5.3.1 Revisorns uppgift
Ulrica Jantzén-Kumlin har jobbat som revisorsassistent på ÖPWC sedan år 2000. Hon ser revisorns huvudsakliga uppgift i två perspektiv, det teoretiska och det praktiska. Enligt teorin är revisorns uppgift att i efterhand granska redovisningen och förvaltningen som en oberoende part, men i praktiken vill hon att de företag hon jobbar för ska se nyttan med hennes arbete. Hon vill att kunden ska se en mening med revisionen, att det inte bara blir en påskrift på revisionsberättelsen. En revisor som jobbar med mindre företag kan ibland bli ifrågasatt vad som är poängen med en revision och många tycker att det är dyrt. Hon poängterar att hon vill att kunden skall se nyttan med revisionen, att revisorn ger ett tillskott till näringslivet. En annan viktig del i revisorns uppgifter är att även fungera som ett bollplank, en rådgivare.
118
Ibland kan de få höra att de jobbar med historia, vilket i mångt och mycket är sant, men revisorn vill även jobba tillsammans med företaget och titta framåt. De vill kunna ge ett tillskott till företaget så att det kan utvecklas och komma vidare på något sätt.
5.3.2 Faktorer som påverkar revisorns ställningstagande
Etik och moral är viktiga aspekter i en revisors arbete enligt Jantzén-Kumlin. Teoretiskt ser hon etik och moral som att följa god revisorssed och god revisionssed. Vidare är även tystnadsplikten och jävsfrågor delar av den etik och moral som skall prägla en revisors arbete. Men etik och moral handlar även om mer vardagliga aspekter, som till exempel hur revisorn uppträder och agerar mot kunden. Är de ute hos kunden på besök så är de hos kunden och då går de inte runt och letar rätt på saker själva. De försöker jobba under ödmjukhet, det är trots allt kundens uppgifter, revisorn är där för att hjälpa kunden. Men som etik- och moralfrågor ofta är så är det en svår avvägning, revisorn vill ha en uppgift för att kunna utföra sin revision men samtidigt måste det finnas en ödmjukhet. Andra viktiga aspekter för att upprätthålla yrkesetiken utgörs av att revisorn jobbar under oberoende, det ska kännetecknas av opartiskhet och självständighet och revisorn får inte vara beroende av någon kund. Som exempel anger Jantzén-Kumlin att hon inte skulle kunna revidera sin mans bolag eftersom hon är släkt med honom. Hon kan inte heller inneha några aktier, fordringar, andra intressen eller liknande och får inte delta i beslutsprocesser, då även dessa faktorer kan utgöra grund för att ifrågasätta hennes oberoende och opartiskhet.
Om de vid en granskning upptäcker misstänkt fall av ekobrott har ÖPWC en policy hur de ska gå tillväga. Eftersom ÖPWC är en relativt stor byrå så har de en speciell avdelning i Stockholm som handhar alla dessa ärenden. Det som revisorn gör är i princip att lämna över ärendet som rör misstänkt ekobrott dit. Jantzén-Kumlin har dock själv aldrig varit med om ett fall då det blivit aktuellt att göra en anmälan. Däremot tror hon det är svårt för många mindre revisionsbyråer som inte har detta juriststöd inom organisationen, men denna problematik tror hon att ÖPWC kommer förbi just genom att de är en större organisation och har en bredare och djupare kompetens att tillgå.
Huruvida det finns några undantag från att göra anmälan kunde hon inte svara på men hon menar att det trots allt är brott som begås. Hon säger att revisorn hoppas på klienter som har en framtid i företagandet. De personer som har som mål att försörja sig genom att begå brott menar hon inte har företaget som något framtidsprojekt utan endast för en kortare tid med snabba pengar.
5.3.3 Revisorns kompetens
Vad gäller revisorers juridiska kompetens tror Ulrica att revisorer inte har tillräcklig juridisk kompetens för att klara av alla uppgifter. På vår fråga om vad lagstiftaren avser med begreppet ”kan misstänkas” svarade Jantzén-Kumlin tveklöst att det är väldigt få revisorer som exakt vet vilken grad av misstanke som egentligen avses i lagen. Återigen påpekar hon vikten av att arbeta på en stor byrå som ÖPWC där det alltid finns tillgång till den kompetens som behövs. Skillnaden mellan en stor och en liten revisionsbyrå antar hon är stor i det här fallet eftersom en liten byrå som kanske måste ta hjälp av en jurist för att lösa vissa juridiska tveksamheter, kanske inte kan bära kostnaden för att anlita juridisk expertis. Antagligen är inte heller revisorns kund särskilt intresserad av att bära kostnaden för en extra utredning av särskilda jurister.
ÖPWC har ett internt kursprogram där bland annat en kurs om ekobrott ingår, en kurs som hon ännu inte har gått. De har dock varit på föredrag om hur de ska gå tillväga vid fall då de
misstänker att brott kan föreligga. Annars är ekobrott inget som de dagligen diskuterar på byrån, utan det är endast undantagsfall. Men kommer det nyheter inom området tas det upp på möten så att alla får veta.
När revisorn utreder om ekobrott har begåtts är det av stor vikt att utredningen görs noggrant och att det fattas ett korrekt beslut, eftersom det finns flera faror såsom böter från RN eller skadeståndsskyldighet till kunden. På ÖPWC tar de hjälp av juristenheten och litar på att de gör den utredning som krävs för att revisorn skall slippa bli inblandad i oegentligheter. Det är upp till varje revisor att lämna ärendet vidare och det inte görs och det sedan visar sig att brott begåtts, så riskerar revisorn att RN tar upp det.
5.3.4 Motsättningar mot revisorns oberoende granskning
Det finns en gränsdragningsproblematik mellan revisionen och revisorns ”andra roll” som rådgivare. Banktjänstemän och revisorer har ofta en inflytande roll på sina klienter, det råd revisorn eller bankmannen kommer med tar kunden till sig hävdar Jantzén-Kumlin. Revisorn får dock aldrig vara med och besluta någonting, för då reviderar han sig själv. Den rådgivande rollen får inte gå till så att revisorn kommer med förslag om förbättringar i verksamheten, utan det skall vara kunden som kommer med frågan om vad revisorn tror i en specifik fråga. Revisorn får då komma med förslag, men det är alltid kundens enskilda beslut som skall fattas, utan revisorns medverkan. Detta är något som revisorn måste tänka på i sin dagliga roll för att upprätthålla sin yrkesetik.
Hennes personliga inställning till anmälningsplikten är positiv och hon tycker att det är bra att den ligger under revisionen. Revisorn skulle redan innan plikten inträdde uppträda oberoende mot klienten, skillnaden är ”bara” att revisorn har att ta hänsyn till ytterligare en plikt. Revisorn tittar trots allt i efterhand på förvaltningen och redovisningen och om revisorn då har möjlighet att upptäcka något brott ser hon det som positivt. Att det skulle finnas några belägg för att ryktet skulle påverkas av antalet anmälningar ser hon inte skäl för. Några lojalitetsproblem eller någon konflikt mellan tystnadsplikten och anmälningsplikten ser hon inte heller att det borde finnas, revisorn skall vara oberoende. Jantzén-Kumlin kan bara komma på fördelar med anmälningsplikten. Hon tror också att revisorn är ”snabbare” än EBM på att upptäcka ekobrott genom att revisorn kommer i kontakt med oegentligheter på ett tidigare stadium och har större inblick i redovisningen.
Eftersom en revisor i sin yrkesroll ska kännetecknas av att alltid vara oberoende i förhållande till kunden, anser Jantzén-Kumlin inte att det föreligger någon motsättning mellan lojaliteten och anmälningsplikten. Visst kan det vara en obehaglig känsla av att anmäla sin klient, men det handlar om förhållandevis grova brott, och revisorn kanske inte är intresserad av att ha dessa som kunder egentligen. Men å andra sidan, ”det är klart att det kanske är lättare att anmäla någon som man tycker mindre bra om”. På frågan om kundens storlek spelar någon roll svarade hon med viss tveksamhet att alla skall behandlas lika inför lagen och att hennes förhoppningar är att så är fallet, men eftersom hon inte har varit med om några specifika fall hade hon inget att exemplifiera med.
Att byråns eller det personliga ryktet skulle påverkas av att byrån anmäler klienter tror hon inte på. Hon ger som exempel att istället vända på frågan och fråga sig ”vad skulle hända med den revisor som inte följer lagen och inte gör en anmälan”? Hon känner ingen rädsla för att ryktet skulle försämras, utan hon tänker istället att ÖPWC som är en seriös revisionsbyrå endast vill arbeta med seriösa klienter. Därför tror hon inte att om en revisor på ÖPWC anmäler en ”oseriös klient” skulle kunna påverka ryktet negativt.
Som avslutande fråga hänvisade vi till en undersökning gjord av BRÅ som visade att 40 procent av revisorerna hade en negativ inställning till lagen om anmälningsplikt. Vi undrade vilka skäl de kunde tänkas se till att en så pass stor del av revisorerna var negativt inställda. Det som Jantzén-Kumlin kan tänka sig är att revisorer i mindre revisionsbolag har en större benägenhet att underlåta att anmäla, eftersom hon tror att det är en stor kostnad för dem att utreda om brott föreligger. Därför kanske de avstår från att anmäla. Större bolag har sina specialister och därigenom större möjlighet att ta sådana kostnader centralt. Andra orsaker trodde hon kunde vara att revisorn ”känner sig som en polis” eller som ”skattemyndighetens förlängda arm” och den kopplingen vill de nog inte känna. Hon spekulerar även i om det kan bero på att revisorer är rädda om sina relationer och byråns rykte, revisorer och byråer vill inte ha negativ publicitet. Men själv ser hon inte att detta är skäl nog för att ha en negativ inställning.
Ulrica anser inte att tystnadsplikten och anmälningsplikten krockar, eftersom revisorn alltid skall vara oberoende, om brott upptäcks inträder anmälningsplikten som medför att tystnadsplikten kan inskränkas.