I några intervjuer lyftes problemet med att det har saknats tydliga definitioner av olika vattenrelaterade planer. Eftersom samma begrepp används på olika sätt och det har saknats en vägledning för exempelvis vattenförsörjningsplaner kan det vara svårt att tillgodose de förväntningar som finns.
Det som är utmärkande för en vattenförsörjningsplan är att den fokuserar på de
naturgivna vattenresurserna snarare än de tekniska systemen, samt att en väl avvägd och motiverad prioritering av vattenresurserna, mot bakgrund av det långsiktiga
vattenbehovet, ska göras. Detta framgår tydligt i SGU:s rapport 2009:24 (SGU 2010), vilken kan ses som riktlinjer för vad en vattenförsörjningsplan bör innehålla. Det kan vara lämpligt att denna rapport, eller en uppdaterad version av den, lyfts fram som en vägledning för framtagandet av nya regionala och även kommunala
vattenförsörjningsplaner, så att de i så stor utsträckning som möjligt har en gemensam grund. Inte minst kan detta vara av betydelse om kommunala vattenförsörjningsplaner tas fram, för att lättare kunna jämföra planer och få en överblick av den nuvarande och planerade vattenförsörjningen inom ett län.
7.2 Vattenförsörjningsplanernas innehåll
Vattenförsörjningsfrågan kan angripas antingen genom att kartlägga var behovet av vatten finns och utifrån det hitta lämplig vattenförsörjning, eller genom att kartlägga var resurserna finns och utifrån det planera för hur de ska användas. I de befintliga
regionala vattenförsörjningsplanerna är det i huvudsak tillgången till vattenresurserna som styr. Det perspektivet behövs för att kunna nyttja resurserna på ett bra sätt och säkerställa att den planerade användningen går ihop med de faktiska tillgångarna. Samtidigt kan det öka risken för att bristområden inte synliggörs. Utifrån de
vattenresurser som finns görs ofta ett första urval av potentiella vattenresurser, baserat på kvantitativa kriterier. Genom att från början utesluta de vattenresurser som inte anses ha tillräckligt stor kapacitet riskerar lokalt viktiga vattenresurser i exempelvis
bristområden att inte täckas in av vattenförsörjningsplanen. Flera länsstyrelser uppger att vattenresurser som inte kommit med i det första urvalet ändå kan tas med i planen om en kommun lägger fram sådana önskemål, men det förutsätter då att alla kommuner har en aktiv del i arbetet – vilket de inte alltid har haft.
Vad gäller bristområden så poängterar vissa länsstyrelser att det i huvudsak är en kommunal fråga. I de fall kommunala vattenförsörjningsplaner finns kan det anses lämpligt att bristområden lyfts där, men resultatet av detta arbete antyder att relativt få kommuner har tagit fram en kommunal vattenförsörjningsplan. Då blir det
problematiskt om det endast är den regionala vattenförsörjningsplanen som används och den inte alls nämner vissa särskilt utsatta områden.
vattenförsörjningsplanen kan det vara bra att uppmuntra kommunerna att särskilt lyfta fram bristområden och lokalt viktiga vattenresurser som länsstyrelsen kanske saknar kännedom om. Vidare bör det i de regionala vattenförsörjningsplanerna framgå tydligt att det kan finnas behov och vattenresurser som inte redovisas. För att säkerställa att dessa inte glöms bort bör de diskuteras tidigt i arbetsprocessen och länsstyrelsen bör tillsammans med kommunerna klargöra hur dessa ska omfattas av planeringen om de inte inkluderas i den regionala vattenförsörjningsplanen.
De flesta vattenförsörjningsplanerna fokuserar mer på allmän än enskild vattenförsörjning. Det kan delvis bero på att vattenbehovet tycks likställas med vattenanvändningen. Allmän vattenförsörjning är vanligt i tätbebyggda områden och sett till den totala vattenanvändningen kan behovet då anses vara störst där. I områden med enskild vattenförsörjning är antalet invånare och därmed vattenanvändningen vanligtvis lägre, vilket då skulle kunna likställas med ett mindre vattenbehov. Behovet av vatten måste dock kunna tillgodoses för varje enskild medborgare och också vägas mot tillgången till vatten.
Att redovisa vattenbehovet i form av levererad mängd från allmänna anläggningar och därmed utelämna alla invånare och verksamheter med enskild vattenförsörjning kan ge en missvisande bild av det verkliga behovet. Det blir också generaliserande att endast se till varje kommun i sin helhet, då vattenbehovet kan variera stort inom kommunen. I enstaka planer har omvandlingsområden nämnts, men generellt sett tycks detta inte ha vägts in i behovsbedömningen. Vattenbehovet kan också variera över året, inte minst i områden med mycket sommar- eller vinterturism. Detta kan ställa högre krav på vattenresursernas och vattenverkens maxkapacitet än vad medelförbrukningen antyder (Länsstyrelsen i Skåne län 2012), vilket är ytterligare en anledning till att inte likställa vattenbehovet med den genomsnittliga årsvisa vattenanvändningen.
Enskild vattenförsörjning omfattas inte av samma regelverk som allmän
vattenförsörjning, vilket resulterar i att kvalitetsproblem är vanligare i dessa områden (SGU 2015, internet). Dock bör det poängteras att det sannolikt är lättare att hitta en alternativ lösning för en liten enskild vattentäkt som blivit allvarligt förorenad, än för en stor allmän vattentäkt som förser tusentals människor med vatten. Det kan därför vara av större vikt att vidta skyddsåtgärder för stora vattenresurser än för små. Likväl måste samtliga invånares och verksamheters behov av vatten täckas in i
vattenförsörjningsplanen.
En anledning till att vattenbehovet inte lyfts i riktigt den utsträckning som vore önskvärt kan vara att riktlinjerna om detta är förhållandevis nya. I rapporten som Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2006) har tagit fram ges till exempel inga konkreta anvisningar om att utgå från vattenbehovet. I SGU:s rapport (SGU 2010) lyfts det tydligare, men den har endast i viss utsträckning utgjort underlag för befintliga planer. Detta kan vara ytterligare en anledning till att lyfta fram den mer uttalat som en vägledning för vattenförsörjningsplaner.
I vissa planer har ett förhållandevis stort antal vattenresurser prioriterats, eller lyfts fram som regionalt viktiga vattenresurser. Samtidigt som alla vattenresurser av intresse för vattenförsörjningen bör lyftas fram så är det viktigt att säkerställa att dessa också får ett
bra skydd. En risk om många vattenresurser lyfts fram och ingen ytterligare prioritering av dessa görs kan vara att samtliga resurser ses som halvviktiga, men ingen visas någon särskild hänsyn i praktiken. I detta hänseende kan det vara bättre att endast prioritera några få vattenresurser, alternativt göra mer av en rangordning som visar alla viktiga vattenresurser men framhäver dem av absolut störst betydelse. Detta kan vara särskilt relevant i storstadsregioner där det ofta råder hård konkurrens om mark- och
vattenresurser och dessutom kan vara väldigt svårt att inrätta skyddsområden. Då är det viktigt att de olika aktörerna i regionen har enats om vilka vattenresurser som verkligen ska prioriteras i samhällsplaneringen.
I de befintliga regionala vattenförsörjningsplanerna saknas motivering för de vattenresurser som inte har prioriterats. Genom att önskvärda kriterier anges för
prioriterade vattenresurser kan det anses underförstått att icke prioriterade vattenresurser helt enkelt inte möter dessa kriterier, vilket kan ses som en generell motivering till varför de inte har prioriterats. Likväl finns det en viktig poäng i att specificera närmare vad som ligger till grund för den bedömning som gjorts. Om ytterligare information framkommer kan det finnas anledning att omprioritera sina vattenresurser och då bör det framgå vad som låg bakom den första bedömningen. Om en vattenresurs inte har
prioriterats på grund av att det saknats tillräcklig information för att göra en fullgod bedömning bör även detta framgå. Genom att tydligt motivera sina bedömningar kan uppföljning och revidering av vattenförsörjningsplanen underlättas.
Risk och sårbarhet täcks in förhållandevis väl i de befintliga planerna. Detta kan vara ett resultat av att just sårbarhet i flera fall har angivits som en viktig faktor till att ta fram en regional vattenförsörjningsplan. Ibland är dock beskrivningarna av klimateffekter eller andra hot av mer generell karaktär. För att planen ska vara ett konkret
planeringsunderlag bör förväntad påverkan på varje vattenresurs anges. Vad gäller påverkan av klimatförändringar ska det dock poängteras att detta kan variera mycket mellan olika delar av landet. I södra Sverige finns ett mer akut behov av att planera utifrån klimatförändringars påverkan på vattenförsörjningen än i norra Sverige där detta inte är ett lika påtagligt problem. Vikten av att göra en bedömning för varje vattenresurs bör därför också sättas i relation till hur stora riskerna är.
Fokus för innehållet i de olika vattenförsörjningsplanerna varierar, men generellt sett har hänsyn tagits till både grundvatten och ytvatten. I vissa fall finns mer utförlig information om grundvatten. Både Tilly6 och några av de intervjuade betonar att det i andra sammanhang vanligen är mer fokus på ytvatten än grundvatten, vilket gör detta särskilt intressant. En anledning kan vara att SGU, som är expertmyndighet för grundvatten, har drivit och engagerat sig i frågan om vattenförsörjningsplaner. I och med att SGU:s rapport (SGU 2010) har utgjort underlag till vissa av
vattenförsörjningsplanerna och myndigheten också har inkommit med remissvar på samtliga planer (se tabell 10) är det naturligt att planerna belyser de frågor som SGU ansvarar för. Grundvattnets betydelse för dricksvattenförsörjning lyfts också i bland annat rapporten identifiering av geologiska formationer av nationell betydelse för vattenförsörjning (SGU 2004), vilken också kan ha fungerat som ett viktigt underlag för flera länsstyrelser och kommuner. Behovet av att i större utsträckning uppmärksamma grundvattenresurser gör SGU till en viktig aktör i arbetet med vattenförsörjningsplaner.