Uppfyller Sverige sina positiva skyldigheter?

Staten ska i enlighet med FN:s vägledande principer respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna. Här omfattas skyldigheten att skydda individer från tredje parts kränkningar, och således vidta lämpliga åtgärder för att förebygga, utreda, straffa och gottgöra

privata aktörers kränkningar.²⁷⁰ Sverige bör också klargöra och fastställa att företag ska respektera de mänskliga rättigheterna i all sin verksamhet, även i utlandet.²⁷¹

Att staten brister i sitt ansvar vad gäller vissa statligt ägda och kontrollerade företag har redan konstaterats i uppsatsen. Det vore väldigt enkelt för staten att påverka idrottsrörelsen i rätt riktning gällande att införa MR-DD och policies för hur de ska agera i människorättsfrågor, i enlighet med FN:s vägledande principer. Staten har dock valt att hittills inte villkora de miljarder som varje år skänks till idrotten, med några specifika krav på hur idrottsorganisationerna ska arbeta med mänskliga rättigheter.²⁷² Däremot har man valt att öronmärka delar av stödet till exempelvis insatser mot dopning och ”särskilda insatser för idrott i segregerade områden”, vilket ändå tyder på att staten, om den hade viljan att förändra, på samma sätt skulle kunna öronmärka pengar för att stödja idrottsrörelsen i att ta fram policies om mänskliga rättigheter och lämpliga CSR-rutiner. Här får därför anses att staten kan göra mer, i enlighet med sina positiva folkrättsliga skyldigheter.

Frågan är huruvida staten, inte enbart vad gäller idrottsrörelsen, utan generellt sett också får anses brista i sin folkrättsliga skyldighet; att skydda människor från kränkningar som begås av icke-statliga aktörer?

Ännu finns ingen lag i Sverige som tvingar svenska företag att respektera de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet utomlands. Den nuvarande lagstiftningen kan beträffande framför allt aktiebolag och skadestånd förvisso användas för att göra vissa förpliktelser för företag och dess ledning gällande. I teorin kan Bryssel 1-förordningen²⁷³ och Rom 1-förordningen²⁷⁴ göras gällande i fråga om skadestånd för skada som har skett mot personer i tredje land. I praktiken är dock denna process förknippad med betydande praktiska och processuella hinder.²⁷⁵

Sverige var ett av de åtta länder i världen som var först ut med att anta en nationell handlingsplan angående hur man tänkt implementera FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter.²⁷⁶ Samtidigt har den svenska staten, dess myndigheter och företag fortfarande en hel del arbete kvar för att anpassa sina policies och rutiner till FN:s vägledande principer, något som också uppmärksammats i rapporten ”Business and Human Rights in

270 Human Rights Council, Guiding Principles on Business and Human Rights, i not 4 a.a., artikel 1.

271 Human Rights Council, Guiding Principles on Business and Human Rights, i not 4 a.a., artikel 2.

272 Se Socialdepartementet, Regleringsbrev för budgetåret 2017 avseende anslag 13:1, Regeringsbeslut, 2016-12-14, ”rf.se/globalassets/riksidrottsforbundet/dokument/idrottens-finansiering/regleringsbrev-2017.pdf”, hämtad 2017-02-20.

273 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

274 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

275 Se Konopik, Paola, Mänskliga rättigheter och företagens ansvar, examensarbete, Stockholms Universitet, 2002.

276 Regeringskansliet, Handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter, i not 16 a.a. Se även Regeringskansliet, Sveriges nationella

handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter ska stödja svensk export, 2015-08-24,

”regeringen.se/pressmeddelanden/2015/08/sveriges-nationella-handlingsplan-for-foretagande-och-manskliga-rattigheter-ska-stodja-svensk-export/”, hämtad 2017-02-16.

Development Cooperation – Has Sweden Incorporated the UN Guiding Principles?”, till Expertgruppen för biståndsanalys [cit. EBA].²⁷⁷

Inför antagandet av den nationella handlingsplanen 2015, presenterade Mannheimer Swartling [cit. MSA] en omfattande promemoria till Utrikesdepartementet, angående möjligheten för enskilda att inför svensk domstol föra talan mot svenska företag till följd av kränkningar av mänskliga rättigheter begångna utomlands.²⁷⁸

Sverige har undertecknat och ratificerat samtliga MR-konventioner som uttryckligen omnämns i FN:s vägledande principer (artikel 12). För att en mänsklig rättighet ska vara skyddad enligt svensk rätt på ett sådant sätt att den kan åberopas av enskilda inför domstol krävs dock att rättigheten har implementerats i unionsrättslig eller svensk nationell lagstiftning. Med andra ord, när skyddet för mänskliga rättigheter i existerande unionsrättslig och inhemsk lagstiftning visar sig vara otillräcklig, är MR-konventionerna inte direkt rättighetsgrundande för enskilda. Då får det istället övervägas om det sakliga innehållet i de aktuella rättigheterna kan göras gällande genom EKMR, som har ställning som lag i Sverige, alternativt Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna279 [cit. Rättighetsstadgan]. Vad beträffar möjligheten för ett utländskt

rättssubjekt att åberopa EKMR för att utkräva skadestånd från ett företag i Sverige inför svensk domstol, har MSA kommit fram till att chanserna till framgång är relativt små. Detta då det ännu inte är klarlagt om EKMR kan åberopas mellan enskilda rättssubjekt såsom en enskild person och ett företag, och då det är tveksamt om EKMR:s tillämpningsområde kan sträcka sig utanför Europa om kränkningen har skett i ett tredje land. Det är även omdiskuterat huruvida Rättighetsstadgans artiklar kan åberopas som grund för skadespråksanspråk mellan enskilda vid nationell domstol.

Sammanfattningsvis har MSA i sin promemoria konstaterat att det finns både legala, men framför allt praktiska hinder för enskilda utländska medborgare att få sin sak prövad i domstol. Detta togs dock aldrig upp i regeringens nationella handlingsplan. Det går inte heller att finna någon antydan på att regeringen över huvud taget har undersökt saken närmare, det vill säga, hur man kan underlätta för individer att få sin sak prövad i svensk domstol.

277 Se Klocker Larsen, Rasmus & Atler, Sandra, Business and Human Rights in Development Cooperation has Sweden incorporated the UN

Guiding Principles? Rapport 2015:08, Expertgruppen för biståndsanalys (EBA), Elanders Sverige AB, Stockholm, 2016.

”openaid.se/app/uploads/2015/03/2015-08-Business-and-Human-Rights-in-Development-Cooperation-Has-Sweden-Incorporated-the-UN-Guiding-Principles.pdf”, hämtad 2017-02-23.

278 Mannheimer Swartling, Promemoria till Utrikesdepartementet – Angående möjligheten för enskilda att inför svensk domstol föra talan

mot svenska företag till följd av kränkningar av mänskliga rättigheter begångna utomlands, 2015,

”mannheimerswartling.se/globalassets/global/dokument/promemoria-till-utrikesdepartementet.pdf”, hämtad 2017-02-23.

Inte heller har man, såvitt jag känner till, genomfört någon utredning avseende möjligheterna för en ny lagstiftning.

Som en del av statens skyldighet att skydda individer mot företagsrelaterad negativ påverkan ska staten säkerställa att enskild på ett effektivt sätt har möjlighet att få sin sak prövad. Staten har här en skyldighet att undanröja hinder för en objektiv prövning och underlätta för den drabbade.²⁸⁰

Det anförda tyder dessvärre på att svenska staten även generellt brister i sin folkrättsliga skyldighet att skydda individer från tredje parts kränkningar, inklusive att vidta lämpliga åtgärder för att förebygga, utreda, straffa och gottgöra. Därmed har man också misslyckats med att implementera FN:s vägledande principer.