Den vanligaste tryggandeformen för tjänstepension är att arbetsgivaren tecknar en tjänstepensionsförsäkring för den anställde och betalar in försäkringspremierna. Tjänstepensionsförsäkringar tillhandahålls av försäkringsföretag som har tillstånd enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043), förkortad FRL, och understödsföreningar (s.k. tjänste- pensionskassor) som är registrerade enligt den upphävda lagen (1972:262) om understödsföreningar, förkortad UFL. Arbetsgivaren som har ingått försäkringsavtalet är vanligtvis försäkringstagare och den anställde är vanligtvis den försäkrade, dvs. den som har rätt till tjänstepensions- förmånerna, de kommande utbetalningarna ur försäkringen. Som behand- las närmare i avsnitt 5.4 kan det dock ibland förekomma att den anställde är försäkringstagare. Det kan också förekomma att en tjänstepensions- försäkring som från början tecknats av en arbetsgivare som försäkrings- tagare sedermera överlåts på en anställd, som då inträder som försäkrings- tagare i arbetsgivarens ställe.
171 Prop. 2018/19:158
Livförsäkringsföretag
Försäkringsföretagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen, som innehåller både associationsrättsliga och näringsrättsliga bestämmelser. Försäkringsföretagen kan vara försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäk- ringsbolag eller försäkringsföreningar. Det finns både försäkringsaktie- bolag som delar ut vinst till ägaren och sådana som inte gör det. Det brukar sägas att den sistnämnda kategorin, de som inte delar ut vinst, drivs enligt ömsesidiga principer. Det främsta kännetecknet för de ömsesidiga för- säkringsbolagen är att försäkringstagarna både är kunder och ägare. I en försäkringsförening är försäkringstagarna och de försäkrade medlemmar. Även försäkringsföreningen utmärks därför som associationsform av principen om ömsesidighet.
Med livförsäkringsföretag avses försäkringsföretag som uteslutande, eller så gott som uteslutande, driver direkt livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende återförsäkring av livförsäkring (1 kap. 4 § FRL). Det finns inte några krav på att livförsäkringsföretagen endast ska rikta sig till en sluten krets personer som försäkringstagare eller försäkrade. Däremot före- kommer det i praktiken att sådana företag har inrättats av arbetsmarknadens parter för att enbart trygga tjänstepension för en viss bestämd krets personer, t.ex. Alecta som är ett ömsesidigt försäkringsbolag och som tryggar pensions- utfästelser enligt ITP-planen, och AMF som är ett icke vinstutdelande försäk- ringsaktiebolag och som tryggar pensionsutfästelser enligt SAF-LO-planen.
Näringsrättsligt görs det åtskillnad mellan fondförsäkring och andra livförsäkringar. Med fondförsäkring avses sådan livförsäkring som är knuten till fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller till specialfonder vilka förvaltas av den som har rätt att förvalta specialfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (se 2 kap. 12 § FRL). Försäkringsföretaget placerar premier i andelar i fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren bestämmer. För fondförsäkring står försäkringstagarna eller andra ersättningsbe- rättigade placeringsrisken. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar bärs placeringsrisken av den anställde i dennes egenskap av försäkringstagare eller försäkrad. Andra livförsäkringar är bl.a. sådana som hör till kategorin traditionell livförsäkring, vilket är försäkringar som livförsäkringsföre- taget bär placeringsriskerna för genom att garantera viss avkastning på inbetalda premier. En ytterligare typ av livförsäkring är depåförsäkring. Den liknar en fondförsäkring på så sätt att det är försäkringstagaren eller den försäkrade som bär placeringsriskerna. Den skiljer sig från en fondförsäkring på så sätt att placeringar får ske även i andra finansiella instrument än fondandelar, t.ex. i aktier eller obligationer.
I försäkringsrörelselagen fanns tidigare, i lydelsen före den 1 januari 2016, särskilda bestämmelser för tjänstepensionsverksamhet. Den 1 januari 2016 trädde dock ny lagstiftning i kraft som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkrings- verksamhet (Solvens II-direktivet), varvid de särskilda bestämmelserna om tjänstepensionsverksamhet upphävdes.
I samband med detta infördes en övergångsreglering som innebär att försäkringsföretag som driver tjänstepensionsverksamhet för den delen av
Prop. 2018/19:158
172
verksamheten kan tillämpa de bestämmelser om tillstånd, verksamhet i ett annat land inom EES, grundläggande bestämmelser om ett försäkrings- företags rörelse, solvensregler, tillsyn, och ingripande som gällde före den 1 januari 2016 och även föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. För de delar som rör företagsstyrning, associationsrätt, överlåtelse av bestånd, lämplighetsprövning av ägare i försäkringsaktie- bolag och grupptillsyn gäller emellertid de nya reglerna enligt Solvens II- regelverket. Övergångsregleringen upphör att gälla vid utgången av 2019 (punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen [2015:700] om ändring i försäkringsrörelselagen [2010:2043] samt prop. 2015/16:9 s. 201). Detta innebär att huvuddelen av den tjänstepensionsverksamhet som drivs av svenska livförsäkringsföretag omfattas av de försäkringsrörelseregler som gällde före genomförandet av Solvens II-direktivet.
För att få driva försäkringsrörelse krävs tillstånd av Finansinspektionen (2 kap. FRL). Tillståndsprövningen innefattar både formella och materiella delar och för att tillstånd ska beviljas krävs bl.a. att bolags- ordningen eller stadgarna stämmer överens med försäkringsrörelselagen och andra författningar. Även arten och omfattningen av företagets verksamhet har betydelse. Vid tillståndsprövningen ska företagets ledning bedömas och det ställs krav på att de personer som ingår i ledningen har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
De grundläggande bestämmelserna om ett försäkringsföretags rörelse kan sammanfattas i fyra principer: stabilitetsprincipen, genomlysnings- principen, standardprincipen och proportionalitetsprincipen.
Stabilitetsprincipen innebär att en försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringen kan fullgöras (4 kap. 1 § FRL). Genomlysnings- principen innebär att företaget ska lämna information som tydligt visar försäkringens villkor och värdeutveckling och som är anpassad efter försäkringens art (4 kap. 2 § FRL). Standardprincipen innebär att verksamheten ska drivas enligt god försäkringsstandard (4 kap. 3 § FRL). Proportionalitetsprincipen innebär att solvens-, företagsstyrnings-, tillsyns- och grupptillsynsreglerna ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet (4 kap. 5 § FRL).
Därutöver finns bestämmelser om att försäkringsföretag som huvud- regel inte får driva annan verksamhet än försäkringsrörelse och att det bara är under vissa givna omständigheter som livförsäkringsrörelse får drivas tillsammans med skadeförsäkringsrörelse.
Försäkringsrörelselagen innehåller ett omfattande regelverk som har till syfte att skydda försäkringstagarna och garantera att försäkringsföretaget vid varje tidpunkt kan uppfylla sina åtaganden enligt ingångna försäk- ringsavtal. Regelverket kallas med en sammanfattande beteckning för solvensregler och innefattar bestämmelser om försäkringstekniska avsätt- ningar, investeringar, kapitalbas och kapitalkrav (5–9 kap. FRL och 5–8 kap. FRL i lydelsen före den 1 januari 2010).
173 Prop. 2018/19:158 Bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav har till syfte att säker-
ställa att försäkringsföretaget har möjlighet att täcka förluster som uppstår i verksamheten och att det finns tillräckligt med tillgångar som kan täcka företagets åtaganden. Det finns därför bestämmelser om att kapitalbasen aldrig får understiga ett visst minsta belopp, ett kapitalkrav. För dem som lyder under övergångsregleringen kallas kapitalkravet solvensmarginal, medan det benämns solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav för dem som följer försäkringsrörelselagen i nu gällande lydelse, som är baserad på Solvens II-direktivet.
Ett försäkringsföretag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsätt- ningar för sina åtaganden, dvs. ta upp en post på skuldsidan i balans- räkningen motsvarande nuvärdet av försäkringsåtagandena. För de företag som lyder under övergångsregleringen ska avsättningarna motsvara det belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. För de företag som följer nu gällande lydelse av försäkringsrörelselagen ska avsättningarna motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om de omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs. Nivån på de försäkrings- tekniska avsättningarna kan därmed skilja sig åt beroende på vilket regel- verk som företaget följer.
Ett försäkringsföretag ska alltid inneha tillgångar motsvarande de försäkringstekniska avsättningarna. Dessa tillgångar ska placeras enligt aktsamhetsprincipen. Dessutom finns det krav på riskspridning för att förhindra att bolagen tar för stora risker med dessa tillgångar. För de försäkringsföretag som följer Solvens II-regelverket ska dessutom hänsyn tas till åtagandenas art och löptid.
Bestämmelserna om placering av tillgångar skiljer sig åt för de två regelverken. För de försäkringsföretag som följer Solvens II-regelverket gäller aktsamhetsprincipen för samtliga tillgångar. Det finns bestämmelser om riskkontroll, riskspridning, lokalisering av tillgångar och begräns- ningar för investeringar i derivatinstrument och onoterade tillgångar. För de försäkringsföretag som följer övergångsregleringen gäller placerings- reglerna endast för de tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar.
Utöver de ovan nämnda skyddsreglerna ska ett försäkringsföretag föra ett särskilt register som vid varje tidpunkt visar vilka tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna och tillgångarnas värde. Registret ska ligga till grund för försäkringstagarnas förmånsrätt i bolagets tillgångar om bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Ett försäkringsföretag ska tillämpa bestämmelser om företagsstyrning (10 kap. FRL). Det finns bl.a. bestämmelser om skyldighet att upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Kravet ska ses som ett komplement till bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar. De försäkrings- tekniska riktlinjerna ska innehålla principerna för hur de försäkrings- tekniska avsättningarna beräknas, premier bestäms, försäkringar återköps och belånas, återbäring fördelas, återförsäkring avges och tas emot samt hur soliditeten ska tillgodoses. De försäkringstekniska riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag där de antag-
Prop. 2018/19:158
174
anden som används för att beräkna premier, försäkringstekniska avsätt- ningar, tekniska återköpsvärden, belåningsvärden, gränserna för skyldig- het att teckna återförsäkring och begränsningar för mottagen återförsäk- ring, fördelning av återbäring och soliditetsreserven framgår.
Försäkringsföretagen står under tillsyn av Finansinspektionen. För att Finansinspektionen ska kunna fullgöra tillsynen åläggs försäkrings- företagen vissa skyldigheter. Ett försäkringsföretag är exempelvis skyldigt att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Finansinspektionen har vidare rätt att inom ramen för sin tillsyn samman- kalla försäkringsföretagets styrelse när det anses nödvändigt. Finans- inspektionen kan vidare meddela förelägganden om rättelse samt begränsa eller förbjuda ett försäkringsföretag att förfoga över sina tillgångar i Sverige. Vid fall av allvarligare överträdelser kan ett försäkringsföretags tillstånd återkallas.
I Sverige fanns det 29 aktivt verksamma livförsäkringsföretag vid utgången av år 2018. Av dessa driver 23 tjänstepensionsverksamhet i någon form (vissa enbart tjänstepensionsverksamhet). Tjänstepensions- verksamheten uppgår till ca 64 procent av dessa livförsäkringsföretags totala verksamhet. Det fanns åtta fondförsäkringsföretag som alla med- delade tjänstepensionsförsäkring. Det samlade tjänstepensionskapitalet för fondförsäkrings- och livförsäkringsföretagen uppgick till ca 2 650 mil- jarder kronor. De tre största företagen stod för strax över 50 procent av detta kapital.
Understödsföreningar
Understödsföreningar är företag som driver försäkringsrörelse och tillhör en särskild medlemsbaserad associationsform (personalassociation). En understödsförening får inte driva affärsmässig försäkringsrörelse, utan tillhandahåller försäkringar till en viss bestämd krets av personer, såsom anställda i ett visst företag eller personer som tillhör en viss yrkesgrupp eller bransch. Understödsföreningarna brukar delas in med utgångspunkt i vilken form av försäkring som meddelas. En understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkringar benämns tjänstepensionskassa.
Tjänstepensionskassorna tillämpar lagen om understödsföreningar. Den upphävdes dock när försäkringsrörelselagen trädde i kraft den 1 april 2011. De understödsföreningar som var registrerade vid den tidpunkten får dock fortsätta att driva sin verksamhet enligt lagen om understödsföreningar till utgången av juni 2019 med stöd av övergångsbestämmelser. Övergångs- perioden har nyligen förlängts till utgången av april 2020 (SFS 2019:316). De föreningar som då inte har ansökt om tillstånd att driva verksamhet enligt försäkringsrörelselagen ska träda i likvidation (7 § lagen [2010:2044] om införande av försäkringsrörelselagen [2010:2043]).
En understödsförening ska bestå av minst 100 medlemmar och för viss verksamhet minst 500 medlemmar (5 § UFL). Finansinspektionen har rätt att genom dispens tillåta att medlemsantalet understiger dessa nivåer om särskilda skäl föreligger.
I lagen om understödsföreningar uppställs ett förbud mot affärs- mässighet (1 §). Förbudet mot affärsmässighet har ansetts utgöra en skilje- linje mellan understödsföreningarna och de ömsesidiga försäkrings- bolagen. Förbudet kompletteras av en bestämmelse som begränsar värdet
175 Prop. 2018/19:158 på de kapitalförsäkringar som en understödsförening meddelar till ett
basbelopp (6 § UFL). Finansinspektionen har dock möjlighet att meddela dispens från denna regel.
En understödsförening måste vara sluten, vilket innebär att föreningen bara får meddela försäkringar för en på visst sätt begränsad persongrupp (1 § UFL). Det medför att tjänstepensionskassorna i första hand verkar på företagsmarknaden, dvs. den marknad där det är arbetsgivaren, eller det kollektivavtal som arbetsgivaren är ansluten till, som bestämmer leveran- tör av tjänstepension.
Lagstiftningen för understödsföreningarna vilar på soliditetsprincipen och skälighetsprincipen (11 § UFL). Soliditetsprincipen innebär att föreningen alltid ska kunna fullgöra sina försäkringsutfästelser mot sina medlemmar. Enligt skälighetsprincipen ska medlemmarnas försäkrings- avgifter vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner som försäk- ringarna ger.
Kapitalplaceringsreglerna för understödsföreningar innebär enligt huvudregeln att ett belopp som täcker dels summan av föreningens försäkringsfonder, vilket i princip motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna i försäkringsföretag, dels föreningens övriga skulder ska redovisas i vissa angivna tillgångar, i första hand obligationer och skuld- förbindelser mot säkerhet i fast egendom (24 § UFL).
För en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepen- sionsförsäkring ska de samlade tillgångarna placeras så att lämplig riskspridning uppnås. Vidare ska tillgångarna, med beaktande av bolagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, placeras så att bolagets betalningsberedskap är tillfreds- ställande. Den förväntade avkastningen ska också vara tillräcklig och placering ske på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen men också i övrigt på ett aktsamt sätt.
Försäkringstekniska avsättningar för en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring ska motsvara det belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal (22 a § UFL jämförd med 7 kap. 1 § FRL).
Understödsföreningar ska vara registrerade och stå under tillsyn av Finansinspektionen.
Tjänstepensionskassorna är förhållandevis små aktörer på den svenska tjänstepensionsmarknaden. Vid utgången av år 2018 fanns det sammanlagt 11 tjänstepensionskassor i Sverige, vilka förvaltade ett samlat kapital om ca 199 miljarder kronor. De tre största tjänstepensionskassorna stod för ca 67 procent av detta kapital.