Uppdelningen av ett egenhändigt brott

Angående synen om vad som utgör ett egenhändigt brott kan vissa delar konstateras. Uppdel- ningen av egenhändiga brott har till viss del skett av tradition. Detta hänvisas och refereras till frekvent i både doktrin och praxis. Svensson tycks vara den enda som uttryckligen sätter sig emot detta. Däremot hur och i vilket sammanhang det av tradition framkom att man valt att karaktärisera ett brott som ett egenhändigt är oklart.

Ingen tycks heller vara av en annan uppfattning än den framförda från Strahl, senare Jareborg, och sist Svensson, att det vid ett egenhändigt brott krävs ett visst agerande från en person genom straffbudets ordalydelse. Däremot huruvida strikt denna ordalagstolkning ska ske, kan ses som tämligen oklar.

219 _{Här åsyftas exempelvis SOU 2010:71;Till viss del NJA 2015 s. 501.} 220 _{Här åsyftas särskilt Göta hovrätts dom från 2012-03-07 i B 3448-11.}

49

Jareborg m.fl. och Svensson anser att det uteslutande rör sig, vid kategoriseringen av egenhän- diga brott, om straffbudets ordalydelse. Ordalydelsen ställer vissa krav på ett subjekt som endast det subjektet kan uppfylla vid en viss situation. I det fall ett straffbud inte är utformat på detta sätt är inte brottet att betrakta som ett egenhändigt brott.

Träskman anför dock argumentationen kring kopplingen till den tyska rätten och Roxins syn på uppdelningen i det rättssystemet. Träskman, Lernestedt, övervägande delen av presenterade av- göranden från hovrätten, samt Leijonhufvud och även tidigt Wennberg, tycks förfäkta att ett visst intresse skyddas av bestämmelsen och att karaktären av egenhändighet därför har byggts upp. I hovrättsavgöranden inom området hänvisar domstolen till den ”straffbara gärningen” i straffbudet. Den ”straffbara gärningen” i det sammanhanget är bl. a. det Träskman och Ler- nestedt benämner så som det ”kvalificerade rekvisitet”, dvs. det rekvisit som i bestämmelsen får anses utgöra det mest centrala för kriminaliseringen. Denna gärning skyddar det värde som straffbudet avser att skydda: bestämmelsens skyddsintresse. Utan att göra en bedömning gäl- lande bestämmelsens skyddsintresse torde inte ett kvalificerat rekvisit kunna utses. Enligt min mening anser de i rättstillämpningen att skyddsintresset för straffbudet är av väsentlig bety- delse. Även i förarbeten har man uttryckt en ändrad syn på våldtäktsbrottet egenhändighet på grund av det ändrade skyddsintresset. En väldigt sparsam vägledning har dock återfunnits i förarbeten. Avsaknaden av uttalanden inom området kan ses som ett ställningstagande, från lagstiftaren, om att vidare utveckling bör ske genom rättstillämpningen av domstolsväsendet. Uppdelningen av egenhändiga brott är av det anförda därför oklar.

Rättstillämpningen utgår däremot alltid ifrån ordalydelsen. Om denna inte på något sätt inrym- mer en möjlighet till ett ansvar kan således ett ansvar inte utdömas. Däremot har tolkningen enligt min mening gjorts av ett straffbud i ljuset av bestämmelsens bakomliggande skyddsin- tresse. Vad som påverkar uppdelningen torde således vara dels av tradition och dels av bestäm- melsens skyddsintresse. Detta kan dock inte genom en tolkning strida mot de stränga legalitets- krav som föreligger vid brottmål. En tolkning av ordalydelsen kan enligt min mening göras, och ska göras restriktiv. Däremot anser jag, inte lika strängt som Jareborg m.fl. och Svensson, att detta inte är det enda som innefattas vid kategoriseringen och således uppdelningen av ett egenhändigt brott. Ordalydelsen går inte att bortse, däremot går inte heller att bortse att det bakomliggande skyddsintresset har genom många avgörande visats ha en stor betydelse vid behandlingen av ett egenhändigt brott. I det fall ett skyddsintresse kan kränkas av fler än en viss person, borde kategoriseringen av brottet som egenhändigt bortses.

I SOU 2010:71 togs det ställning till huruvida det andra stycket i våldtäktsbrottet skulle anses som egenhändigt.221 _{I utredningen ansågs att det andra stycket i våldtäktsbestämmelsen skulle}

ses som egenhändigt på grund av ordalydelsen, men även att uppdelningen saknade praktisk betydelse eftersom att straffet ändå kunde bli lika strängt för såväl en gärningsman som för en främjare. Att inte anse att ett brott är egenhändigt på grund av att ordalydelsen inte ger utrymme för en sådan tolkning är ett redan anfört argument. Att rubriceringen av brottet inte har någon praktisk betydelse står jag däremot tämligen skeptisk till. På grund av att utvidgat medgärnings- mannaskap inte är möjligt blir det därför fråga om ansvar så som en gärningsman eller med- hjälpare vid ett främjande av ett egenhändigt brott. Ett tämligen starkt motargument är att kon- struktionen av medverkansgärningen kräver ett medverkansobjekt. Utan konstruktionen av ett medverkansobjekt kan således inte en medverkansgärning skapas. Det kan även argumenteras med ett brottsofferperspektiv, vilket kan grunda sig i det i uppsatsens angivna exempel där brottets rubricering hade betydelse för brottsoffret.222 Vilken typ av ansvar som ådöms den eller

221 _{Se avsnitt 5.1.} 222 _{Se avsnitt 4.1.}

50

de tilltalade har därför en betydelse för brottsoffret för att få en viss upprättelse. Ett annat argu- ment som tycks föreligga är att det utdömda straffet för en främjare kan resultera i ett strängare eller lika strängt straff än för den som döms som gärningsman. Detta på grund av att bedöm- ningen görs utifrån gärningsmannen eller främjarens uppsåt. Ett viktigt tillägg i argumentat- ionen är dock att bara på grund av att möjlighet finns, behöver detta inte betyda att det i prakti- ken sker frekvent eller i stor omfattning. Att en främjare till ett brott vanligen skulle utdömas för minst ett lika strängt straff som gärningsmannen är för mig svårt att ta till som ett stående argument. Uppdelningen av egenhändiga brott har således enligt min mening en praktisk bety- delse och innebär, som ovan presenterat, en särställning i medverkansansvaret, framförallt vid medgärningsmannaskap.