Tungmetaller och radioaktiva ämnen i viltkött

BLY

Bly finns överallt i miljön, i luft, mark och vatten. Spridningen av bly har minskat, bland annat p.g.a att vi numera använder blyfri bensin som drivme- del. Baslivsmedlen innehåller oftast låga halter. Skaldjur, lever från vilt och vissa svampar kan innehålla förhöjda halter. Blyförgiftning kan ge diffusa symptom som trötthet och dålig aptit. Bly kan skada de röda blodkropparna och det kan leda till blodbrist. Även nervsystemet kan skadas av bly och en kraftigare förgiftning kan medföra att man förlorar nervfunktionen i bl.a. armar, vilket kan leda till partiell förlamning. Foster och små barn som är känsliga grupper, kan drabbas av fördröjd utveckling om de utsätts för större mängder bly (Livsmedelsverket, 2011a och b). Bly kan lösas ut i kontakt med bl.a. sura livsmedel som sura frukter, rabarber, bär, juice och ättiksinläggningar.

Eventuella risker med bly i hagelammunition har diskuterats under en lång period. Blyhagel i magtarmkanalen hos människa kan i enstaka fall förorsaka akut förgiftning (Widemo, 2012). Bestämmelser om övergång från bly- till stålhagel har dock lett fram till att blyhagelammunitionen minskar på mark- naden. Stålhagel används i dag till 80 procent (Widemo, 2012). En eventuellt större risk finns med studsarammunition som har en blykärna. Blykärnan avger blypartiklar i och runt sårkanalen när kulan penetrerar kroppen, mestadels i bröstregionen. Man har funnit blyrester i en radie på 30 cm från själva sår- kanalen (Dobrowolska & Melosik, 2008; Widemo, 2012). I norska (Arnemo et al., 2010; Haug, 2011) och svenska (Livsmedelsverket, 2012b; Widemo, 2012) undersökningar av älgfärs har man konstaterat höga blyhalter. I båda länderna hade en stor andel av de undersökta proverna (60 % av de norska proverna och 33 % av de svenska) högre blyinnehåll än EU:s gränsvärde för kött (0,10 mg/kg). EU har gränsvärden för bly fastställda för olika grupper av livsmedel och kött är en sådan grupp. Något separat gränsvärde för vilt- kött finns inte. Liknande resultat redovisas från flera andra forskare i USA (Hunt et al., 2009), Kanada (Tsuji et al., 2009), England (Knott et al., 2010) och Polen (Dobrowolska & Melosik., 2008). Djurmaterialet i dessa under- sökningar bestod av kronhjort, vitsvanshjort, älg och vildsvin. I en intressant rapport från Spanien (Mateo et al., 2011) konstaterades att tarmens upptag- ningsförmåga av bly ökade när viltkött (rapphöns skjutna med blyhagel) till- lagades i sur miljö med vinäger och vin.

I en delstudie av den rikstäckande undersökningen Riksmaten 2010–2011 (Livsmedelsverket, 2012a) har blodvärden som analyserats för bly (Pb), kvick- silver (Hg) och kadmium (Cd) hos 273 personer rapporterats (Bjermo et al., 2013). I denna delstudie konstateras att blyvärdena i blodet ökar med åldern hos de undersökta personerna och att blyvärdena var positivt korrelerade med intag av viltkött och alkohol. Blodblyvärdena låg generellt under häl- sobaserade referensvärden, men ett flertal personer hade blyvärden i blodet över referensvärdet för möjliga negativa effekter på nervsystem och njurar.

Personer som äter viltkött mer än en gång i månaden har högre blodblyhalter än övriga. I undersökningen gjordes ingen uppdelning i olika typer av vilt- kött. Vid konsumtion av andra typer av kött, t.ex. nötkött, fanns inget sådant samband (Bjermo et al., 2013). Norska Mattilsynet och Livsmedelsverket i Sverige rekommenderar utsatta konsumentgrupper (barn, gravida, kvinnor i fertil ålder och personer med högt blodtryck) att inte äta viltkött från djur fällda med blyammunition mer än en gång per månad. Rekommendationerna finns sammanställda i riskhanteringsrapporter (Livsmedelsverket 2012b; Vitenskapskomiteen for mattrygghet, 2013).

Den kunskap om blyhalter i viltkött relaterat till användning av gevärs- kulor med blykärna som kommit fram i de undersökningar som nämnts, har lett till diskussioner om konsekvenserna av resultaten. Ett klart behov finns av fortsatta studier av hur alternativa ammunitionsval och förbättrade putsnings- rutiner för slaktkroppar kan minska problemen med bly i viltkött.

KADMIUM

Kadmium är ett naturligt förekommande grundämne i alla jordar. Kadmium finns i de flesta livsmedel, men halterna är oftast låga, men vissa livsmedel som njure, lever, skaldjur och vissa svampar kan dock innehålla höga halter. Svenskarna ligger oftast under den europeiska gränsnivån för kadmium, men rökarna ligger i riskzonen eftersom cigaretter innehåller mycket kadmium. Risken med kadmium är att tungmetallen lagras under lång tid i njurarna och det kan störa njurfunktionen (Livsmedelsverket, 2010a). Livsmedelsverket rekommenderar att lever från vuxna älgar och rådjur inte bör konsumeras oftare än 1 – 2 gånger per månad. Njurar från dessa djurkategorier bör inte konsumeras alls (Livsmedelsverket, 2010b).

RADIOAKTIVA ÄMNEN

Det har nu gått mer än 25 år sedan Tjernobylolyckan inträffade. Det radio- aktiva nedfall som då drabbade Sverige innehöll främst den radioaktiva iso- topen cesium-137 men även små mängder andra isotoper. Förhöjda halter av cesium-137 hittades – främst i insjöfisk, vilda bär och svamp och i kött av ren, älg, rådjur och får. Cesium-137 finns fortfarande i ekosystemet eftersom den fysikaliska halveringstiden för denna isotop är 30 år (Livsmedelsverket, 2011 c). Efter Tjernobylolyckan fastställde Livsmedelsverket nationella gränsvärden för cesium-137 i livsmedel. Dessa är:

• 1 500 bequerel (Bq) per kilo för kött av ren och vilt, insjöfisk, vilda bär och svamp samt nötter

• 300 Bq per kilo för övriga livsmedel

Cesiumhalterna i vanliga matvaror är låga och i mejerivaror från mejerier i områden som var mest utsatta har halterna sjunkit kraftigt. Livsmedelsverket beräknar att de konsumenter som köper alla sina livsmedel i handeln får normalt i sig mindre än 300 Bq/år (Livsmedelsverket, 2011c).

Rennäringen drabbades särskilt hårt av det radioaktiva nedfallet. Renarnas basföda består till stor del av lavar som mycket lätt ansamlar radioaktiva ämnen, i detta fall cesium-134 och cesium-137. Ett halvt år efter olyckan var cesium halten i renkött mycket hög och i november 1986 blev 27 000 av 36 000 slaktade renar kasserade på grund av detta. Fortfarande har renar i vissa områden och under vissa perioder halter över det gällande gränsvärdet 1 500 Bq cesium-137/kg. Eftersom cesium omsätts snabbt i kroppen och utsöndras med avföring och urin (den s.k. biologiska halveringstiden är ca 3 månader) minskar halterna i muskulaturen (köttet) ganska snabbt när inta- get av cesium minskar. Därför minskar halten radioaktivt cesium i kroppen när renen betar gröna växter på sommaren eller äter fabrikstillverkat foder i stället för marklavar på vintern. Sedan de första åren efter Tjernobylolyckan har renar gått tidigare till slakt eller utfodrats med rent foder, för att ha cesi- umhalter under gränsvärdet. Radioaktivt cesium i renkött kontrolleras vid slakt enligt beslut som fattas av Livsmedelsverket inför varje slaktsäsong. Minskningen av radioaktivt cesium i renens bete, i kombination med effektiva motåtgärder, har gjort att mycket få renar (i genomsnitt 0,3 % av den totala slakten under de senaste tio åren) numera kasseras på grund av höga halter radioaktivt cesium (Livsmedelsverket, 2011c; Åhman, 2005).

Halterna cesium-137 i älgkött från Gävletrakten har studerats sedan 1986. De första åren efter olyckan hade nästan häften av de skjutna älgarna halter över gränsvärdet 1 500 Bq cesium-137/kg. Halterna har sjunkit men fortfarande uppmäts halter över 3 000 Bq/kg. Under den senaste tioårs- perioden har halterna i älgkött från Gävleområdet inte minskat nämnvärt (Livsmedelsverket, 2011c). Eftersom den fysikaliska halveringstiden uppnås under år 2016 bör värdena för cesium-137 därefter sjunka märkbart.