av att utredas på SiS särskilda ungdomshem. Här framstår erfarenheterna av utredningarnas tre element – utredningspraktik, utredningstext och utredningsplacering – som betydligt mer sammanflätade än för social- sekreterarna och är därför svåra att skilja åt, även i en teoretisk analys. Det är framförallt utredningspraktiken och utredningsplaceringen som smälter samman. De övergripande erfarenheter som de unga berättar om är avsaknad av kontroll över nuet och framtiden. Detta är erfarenheter som är kopplade till såväl utredningspraktiken som utredningsplaceringen. Jag har därför valt att försöka förstå resultatet genom att se utredningsinstitutionen som ett
bedömningsuniversum och utifrån det förstå de intervjuade ungdomarnas
förhållningssätt till de institutionella identiteter som tillskrivs dem. Utredningspraktik och utredningsplacering
Utredningarna av de 16 ungdomarna föregås av akuta och plötsliga placeringar. De snabba besluten ställer ungdomarna utan förberedelser i en ny och osäker situation, erfarenheter som de beskriver som omvälvande. De särskilda ungdomshemmen är en livsmiljö som markant skiljer sig från livet utanför (se t.ex. Bengtsson, 2012a; Espersen, 2010; Stokholm, 2009) och som innebär krav på färdigheter såsom att följa regler, tyda sociala signaler och presentera sig nyanserat inför både ungdomsgrupp och personal (Egelund & Jakobsen, 2011b, s. 20; Goffman, 1959). Ungdomshemmens långtgående tvångsbefogenheter innebär dessutom en särskild kontrollförlust (Bengtsson, 2012a). I den belägenhet de unga befinner sig i utgör deras beteende och sätt att vara underlag för bedömningar. Samtidigt som de unga är upptagna av socialtjänstens placeringsbeslut, sin tillhörighet till ungdomsgruppen och de institutionella villkoren försöker de finna förhållningssätt och strategier gentemot utredningspersonalen. Resultatet tyder på att en utredningsplacering intensifierar ungdomarnas splittring mellan ungdomsgruppen och de professionellas förändringsprojekt (jämför Egelund m.fl., 2010; Egelund m.fl., 2009). Betydelsen av självpresentationer får här nya dimensioner då varje situation de unga befinner sig i kan bedömas och denna bedömning kan få konsekvenser för deras närmaste framtid. Utredningsplaceringen kan förstås villkora de 16 ungas erfarenheter av utredningspraktiken. Tillsammans bildar de vad jag här kommer kalla ett bedömningsuniversum för ungdomarna.
Med begreppet sociala behandlingsuniversum fångar Espersen (2010) och Jakobsen (2006; 2010) institutionens ”totala” natur i motsats till andra
verksamheter som endast berör delar av ungas vardag (till exempel skolan). Dessa sociala behandlingsuniversum domineras av de professionellas uppfattningar, vilka i sin tur formar placerade barns vardagsliv. Min studie visar att för unga i en utredningsplacering gäller tillika att de befinner sig i ett bedömningsuniversum. Det är deras vardagsliv vid institutionen som är objekt för utredningen och som personalen tolkar utifrån sina förklaringsmodeller. Att befinna sig i ett bedömningsuniversum lämnar alltså ungdomarna i en position där de behöver förhålla sig till den identitet de tillskrivs av personalen. Något som kan ses bli en del av socialtjänstens och ungdomshemmens klientproduktion; deras transformering av livsproblem till problemkategorier och av unga människor till klienter (Gubrium & Holstein, 2001a; Järvinen & Mik-Meyer, 2003a). De intervjuade ungdomarnas arbete att förhålla sig till de professionellas institutionella identiteter som tillskrivs dem framträder när de berättar om sina erfarenheter av att utredas. De unga återkommer till att de utifrån de institutionella villkoren inte känner igen sig själva och sitt sätt att vara, vilket de relaterar till de speciella förhållanden som råder vid en utredningsplacering. Berättelserna ger uttryck för de ungas strävan att göra sig själva begripliga inför ungdomsgruppen, utredningspersonalen, socialsekreterarna, men också inför sig själva och inför mig som intervjuare.
Det identitetsarbete som de professionella gör avseende de unga syftar till att göra deras livsproblem begripliga och hanterbara. Som sådana är och förblir de institutionella identiteterna förenklingar som avser att initiera en lösningsrepertoar (jämför Espersen, 2010, s. 180-182). När ungdomarna funderar över hur utredningarna överensstämmer med deras egna uppfattningar om sig själva menar de, med viss tvekan, att de stämmer med det som varit under placeringen, men att de inte ger en bild av hur de unga egentligen är. Jespers uttalande:”det är ju så de har sett mig, men det är inte sådan jag är som person” (artikel II) tyder på att han ser en skillnad mellan
den han varit och den han annars identifierar sig som. Till skillnad från hur de själva förstår sina självpresentationer uppfattar de inte att de professionellas förståelse av dem beaktar de institutionella villkoren.
Analysen av de institutionella identiteter som utredningarna ger de unga, visar också att deras svårigheter förstås och förklaras som individuella problem (artikel III). De kriser som placeringen i sig bidrar med, positioneringsspelen i ungdomsgruppen samt att de unga inte har kontroll över sin situation beaktas i begränsad utsträckning i utredningarna. Den återkommande tvekan inför utredningsresultaten som de unga ger uttryck för, kan förstås utifrån att institutionella identiteter inte beaktar ungdomarnas mångfacetterade självidentiteter. De institutionella identiteternas orientering efter de ungas individuella problem lämnar en selektiv beskrivning av ungdomarna. En orientering som de intervjuade uppmärksammar och finner sig definierade av. Alice säger: ”För när alla bara pratar om problemen så blir man sedd som ett problem, man blir inte sedd som något som någon tror
förhandlingsverktyg med andra i en politiskt och organisatoriskt osäker kontext. Med placering och utredning vill socialsekreterare initiera en individuell förändringsprocess hos de unga som både ökar de ungas följsamhet till vårdbanan och skapar bättre förutsättningar för socialsekreterarnas eget arbete.
Frågeställning 2: Ungas erfarenheter och begripliggöranden
Min andra frågeställning är om de ungas erfarenheter och begripliggöranden av att utredas på SiS särskilda ungdomshem. Här framstår erfarenheterna av utredningarnas tre element – utredningspraktik, utredningstext och utredningsplacering – som betydligt mer sammanflätade än för social- sekreterarna och är därför svåra att skilja åt, även i en teoretisk analys. Det är framförallt utredningspraktiken och utredningsplaceringen som smälter samman. De övergripande erfarenheter som de unga berättar om är avsaknad av kontroll över nuet och framtiden. Detta är erfarenheter som är kopplade till såväl utredningspraktiken som utredningsplaceringen. Jag har därför valt att försöka förstå resultatet genom att se utredningsinstitutionen som ettbedömningsuniversum och utifrån det förstå de intervjuade ungdomarnas
förhållningssätt till de institutionella identiteter som tillskrivs dem. Utredningspraktik och utredningsplacering
Utredningarna av de 16 ungdomarna föregås av akuta och plötsliga placeringar. De snabba besluten ställer ungdomarna utan förberedelser i en ny och osäker situation, erfarenheter som de beskriver som omvälvande. De särskilda ungdomshemmen är en livsmiljö som markant skiljer sig från livet utanför (se t.ex. Bengtsson, 2012a; Espersen, 2010; Stokholm, 2009) och som innebär krav på färdigheter såsom att följa regler, tyda sociala signaler och presentera sig nyanserat inför både ungdomsgrupp och personal (Egelund & Jakobsen, 2011b, s. 20; Goffman, 1959). Ungdomshemmens långtgående tvångsbefogenheter innebär dessutom en särskild kontrollförlust (Bengtsson, 2012a). I den belägenhet de unga befinner sig i utgör deras beteende och sätt att vara underlag för bedömningar. Samtidigt som de unga är upptagna av socialtjänstens placeringsbeslut, sin tillhörighet till ungdomsgruppen och de institutionella villkoren försöker de finna förhållningssätt och strategier gentemot utredningspersonalen. Resultatet tyder på att en utredningsplacering intensifierar ungdomarnas splittring mellan ungdomsgruppen och de professionellas förändringsprojekt (jämför Egelund m.fl., 2010; Egelund m.fl., 2009). Betydelsen av självpresentationer får här nya dimensioner då varje situation de unga befinner sig i kan bedömas och denna bedömning kan få konsekvenser för deras närmaste framtid. Utredningsplaceringen kan förstås villkora de 16 ungas erfarenheter av utredningspraktiken. Tillsammans bildar de vad jag här kommer kalla ett bedömningsuniversum för ungdomarna.
Med begreppet sociala behandlingsuniversum fångar Espersen (2010) och Jakobsen (2006; 2010) institutionens ”totala” natur i motsats till andra
gränslöst beteende, söker destruktiva kamratrelationer, har brister i anknytningen, är hotfulla eller har en låg självkänsla.
Sätt att förstå vilken betydelse som andras syn på en individs identitet har för individens syn på sig själv har föreslagits av Goffman och Gubrium och Holstein. Goffman (1961) menar att individers självidentitet utvecklas av att både tillhöra en social gemenskap och att samtidigt kunna distansera sig själv till denna. På ett liknande sätt resonerar Gubrium och Holstein (2001) kring professionellas identitetsarbete avseende klienter där de som berörs av identitetsarbetet och de institutionella identiteterna lämnas till att reagera och förhålla sig till hur deras livsproblem beskrivs och förstås. Liksom Espersen (2010, s. 214) fann i sin analys av placerade barns vardagsliv på institution finner jag att utredningarna och de efterföljande placeringarna innebär för de unga ett kontinuerligt arbete med sin självidentitet. De intervjuade unga har visat på olika förhållningssätt och förmåga att distansera sig till deras institutionella identiteter. Ett förhållningssätt är så som Simon reflekterar över utredningen: ”jag lärde mig om mina fel och brister” (artikel III). Simons och
andra ungas erfarenhet är att de genom utredningarna får sina svårigheter belysta, svårigheter de identifierar sig med, men också kan hålla en viss distans till. Några unga ser, likt Simon, den institutionella identiteten som ett stöd att utveckla en ny självförståelse. Andra unga, likt Alex, accepterar och axlar sin institutionella identitet och några, däribland Erik, bekämpar och distanserar sig till det sätt de blivit uppfattade på. Vissa unga tycks alltså kunna balansera sin tidigare självidentitet med hur de blivit förstådda i utredningarna. Andra unga finner det svårare att både hålla kvar och förändra sin syn på sig själva.
Ungas begripliggörande
Studien visar att de professionellas ageranden och vad som sker efter utredningen har betydelse för hur de utredda ungdomarna begripliggör och skapar mening av utredningspraktiken. Det finns unga som uppfattar att utredningen var starten på något bättre, som för Alex och Simon (artikel III) samt Paula och Gustav (artikel IV). För andra upplevdes utredningen innebära en försämring eller att situationen var oförändrad, som för Erik (artikel III), Aziza och Niklas (artikel IV).
Berättelserna om utredningserfarenheterna förändras också över tid. Studien visar att händelser i det förflutna är beroende av det sammanhang som de unga befinner sig i när de berättar om det som varit (jämför Bečević, 2015, s. 146, 268-272). De ungas begripliggörande av utredningarna kan förstås utifrån att det som var är skapat av det som är (Mead, 1992/1934). Därför har de professionellas agerande och dess koppling till utredningarnas rekommendationer en avgörande betydelse för de ungas begripliggöranden av sin egen utredningsplacering, både i stunden och retrospektivt. Vilket stöd de unga får efter utredningarna påverkar både de kommande sammanhangen och hur utredningarna förstås i efterhand. Exempel på detta är Eriks och Simons
man kan klara av. Det är rätt så svårt att tro på sig själv när man känner att ingen annan gör det” (artikel II). Alice belyser hur samhällsvårdade unga
definieras utifrån sina problem (jämför Bečević, 2015, s. 170-172). Alice visar också en förmåga att reflektera över de professionellas syn på henne och vad det gör med hennes tro på sig själv.
Det finns ungdomar i studien som uttrycker att de under utredningen fick tid att tänka och fundera över det som varit. I samtal med framförallt utredningspersonalen, men också med andra unga, ändras deras syn på sig själva och sin situation. Några av dem finner att utredningspersonalen kunde företräda deras intressen inför socialtjänsten. Det är erfarenheter som påminner om vad Fridells m.fl. (2015) studie visar där vuxna klienter uppfattade att en utredning kunde ge en ny förståelse för deras problem och en mening till LVM-placeringarna. De unga tycks här ge uttryck för att utredningarna i viss mån ger dem ökad kontroll genom att de bidrar med insikt och förändring. Denna kontroll kan jämföras med det som Weitz (2011) avser med begreppet egenkontroll: en känsla av kontroll över både livssituation och självidentitet. Trots att de unga förändrar och anpassar sin förståelse av sig själva till utredningspersonalens, gör den utmanande och svåra situationen det svårt för ungdomarna att uppleva en känsla av egenkontroll. Detta hänger samman med tillvaron i dubbel limbo, den osäkra situationen på ungdomshemmet samt i förhållande till socialtjänsten och dess fortsatta agerande. Även om det är viktigt för ungdomarna att påverka sin självpresentation och även om utredning kan bidra med insikt och eventuell viss förändring, kan detta uppfattas som meningslöst, eftersom de har svag kontroll över vad som ska hända efter utredningsplaceringen. Mustafa säger:
”problemet är att de [utredningspersonalen] kan inte bestämma över mitt liv”
(artikel II). Mustafa visar en viktig aspekt av att befinna sig i en utredningssituation på ett särskilt ungdomshem. Det som de unga har att förhålla sig till behöver inte nödvändigtvis vara det som sedan har betydelse för deras framtid.
Utredningstext
När ungdomarna berättar om sina erfarenheter nämns sällan utredningstexterna. Få av dem jag har intervjuat har läst sina utredningar och de som har läst kan uttrycka förvåning över texternas detaljrikedom. Återigen gör sig de ungas brist på kontroll sig påmind när de inte känner till vad och hur mycket som dokumenterats om dem. Utredningstexterna konstaterades i artikel III vara adresserade till beställaren, socialtjänsten. Att ungdomarna i så låg utsträckning läser och berör utredningstexterna kan förstås utifrån att texterna inte är skrivna för eller till dem. Men, det behöver inte innebära att utredningstexterna saknar värde för deras självidentitet. Frågan som jag ställer är hur en ung människa under våra intervjuer, eller i andra sammanhang, kan förhålla sig till beskrivningar som säger att de har en ojämn begåvningsprofil, ett oönskat och risktagande beteende, saknar förmåga att hantera ilska, har ett
gränslöst beteende, söker destruktiva kamratrelationer, har brister i anknytningen, är hotfulla eller har en låg självkänsla.
Sätt att förstå vilken betydelse som andras syn på en individs identitet har för individens syn på sig själv har föreslagits av Goffman och Gubrium och Holstein. Goffman (1961) menar att individers självidentitet utvecklas av att både tillhöra en social gemenskap och att samtidigt kunna distansera sig själv till denna. På ett liknande sätt resonerar Gubrium och Holstein (2001) kring professionellas identitetsarbete avseende klienter där de som berörs av identitetsarbetet och de institutionella identiteterna lämnas till att reagera och förhålla sig till hur deras livsproblem beskrivs och förstås. Liksom Espersen (2010, s. 214) fann i sin analys av placerade barns vardagsliv på institution finner jag att utredningarna och de efterföljande placeringarna innebär för de unga ett kontinuerligt arbete med sin självidentitet. De intervjuade unga har visat på olika förhållningssätt och förmåga att distansera sig till deras institutionella identiteter. Ett förhållningssätt är så som Simon reflekterar över utredningen: ”jag lärde mig om mina fel och brister” (artikel III). Simons och
andra ungas erfarenhet är att de genom utredningarna får sina svårigheter belysta, svårigheter de identifierar sig med, men också kan hålla en viss distans till. Några unga ser, likt Simon, den institutionella identiteten som ett stöd att utveckla en ny självförståelse. Andra unga, likt Alex, accepterar och axlar sin institutionella identitet och några, däribland Erik, bekämpar och distanserar sig till det sätt de blivit uppfattade på. Vissa unga tycks alltså kunna balansera sin tidigare självidentitet med hur de blivit förstådda i utredningarna. Andra unga finner det svårare att både hålla kvar och förändra sin syn på sig själva.
Ungas begripliggörande
Studien visar att de professionellas ageranden och vad som sker efter utredningen har betydelse för hur de utredda ungdomarna begripliggör och skapar mening av utredningspraktiken. Det finns unga som uppfattar att utredningen var starten på något bättre, som för Alex och Simon (artikel III) samt Paula och Gustav (artikel IV). För andra upplevdes utredningen innebära en försämring eller att situationen var oförändrad, som för Erik (artikel III), Aziza och Niklas (artikel IV).
Berättelserna om utredningserfarenheterna förändras också över tid. Studien visar att händelser i det förflutna är beroende av det sammanhang som de unga befinner sig i när de berättar om det som varit (jämför Bečević, 2015, s. 146, 268-272). De ungas begripliggörande av utredningarna kan förstås utifrån att det som var är skapat av det som är (Mead, 1992/1934). Därför har de professionellas agerande och dess koppling till utredningarnas rekommendationer en avgörande betydelse för de ungas begripliggöranden av sin egen utredningsplacering, både i stunden och retrospektivt. Vilket stöd de unga får efter utredningarna påverkar både de kommande sammanhangen och hur utredningarna förstås i efterhand. Exempel på detta är Eriks och Simons
man kan klara av. Det är rätt så svårt att tro på sig själv när man känner att ingen annan gör det” (artikel II). Alice belyser hur samhällsvårdade unga
definieras utifrån sina problem (jämför Bečević, 2015, s. 170-172). Alice visar också en förmåga att reflektera över de professionellas syn på henne och vad det gör med hennes tro på sig själv.
Det finns ungdomar i studien som uttrycker att de under utredningen fick tid att tänka och fundera över det som varit. I samtal med framförallt utredningspersonalen, men också med andra unga, ändras deras syn på sig själva och sin situation. Några av dem finner att utredningspersonalen kunde företräda deras intressen inför socialtjänsten. Det är erfarenheter som påminner om vad Fridells m.fl. (2015) studie visar där vuxna klienter uppfattade att en utredning kunde ge en ny förståelse för deras problem och en mening till LVM-placeringarna. De unga tycks här ge uttryck för att utredningarna i viss mån ger dem ökad kontroll genom att de bidrar med insikt och förändring. Denna kontroll kan jämföras med det som Weitz (2011) avser med begreppet egenkontroll: en känsla av kontroll över både livssituation och självidentitet. Trots att de unga förändrar och anpassar sin förståelse av sig själva till utredningspersonalens, gör den utmanande och svåra situationen det svårt för ungdomarna att uppleva en känsla av egenkontroll. Detta hänger samman med tillvaron i dubbel limbo, den osäkra situationen på ungdomshemmet samt i förhållande till socialtjänsten och dess fortsatta agerande. Även om det är viktigt för ungdomarna att påverka sin självpresentation och även om utredning kan bidra med insikt och eventuell viss förändring, kan detta uppfattas som meningslöst, eftersom de har svag kontroll över vad som ska hända efter utredningsplaceringen. Mustafa säger:
”problemet är att de [utredningspersonalen] kan inte bestämma över mitt liv”
(artikel II). Mustafa visar en viktig aspekt av att befinna sig i en utredningssituation på ett särskilt ungdomshem. Det som de unga har att förhålla sig till behöver inte nödvändigtvis vara det som sedan har betydelse för deras framtid.
Utredningstext
När ungdomarna berättar om sina erfarenheter nämns sällan utredningstexterna. Få av dem jag har intervjuat har läst sina utredningar och de som har läst kan uttrycka förvåning över texternas detaljrikedom. Återigen gör sig de ungas brist på kontroll sig påmind när de inte känner till vad och hur mycket som dokumenterats om dem. Utredningstexterna konstaterades i artikel III vara adresserade till beställaren, socialtjänsten. Att ungdomarna i så låg utsträckning läser och berör utredningstexterna kan förstås utifrån att texterna inte är skrivna för eller till dem. Men, det behöver inte innebära att utredningstexterna saknar värde för deras självidentitet. Frågan som jag ställer är hur en ung människa under våra intervjuer, eller i andra sammanhang, kan förhålla sig till beskrivningar som säger att de har en ojämn begåvningsprofil, ett oönskat och risktagande beteende, saknar förmåga att hantera ilska, har ett
agerar dessutom i ett påtagligt maktunderläge gentemot socialsekreterarna. Deras fri- och rättigheter är med placeringarna på de särskilda ungdoms- hemmen starkt begränsade och deras val av strategier behöver vägas mot ytterligare förlust av egenkontroll. Att inte samarbeta i utredningen skulle kunna innebära att de äventyrar sitt eventuella inflytande över besluten om sin framtid. I samspelet mellan socialsekreterarna som är orienterade efter att hantera de ungas vårdbanor och de unga som i sin tur är orienterade efter att erövra största möjliga egenkontroll, formas fyra banor: kampbanan,