          Nilssons  arbetssätt  beskrivs  som  modernt  för  sin  tid.  Detta  kan  förklaras  bland   annat  med  att  han  tidigt  (1919)  kom  i  kontakt  med  Sigurd  Curman  och  Jonny  Rooswall,   som  var  de  ledande  inom  restaureringsteori.  (Rönn  &  Svahn  2001,  s.  24)  Nilssons   arbetsmetod  innefattade  att  utföra  analys  av  konserveringsobjektet  innan  åtgärd  och   efterföljande  dokumentation  (Rönn  &  Svahn  2001,  s.  22).  Dokumentation  som  Nilsson   kan  ha  efterlämnat  har  inte  gått  att  hitta  vid  källstudierna  till  denna  text.    

1.3.3  Förändringar  under  1960-­‐2012  

Under  denna  femtioårsperiod  förblir  Västra  trappan  dekorativa  element  oförändrade.   På  60-­‐talet  ”målningsrepareras”  hela  miljön  under  slottsarkitekt  Sven  Ivar  Lind,  som  är   slottsarkitekt  1958-­‐1980.  Detta  utfördes  troligen  i  samband  med  att  Ordenssalarna,  som   ligger  i  anslutning  till  Västra  trappan,  restaurerades  mellan  1962  och  1974  (Andersson,   Bååth  &  Rosenberg  2006,  s.  138).  Detaljer  kring  händelsen  som  belyser  enskilda  ingrepp   har  inte  hittats.  Förmodligen  blir  odekorerade  ytor  ommålade  och  samtliga  dekorerade   ytor  rengjorda,  konserverade  och  retuscherade  eftersom  målningsrestaureringen   beskrivs  som  ”genomgående”.  Trappans  sockelparti  har  målats  om  både  under  60-­‐  och   70-­‐tal  och  handledare  monteras  i  trappans  marmorerade  väggsida.    

          1994,  och  under  något  år  senare,  ”målningsrestaureras”  trappans  odekorerade  ytor.   Förmodligen  blir  de  dekorerade  ytorna  också  genomgångna.  Tyvärr  är  

dokumentationen  kring  denna  tid  knapphändig.  Hittills  har  arkivsökningen  endast   resulterat  i  ett  fynd,  fotografierna  på  tak  som  målningsrestaureras.  Eventuellt  beror  det  

på  att  periodens  slottsarkitekt  Ove  Hidemark,  som  innehade  titeln  1989-­‐1996,  har   flyttat  arkivhandlingar  mellan  kontor  och  slottsarkitektkontor  och  varit  svårtillgänglig   (informant  2).    

  2009  byttes  två  sandstenskolonner  ut  i  Västra  trappans  nedersta  plan.  Denna   händelse  fick  stor  uppmärksamhet  och  dokumenteras  omsorgsfullt.  (Statens   fastighetsverks  arkiv)              

  2011  påbörjas  en  färgundersökning  av  Västra  trappans  väggmarmorering  av  mig   (Calissendorff  2012).  Arbetet  utfördes  på  Institutionen  för  kulturvård,  Göteborgs   universitet.  Arbetet  blev  färdigt  under  2012  och  korrigerades  under  2014.    

Från  praktik  till  ideal  i  Västra  trappan.  

Från  sent  1600-­‐tal  till  idag  har  Västra  trappan  blivit  byggd,  uppdaterad  och  restaurerad.   Under  1700-­‐talet  upprätthölls  Västra  trappans  skick  och  stil,  under  1800-­‐talet  skedde  ett   par   stilrestaureringar   och   under   1900-­‐talet   drogs   klockan   tillbaka   för   att   framhäva   Tessins   uttryck.   Västra   trappan   har   dock   bevarat   plan   och   rymd   genom   decennierna.   Anledningarna   eller   tankegodset   som   ligger   till   grund   för   Västra   trappans   ändringar   är   ämnet   för   studiens   andra   delundersökning.   I   Restaurering   –   historia   och   normer   undersöks  de  eventuella  utländska  influenserna  som  påverkat  svensk  restaureringsideologi   och   praktiken   på   Stockholms   slott.   Undersökningen   ger   också   slutligen   en   bild   av   vilka   regler  som  ligger  till  grund  för  vad  man  får  ändra  i  Västra  trappan  idag.  Undersökningen   är  disponerad  som  den  historiska  översikten  med  epoker  som  är  kopplade  till  de  stilar  som   präglade  Västra  trappan  under  ett  restaureringsintervall.  

  .