Undersökningen är tematiskt uppdelad utifrån de tre analytiska begrepp källmaterialet tolkas utifrån. Åsikter och argument medlemmar av riksrådet uttryckte i förhållande till begreppen kommer där presenteras. När man analyserar argument är frågan om betydelse dock alltid av betydelse. Säkerligen är vissa argument viktigare än andra när ett beslut ska fattas. Resonemang kring de olika argumentens betydelse kommer självklart presenteras i de analytiska delarna av undersökningen. För att läsaren ska få en känsla för hur riksrådet resonerade i viktiga frågor vill jag dock inleda undersökningen med att belysa två centrala riksrådsmöten under den undersökta perioden. På det första av dessa möten hölls en omröstning kring ifall Sverige borde sluta en allians med Frankrike, på det andra om Sverige borde sluta en allians med Holland. Mötena hölls den 6:e oktober 1680 respektive den 18:e oktober 1681.69 Såsom nämndes i uppsatsens inledning var beslut om allianser avgörande för en stats framtid under det sena 1600-talet. En allians som till exempel drog in Sverige i ett ofördelaktigt krig kunde ha förödande konsekvenser för landet.
Vi bör därför kunna förvänta oss att medlemmarna av riksrådet på möten där det fattades beslut om allianser, använde sig av de argument de fann starkast.
Mötet i oktober 1680 hölls efter att Sverige under lång tid förhandlat med Frankrike tillsammans med Danmark. Riksrådet hade under hela resten av året dryftat argument för och emot en fransk allians. Alla i riksrådet röstade på mötet också för den franska alliansen. Till alliansen fördel talade främst Frankrikes militära styrka som förhoppningsvis kunde skydda Sverige från
68 Rystad, 2003, s. 267f
69 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73, 6/10 1680; RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.74, 18/10 1681
25 angrepp. Riksråden var också oroliga att det av samma skäl skulle vara farligt att inte stå vid Frankrikes sida. 70 Trots att omröstningen föll ut till Frankrikes fördel presenterades dock mycket kritik mot den potentiella franska alliansen.
För det första ansågs Frankrike inte respektera den Westfaliska freden. Såsom kanslipresidenten Bengt Oxenstierna formulerade det ”den westphaliske freeden guarantie är perpetutet stoort hinder att tractera med frankryke.”71 Det var här den franska reunionspolitiken som ansågs vara problemet. De franska erövringarna av territorier i sitt gränsland ansågs vara ett brott mot de Westfaliska traktat Sverige och Frankrike var menade att tillsammans garantera.72 En annan kritik som riktades mot Frankrike bestod i att det inte vill förklara sina planer. Gustaf de la Gardie och Nils Brahe gav båda två när de deklarerade sina röster uttryck för att man borde kräva en förklaring av Frankrike innan man slöt någon allians med dem.73 Slutligen var delar av riksrådet osäkra på om Frankrike skulle komma att stödja Sveriges intressen gällande
hertigdömena Holstein och Zweibrücken.74 För Holstein gällde det att garantera hertigens självständighet gentemot den danska kungen och för Zweibrücken att Karl XI skulle kunna tillträda som hertig utan att erkänna fransk överhöghet.
Mötet 1681 hade en annorlunda karaktär jämfört med mötet 1680. Morgonen den 18:e oktober det året var nämligen första gången riksrådet, exklusive kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, officiellt fick höra talas om att Sverige hade fört förhandlingar med Holland. Redan samma dag hade Karl XI dock begärt att få höra riksrådets åsikt. Mötet karaktäriserades av att Bengt
Oxenstierna propagerade för den nya alliansen medan andra medlemmar ur riksrådet, framförallt Magnus Gabriel de la Gardie och Clas Rålamb reste sina tvivel och farhågor. Likt i andra
omröstningar röstade riksrådet tillslut likadant – också här för alliansen. Flera av riksråden ville dock lägga in kritik om att de hade fått för kort tid på sig att fatta beslutet.
70 Se t.ex. Gustaf Sparre och Axel de la Gardies röster, RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73, 6/10 1680
71 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73, 6/10 1680
72 Rudolf Fåhræus, Om förändringen af Sveriges allianssystem åren 1680–1682, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1891, s. 2–3
73 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73 6/10 1680
74 Se t.ex: Bengt Oxenstiernas, Nils Brahe och Gustaf de la Gardies röster i RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73, 6/10 1680
26 De argument som restes emot alliansen bestod främst i en rädsla att förbundet med Holland av Frankrike skulle komma att tolkas som en aggressionshandling, varvid de skulle lägga sin tyngd bakom Danmark och Brandenburg som i sin tur skulle angripa Sverige. En allians med Holland innebar således krig för Sverige. Holland ansågs av kritikerna inte tillräckligt starkt för att garantera landets säkerhet och det fanns även en osäkerhet kring ifall de skulle komma att leva upp till sina förbindelser. Magnus Gabriel de la Gardie påminde om att allianstraktat blott är ord på ett papper och att Sverige hade många erfarenheter av förmodade allierade som svek i nödens timma.75 Till alliansens fördel talade att den senaste riksdagen lämnat önskemål att Sverige skulle stå väl med en eller båda av de så kallade Sjömakterna (England och Holland).
Sjömakterna ansågs kunna avskräcka Sveriges fiender från angrepp med sina överlägsna
flottstyrkor vilka dessutom skulle möjliggöra att Sverige kunde hålla kommunikationskanalerna öppna med de tyska provinserna. Nils Brahe formulerade koncist vad faran bestod i om Sverige inte kunde skeppa över sina soldater till Tyskland där de behövdes “Om wy inthet äre mästare i siön, så är det bättre att wy äre swaga än starka till landz härhemma, ty med så stoort manskap äta wy up oss sielwa.”76
Alliansens förespråkare argumenterade också för att alliansen inte borde resultera i krig då den endast syftade till att upprätthålla de Westfaliska och Nijmegiska frederna, vilka även Frankrike sade sig stå bakom. Blev Frankrike upprörda över ett sådant förbund visade det sig enligt Bengt Oxenstierna vara en dålig vän till Sverige. I denna kontext berättade Oxenstierna om de
ohederliga metoderna den franska ambassadören i Holland sades ha ägnat sig åt för att
undergräva holländarnas vilja att ingå alliansen. Ena stunden skulle han ha brukat vänliga ord och lovat vänskap för att i nästa tala hotfullt. Bengt Oxenstierna använde också historiska
paralleller för att stärka sin tes. Han menade att man i Tyskland nu såg uppå Karl XI såsom en ny Gustav II Adolf och att den svenska kungen följaktligen skulle få ett gott rykte i Tyskland om han stod upp för den Westfaliska freden och tog avstånd från Frankrike. Även den annars franskvänlige Magnus Gabriel de la Gardie höll med om att Frankrike nu utgjorde ett hot mot friheten och protestantismen i Europa på samma sätt som Österrike gjorde under 30-åriga kriget vilket den franska aggressionen mot de tyska furstarna och förföljelsen av de evangeliska inom
75 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.74, 18/10 1681
76 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.74, 18/10 1681
27 det egna landet visade. De la Gardie lyfte dock risken med att agera som Gustav Adolf -
nämligen att det tog 18 år för Sverige att få fred efter att landet engagerat sig i det 30-åriga kriget. Även Clas Rålamb undrade om det verkligen var rätt tid att utnämna sig till Tysklands försvarare.77
Argumenten emot den holländska alliansen tycks alltså främst bestå i att den riskerade sätta Sverige i fara genom att uppreta Frankrike. Argumenten för alliansen var framförallt att Sveriges militära ställning skulle stärkas via den holländska flottan, att Frankrike (när det blev upprört över alliansen) visade sig vara en dålig allierad samt att den svenske kungen skulle kunna få ett gott rykte bland protestanterna och de tyska furstarna.
Som synes brukades många militärstrategiska argument under dessa två centrala möten. Om det var Holland eller Frankrike som bäst kunde ge Sverige säkerhet var en fråga man brottades med i båda diskussionerna. Tidigare forskning som betonat att Sverige motiverades av sitt
säkerhetsintresse har därför knappast varit fel ute när de beskrivit detta som en viktig del av utrikespolitiken. Fler argument än de militärstrategiska förekommer dock. Att ett argument emot Frankrike bestod i att de inte ville förklara sina planer eller att ett argument för Holland bestod i att kungens rykte skulle förbättras, är svårare att förklara om man utgår från att statens
säkerhetsintresse var allt tidens statsmän hade för ögonen. Analyserar man den svenska
utrikespolitiken utifrån tidens syn på vänskap, status och suveränitet anser jag dock att man kan förklara varför dessa och många andra argument förekom i riksrådets diskussioner.
Vänskap
När den franska ambassadören Isaac de Pas de Feuquiéres demonstrerade sin upprördhet över att Sverige år 1681 hade avtalat en försvarsallians med Holland ska Bengt Oxenstierna ha svarat:
”Om Frankrike illa upptog detta fördrag, visade sådant tydligt, att det ville hafva andra stater till slafvar och intet till vänner”78 Vad ledde Oxenstierna till att uttala sig på det sättet? Varför var en avsnäsning som kritiserade Frankrikes vänskapliga kvaliteter den vinkel som Oxenstierna valde
77 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.74, 18/10 1681
78 Citerad ur Fredrik Ferdinand Carlson, Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset, band 4, Stockholm:
Norstedts, 1875, s.312. Med all sannolikhet är stavningen av citatet här moderniserad till vid tidpunkten modern svenska.
28 när han skulle konfrontera den franska ambassadören (alternativt – varför valde han att skriva ner att han använt dessa ord)?
Som vi ska se i detta avsnitt förekom mycket kritik mot planer på allianser med Frankrike under åren 1680–1683. 1681 valde också Sverige att alliera sig med Frankrikes motståndare: Holland och den Tyskromerska kejsaren. Min tes i detta avsnitt är att mycket av den kritik som riktades mot Frankrike bestod i kritik av den franska kungens förmåga att leva upp till tidens
vänskapsideal såsom förklarat i begreppsavsnittet ovan. Utmålandet av Frankrike som en dålig vän parallellt med ett hyllande av Hollands vänskap blev en retorisk strategi som kunde
legitimera Sveriges skifte av allianssystem. Bengt Oxenstierna valde alltså att kritisera
Frankrikes vänskap när han konfronterade den franska ambassadören dels därför att han mycket väl kan ha förstått konflikten med Frankrike som ett problem som i grunden handlade om Frankrikes bristande vänskapsegenskaper, dels därför att detta var en effektiv strategi för att motivera det svenska avsteget från Frankrike.
Detta avsnitt behandlar alltså främst Sveriges syn på Frankrikes vänskap inför och efter skiftet av allianssystem 1681. Vi följer riksrådets syn på Frankrikes vänskap genom dess diskussioner om franska subsidier, Frankrikes brist på kommunikation, samt minnet av Frankrikes agerande under skånska kriget. I slutet av detta avsnitt kommer vi också titta på hur Holland framställdes som en ideal vän.
Innan vi går in på kritiken mot Frankrike bör dock påpekas att riksrådets bild av Frankrike inte var negativ hela tiden. Förvisso tycks det främsta argumentet för en fransk allians vara rädslan för att Frankrikes styrka annars skulle användas emot Sverige. Även mer positiva omdömen om Frankrike fälls dock vid vissa tillfällen. Ibland kommenterar riksrådet Sveriges långa
förbindelser med Frankrike.79 Under omröstningen om den holländska alliansen refererar Hollandsvännen Bengt Oxenstierna fortfarande till Frankrike som Sveriges bästa vän. Vid samma möte nämner Clas Rålamb också att Sverige gynnats av samarbetet med Frankrike, vilket till exempel möjliggjorde att Sverige kunde komma ur det sista kriget utan territorialförluster.80
79 Se t.ex. detta citat av Johan Stenbock: ”Sverige hafuer till dato haft stoor advantage af Frankryke, måste derföre nu sökea att ståå wäl der med” RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73 17/10 1680
80 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.74, 18/10 1681
29 Även bortsett från de specifikt svensk-franska relationerna tycks den svenska synen på Frankrike under perioden dock övervägande varit negativ. Som vi såg i avsnittet ovan om
alliansomröstningarna jämfördes Frankrikes hot mot protestantismen med det Österrikiska under 30-åriga kriget. I jämförelser mellan den nuvarande tyskromerska kejsaren och den franska kungen, betonades att kejsaren önskade fred och stabilitet medan den franske kungen sökte krig.81 Frankrike framställdes alltså som en aggressiv makt som hade planer på att lägga större delar av Europa under sig och som dessutom hotade protestanternas frihet. Denna syn på Frankrike påverkade sannolikt hur man i riksrådet tänkte även om de fransk-svenska relationerna.
Subsidier
Första halvan av 1680-talet var franska subsidier den utrikespolitiska fråga som framför andra diskuterades av riksrådet. Riksrådet ansåg att Sverige hade rätt till ytterligare subsidier som man menade att Frankrike utlovat igenom ett tidigare avtal.82 Denna diskussion är för vårt
vidkommande ganska irrelevant men har en synnerligen intressant komponent. När franska subsidier väl betalades ut så kom pengarna nämligen inte direkt till svenska statens förfogande.
Istället gick pengarna till en fransk resident vid namn Rousseau som själv betalade de svenska soldaterna i Tyskland.83 Detta förfarande tycks ha upprört åtminstone Karl XI som i ett brev till rådet hade en ilsken ton gentemot den franska residenten. Enligt honom var det överenskommet att Frankrike ”oss skulle betahla dessa subsidier uthom något annat bekymmer”, Residenten borde ”offenderas emedan det nu alldeles är onödigt att Franrkyke widh wår minister skulle hålla någon Resident”. En inblick kring varför den svenske kungen hade så starka känslor kring att de franska subsidierna skulle delas ut via mellanhänder ges i samma brev: ”wår milice[militär]
uthav dhe frantzöska betienter huaver måtto taga sin förplägning och dependero om lifzmedlen och deras disenetion, Frankryke mehr wara mästare af samma wåre soldatesque [soldater] och wåre provinien[provinser], än wy sielf”.84 Kungen verkar alltså ansett sin ställning hotad av att
81 Se t.ex. citat av Bengt Oxenstierna: ” Såsom uthi Europa ähr tvenne hufud partier hus Österryke och Frankryke, dhen ene önskar inthet mehra än få sittia stillia, dhet andra inthet, så tror han att dhet woro Sverige bettre attt hålla med dhom som wille sitta stilla än med dhe andre” RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73 6/10 1680, se även RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.73 20/10 1680
82 Se t.ex. RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.72 24/2 1680
83 Fåhræus, 1891, s.11; Carlson, 1874, s.56
84 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.72 2/4 1680
30 soldaterna fick äta direkt ur den franska kungens hand. Innan detta tillfälle har Karl XI även misstänkt att den franska kungen skulle förmedla sina subsidiepengar via den svenska adelsmannen Johan Adlerchrona. Adlerchrona hade adlats under Karl XI och hade tidigare hanterat Frankrikes subsidier under det skånska kriget. Efter kriget hade riksrådet dock tappat förtroende för honom.85 När hans namn togs upp föreslog Johan Stenbock direkt att man borde låta honom ”citeras [stämmas]” i kammaren.86 Den franske kungen vann därmed knappast heller någon välvilja genom att föreslå Adlerchrona som mellanhand. Subsidiekonflikten 1680 tycks inte vara unik. Svante Norrhem har i Mercenary Swedes visat att det vid fler tillfällen förekom franska försök att kontrollera hur svenskarna använde subsidierna de mottog – något de också hade skäl till då svenskarna regelbundet spenderade subsidiepengarna på annat än det som avtalats. Han tar också upp hur starkt svenskarna tenderade att opponera sig starkt mot franska försök att kontrollera subsidierna.87
Varför reagerade det svenska riksrådet då så starkt på franska kungens försök att kontrollera subsidiebetalningarna? Norrhems forskning om hur svenskarna använde subsidiepengarna kan bidra med ett praktiskt skäl – Karl XI planerade kanske att disponera resurserna på ett annat sätt än vad Ludvig XIV hade planerat. På Karl XI:s uttalanden tycks det dock inte vara enbart kungens ekonomiska möjligheter den franska kungen har skadat. Både Fåhræus och Carlson skriver om den specifika konflikten att Frankrike ska ha bjudit ”förnedrande villkor”88 och orsakat svenskarnas ”stora harm”89. De går dock aldrig in på varför dessa starka reaktioner uppkom. Jag menar (inte i opposition mot Norrhem som också framhåller att konflikter som dessa handlade om svensk heder) att den förnedring som Fåhræus beskriver ovan, bestod i att den svenske kungens auktoritet ifrågasattes när svenska soldater fick betalt direkt via franska diplomater. Förutom att vara kränkande i sig var ett sådant förfarande också problematiskt ur ett vänskapsperspektiv. Som vi såg i begreppsdelen skulle vänskap under perioden idealt existera mellan två jämbördiga suveräner. Frankrikes sätt att betala subsidier till Sverige respekterade inte den svenska kungen på detta sätt.
85 Georg Wittrock, “Johan Adlercrona” i Svenskt biografiskt lexikon, tillgänlig
https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5552, Svenskt biografiskt lexikon, 1918 (hämtad 11/5 2020)
86 RA, Det odelade kansliet, rådsprotokoll 1621–1723, vol.72 26/2 1680
87 Norrhem, 2019, s. 76–81
88 Fåhræus, 1891, s.11
89 Carlson, 1874, s.56
31