Avsnittet är indelat efter det län där respektive samer har sina vis-ten under sommarhalvåret. Inom dessa följer en indelning i lapp-marker. Det bör observeras att samebyarnas vinterbetesområden inte behöver vara begränsade till det egna länet. Många norrbot-tensrenar har och har haft sina vinterbeten i Västerbottens län på samma sätt som vissa västerbottens- och jämtlandsrenar haft och har det i Västernorrlands län. Varje län inleds med ett allmänt avsnitt som redovisar uppgifter som är gemensamma för detta län.
9.1 Norrbottensamerna 9.1.1 Allmänt
Landshövdingarnas femårsberättelser finns i tryck för åren 1822–
1905. Även om de i mycket liten utsträckning berör samiska för-hållanden lämnar de här och var små upplysningar. I femårsberät-telsen 1846–1850 för Norrbottens län skriver landshövdingen: ”De nomadiserande Lapparne uppehålla sig egentligen i Lappmarkerne, men nedslå sina bopålar under vintrarne äfven å de ställen af kust-landet, der tjenligt bete för deras renhjordar är att tillgå.” I primär-uppgifterna till femårsberättelsen 1891–1895 skriver den nytillsatte lappfogden att lagen 1886 sanktionerat
den sedvänja som en del af lapparne sedan gammalt utöfvat derutinnan att de om hösten nedflyttat i landet nedom lappmarken och quarstan-nat der med sina renar till våren. Denna rätt att för vintermånaderna flytta utom lappmarkerna begagnas af lapparne inom Norrbottens län i allmänhet icke i någon stor omfattning. Länets lappmarker äro så vid-sträckta att det vida öfvervägande renantalet quarhålles inom dem äfven vintertiden. I någon betydligare grad eger uti Norrbotten vin-terflyttning utom lappmarken rum allenast till de närmast nedom lappmarksgränsen belägna Socknarne inom Torneå fögderi samt i länets sydligaste kustlandssocknar – Elfsby och Piteå socknar – dit en
del lappar från Arvidsjaurs och Arjeplougs lappmarkskommuner höst-tiden nedflytta.1
I sin årsberättelse 1911 meddelade lappfogden att han fått länssty-relsens uppdrag att ”genom resor inom Nederluleå, Piteå och Elfsby Socknar utröna huruvida de vid Lapplagskommitténs sam-manträde i Arvidsjaurs kyrkoby den 15 augusti avgivna uppgifter om lappars flyttning till nämnda socknar och anförda klagomål däröver fortfarande vore tillämpliga och berättigade eller förhållan-dena sedan 1895 förändrats och anledningarna därtill, ävensom utreda i vad mån renar uppehålla sig någon tid av året inom nämnda socknar, de trakter, varest de i så fall pläga under olika årstider uppehålla sig och vilka personer som äro egare till renarne”.
Undersökningen företogs den 27 februari–7 mars. Av undersök-ningarna framgick, ”att ehuru rentrafiken i Neder Luleå socken och Piteå sockens kustland sedan 1895 alldeles upphört, denna trafik dock i de inre delarna av Piteå socken, i trakterna av Storlångträsk, Siksjön och Gråträsk, icke allenast fortginge utan sedan sistnämnda år än ytterligare förvärrats”.2
Nästa generella beskrivning ingår i 1919 års lappkommittés betänkande (SOU 1923:51) som låg till grund för 1928 års renbe-teslag. Enligt betänkandet hade kommittén ”sökt utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar”. Beträffande Norrbottens län kom kommittén till slutsatsen att sedvanerätten omfattade:
åtminstone landet norr och väster om en linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis mynning i Muonio älv till trakten av Lumivaara och därifrån söderut, följande trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Anttis, Juohonpieti och Pajala byar, vidare till Tärendö by och söderut mot trakterna av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Råneå socken och fram till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.3
Till grund för denna beskrivning låg dels de undersökningar som före kommitténs tillkomst genomfördes under landshövding Oscar von Sydows ledning (se avsnitt 7.6.4) dels en noggrann samman-ställning av 1919 års lappkommittés egna och tidigare utredningars uppgifter om vinterbeten (se avsnitt 7.6.5). Den hade gjorts av kommittésekreteraren Aastrup. Generellt kan man säga att Aastrup
1 Norrbottens länsstyrelses landskansli DV: 4 (HLA).
2 Lappfogden i Norrbottens norra distrikt BIII: 1 Årsberättelser 1890 – 1920 (HLA).
3 Kommittébetänkandet SOU 1923:51 s. 103 f., Riksdagen. Proposition nr 43 1924 s. 27.
till sedvaneområdet även räknade trakter som historiskt sett besökts, men vid den tid då han skrev inte längre gjorde det. En mapp i kommittéarkivet avser ”utredning angående lapparnas skogs-fångst”. Reviren tillfrågades om de upplevt några skador genom renar. De revir som låg nedanför lappmarksgränsen uppgav att skadorna var små främst därför att de mera sällan hade besök av samer med renar.4 Den karta av Bergström som bilagts 1923 års betänkande är mycket generell och anger att kustområdena från Luleå och söderut ”stundom” besöktes av skogssamer från Arvids-jaur (denna uppgift finns däremot inte på den scannade kartan 7.7.6). De källkritiska problemen kring detta behandlas i avsnitt 7.6.5.2.
Trots det omfattande material som förelåg i förarbetena avstod 1919 års lappkommitté ”av praktiska skäl” från att i själva lagen 1928 ange några bestämda gränser för sedvanerätten.
1930 års lappkommitté, den s.k. Norrbottenskommittén (se avsnitt 7.6.6), genomförde en intervjuundersökning för att utröna hur flyttningsvägarna varit i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Protokollen från dessa visar att samebyarna i Pite lapp-mark under 1800-talet emellanåt utsträckt sina vinterbeten längs kusten, som längst ned till kustsocknen Nysätra i mellersta Väster-bottens län. I norr hade vissa skogslappbyar fram till omkring 1900 utsträckt sina flyttningar till Kallaxheden och Gäddviksheden utanför Luleå. Som särskilt värdefulla beten utpekade kommittén Ljusvattnet, Lövångerhalvön, Bureheden, Falmarksheden, Drängs-marksheden, Stavaträsk, Blåsmark, Pitholmen, Vargön, Bondön, Böleheden, Torrberget, Gäddviksheden och Kallaxheden. Dessa betesområden besöktes dock i allmänhet endast under flenår.
Normalt hade man sina vinterbeten längre in i landet, oftast ovan-för lappmarksgränsen. Det fanns dock även årligen besökta betes-områden öster om denna i Jörns, Älvsbyns och Norsjö socknar. De få intervjuer som avsåg aktuella förhållanden visar att vinterflytt-ningar ned mot kustområdet (Sikfors och Klubbfors i närheten av Piteå är orter som nämns) fortfarande förekom. Ett problem upp-gavs vara att Svaipa lappby (kanske beroende på inflyttning av Karesuandolappar) utvidgat sina marker mot kustområdet och åsamkat förskjutningar mellan samebyarnas vintermarker.
En förändring av flyttningsmönstren hade enligt undersökning-arna ägt rum omkring sekelskiftet 1900. Samerna i Norrbotten
4 Lappkommitténs 1919 arkiv (YK 193, RA) vol. 5.
började undvika kustområdena söder om Skellefteälven. Som ett viktigt skäl angavs, att kustbefolkningen i Västerbottens län enligt 1898 års renbeteslag inte längre fick ha skötesrenar. Därmed förlo-rade den intresset för att ta emot samerna.
Kommittén genomförde också omfattande fältundersökningar som ger en bild av hur man uppfattade samernas betesområden.
Undersökningarna gällde i första hand sommarbetena, men när det gällde samerna i Jokkmokks, Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar utsträcktes de till ”de av dessa lappar begagnade vinterbetesområ-dena ned mot kustlandet såväl inom Västerbottens som Norrbot-tens län”. Man studerade framför allt tallhedarna och renlavsföre-komsterna. Resan sträckte sig från Skellefteå längs kustlandsvägen (med avstickare in i vissa av kuståarnas dalgångar) via Piteå upp till
”den vidsträckta, för renbetning i hög grad ägnade, Kallaxheden invid Luleå”. Bland de kustnära hedområden i övrigt besöktes Nattbergen, Korsträsk, Avaträsk, Sikfors, Böle, Roknäs, Kalamark, Blåsmark, Pitholmen i Norrbottens län och Klintfors, Drängsmark samt “ett flertal värdefulla tallhedar inom Burträsks, Lövångers och Bureå socknar i Västerbottens län, dit lappar från Norrbotten i gamla tider flyttat med sina renar”.
Vid sammanträden med samerna 1934 och 1935 försökte man fördela vinterbetesmarkerna så att konflikter i framtiden skulle undgås. Största motsättningarna gällde hur långt söder om Skellef-teälven skogslappbyarna i Norrbotten hade rätt att gå med hänsyn till de anspråk på områdena där som Malå, Rans- och Grans lapp-byar i Västerbotten hade. Utredningen löste detta genom att i sitt betänkande komma med ett förslag i vilket man försökte reglera vinterbetesområdenas fördelning i nord-sydlig riktning. Den har i det här sammanhanget intresse främst genom att den så tydligt utgick från att vinterbetesområdena sträckte sig ut till havet. Den närmare fördelningen redovisas i detaljredovisningen nedan av de berörda lappmarkerna.5
Även Ernst Mankers karta 1945 låter samebyarnas vinterbeten och flyttningsleder gå ned till Piteå och området söder därom. I likhet med Norrbottenskartan 1914 anger den inga vinterbetesom-råden vid kusten norr därom. Överensstämmelsen på denna punkt är faktiskt överraskande stor även när man jämför med de två föl-jande kartorna, renbetesmarksutredningens 1966 och Planverkets
5 SOU 1936: 23 s. 209 f.
karta 1978. Mer härom dock i detaljredovisningen av de olika lappmarkerna.
I de byordningar för länets lappbyar som länsstyrelsen utfärdade 1946 angavs i 1 § lappbyarnas gränser. När det gällde vinterbetes-markerna valde man att avstå från någon precisering. Man nöjde sig med följande standardformulering: ”I öster sträcker sig lappbyn så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flytt-ningar.” Försök till preciseringar har gjorts både före och efter 1946, särskilt i länets södra del, men länsstyrelsen räknar fortfa-rande med att sedvaneområdet sträcker sig ut till havet i hela länet.
9.1.2 Torneå lappmark
På grund av gränsfrågornas stora betydelse i det nordliga Norr-botten är betesförhållandena i Torneå lappmark ovanligt väl under-sökta men samtidigt också synnerligen komplicerade. 1866 hölls förhör inför landshövdingen med de olika ”lappstammarna” i denna lappmark nämligen Köngämä, Lainiovuoma, Rommavuoma, Rau-tasvuoma, Kaalasvuoma samt Talma.6 De uppgifter som lämnas där överensstämmer vad gäller den ungefärliga yttre gränsen med de uppgifter 1882 års lappkommitté senare lämnade. ”Könkämästam-men”, som man skrev i protokollen 1866, brukade tåga mellan Rosto- eller Lainio älv i väster och Muonio älv i öster ända till trakterna av Kärendöjärvi och Parkajoki byar och hemman i Pajala socken. ”Lainiovuomastammen” följde Rosto eller Lainio älv förbi Soppero by i Jukkasjärvi neråt byarna Laionio i sistnämnda socken samt Oksajärvi, Kangos och Kärendöjärvi i Pajala socken. ”Rom-mavuomastammen” och ”Suontavaarastammen”(som båda senare uppgick i Könkämä) stannade som längst ner i trakten av Parka-jokki i Pajala socken.
”Kaalasvuomastammen” brukade vid jultiden komma till Vit-tangi kyrkby och i senare hälften av januari till trakten av Parakka-vaara by och Junosuando masugn i södra delen av denna försam-ling. ”Rautusvuomastammen” stannade till dels vid kyrkbyn i Juk-kasjärvi och gick dels vidare till trakten av Vittangi. ”Talmastam-men” tågade förbi Soppero by vid Lainio älv ned till trakterna vid Kuosku och Kurkio byar eller till nordligaste delen av angränsande
6 Norrbottens länsstyrelses landskanslis arkiv EXXII: 1 (HLA). Redovisade även i Einar Lönnberg 1909 s. 92 ff.
Pajala socken. ”Saarivuomastammen” tågade förbi Soppero by till trakten av Lainio by.
Nästa mer preciserade uppgifter återfinns i von Dübens arbete 1873. Enligt honom fanns det 1870 i Enontekis (Karesuando) socken följande lappbyar: Köngemä eller Rosto, Lainiovuoma, Romma-vuoma och Suontavaara. Byarna vandrade vintertid söderut, som längst ner till Lainio, Oksajärvi, Kangas, Kärendöjärvi och Parka-joki i Pajala socken.
Enligt 1882 års lappkommittés betänkande 1883 sträckte sig Karesuandos (Enontekis) lappbyars (Könkämä, Lainiovuoma, Rom-mavuoma, Suonttavaara) vinterbetesland som längst ett stycke söder om lappmarksgränsen ned till områdena kring Parkajoki – Kärendöjärvi – Oksajärvi – Kangos byar i Pajala och Junosuando socknar. Vinterbetena nedanför lappmarksgränsen mötte motstånd från bönderna i de båda socknarna. Utan att klart uttala sig om hur långt söderut sedvanerätten sträckte sig menade kommittén att beten på de angivna områdena nedanför lappmarksgränsen var nöd-vändiga på grund av betesbrist längre upp, bl.a. som en följd av gränsstängningen mot Finland 1852.
Samebyarna i Jukkasjärvi socken (Kaalasvuoma, Rautasvuoma, Sarivuoma, Talma) höll sig enligt utredningen så gott som alltid ovanför lappmarksgränsen inom Vittangi och Jukkasjärvi socknar och kom sällan utanför lappmarksgränsen in i Pajala socken. Trots detta förekom stora motsättningar med den bofasta befolkningen.
Såväl i Karesuando som i Jukkasjärvi socken fanns ett smärre antal skogssamer som tillsammans hade 1 100 renar. Till stor del ägdes de av bönder nedanför lappmarksgränsen, men de vinterbetades ovanför lappmarksgränsen. Fjällsamerna klagade över att skogssa-merna skadade renlaven genom bete på somrarna och ansåg att de skulle tvingas att delta i flyttningarna till fjällen.
Utöver de nämnda skogssamerna fanns en mer otydligt definie-rad grupp som verkar ha varit en blandning av samer och bofasta i ömsesidig samverkan för att trygga tillgången på renar för sitt jordbruk och skogsbruk.7 Det fanns samer som ”bo inom kust-landssocknarna, i närheten af lappmarksgränsen … och förnäm-ligast skötande egna renar, föra dem på bete dels inom lappmarken dels inom kustlandet”. Därutöver fanns samer ”hvilka, skötande renar åt bönder inom kustsocknarna, äfven der föra dem på bete och sällan eller aldrig komma med dem inom lappmarkerna”. Inom
7 Bihang till riksdagens protokoll 1886 2 saml. 2 avd. avd. 1 bd s. 42.
Tärendö och Pajala socknar fanns således 4 900 renar huvud-sakligen tillhörande bofasta. I Korpilombolo socken fanns upp-skattningsvis 2 450 renar som huvudsakligen tillhörde skogssamer som blivit nybyggare. Inom Övertorneå, Karl Gustafs, Neder-torneå och Nederkalix socknar räknade man med sammanlagt 1 100 renar som enligt betänkandet tillhörde hemmansägare men sköttes av samer. I Överkalix, Råneå och Nederluleå socknar uppgavs antalet renar hos ”bofasta skogslappar” till 2 500, 500 resp. 3 900.
Sammantaget fanns det sålunda i Tornedalen nedanför lapp-marksgränsen drygt 15 000 renar dvs. fler än vad det fanns i hela Arjeplogs socken vid denna tid. Enligt betänkandet hade inflytt-ningen av samer till kustlandet tilltagit och renantalet ökats. ”Rös-ter, synnerligast från Neder-Kalix, Neder-Torneå och Karl Gustafs socknar, der de allmänna skogarne äro få, höjas mot den sed, som börjat inrota sig, att hålla renar året om å trakter, som nästan ute-slutande tillhöra enskilde, och detta utan att någon betesafgift af egarne erläggas”. Tiden var, enligt dessa hemmansägares uppfatt-ning, inne då de måste, åtminstone sommartid, lämna trakterna i närheten av kusten.
1895 års kommitté höll den 20 augusti 1895 sammanträde i Gäl-livare med lappallmogen i Enontekis, Jukkasjärvi, GälGäl-livare och Jokk-mokks socknar. Ombud för kommunalstämmorna i Älvsbyn, Överkalix, Nederkalix, Enontekis, Jukkasjärvi och Jokkmokks socknar deltog också. Kommittén hade 18 punkter som skulle behandlas. Punkt 2 gällde flyttningarna och formuleringen var föl-jande: ”Sedan upplyst blifvit, att Enontekis fjellappar vintertiden flytta in i Muonionalusta, Pajala och Tärendö socknar, samt Juckasjärvi fjellappar till de två sistnämnda socknarna, men i öfrigt samtliga till Torneå och Luleå lappmarker hörande lappar äfven vintertiden i allmänhet stanna inom lappmarken, förklarades all-mänt, att den flyttning nedom lappmarksgränsen, som nu af ett mindre antal lappar, tillhörande dessa lappmarker, företogs, var för dem erforderlig och icke kunde inskränkas”. Samma uppgifter om vinterbetesområdena lämnades i kommitténs sammanställning av lapparnas flyttningar dock med tillägget att fjällapparnas förhål-lande till de bofasta i ovannämnda socknar var ytterst spänt.
Samerna i Jukkasjärvi socken gick som längst ned till Kuoksu och Kurkio byar i Vittangi socken ”samt i nordvest-sydost till halfvägs mellan Lainio och Tornio elfvar till Kalasätno med vesterut lig-gande sjöar (Pajtas- och Kalasjärvi) och Schangeli”.
Lappfogdens årsberättelser finns bevarade för åren 1890–1908 samt 1919. De lämnar relativt fåtaliga upplysningar om betesområ-dena. Det är uppenbart att konkurrensen om markerna var bety-dande. Osäkerheten om var gränsen för sedvanerätten gick var också stor. Enligt årsberättelsen 1907–1908 hade det ifrågasatts om inte samerna i länets övre lappmarker förr hade utsträckt sina flytt-ningar ned till kusttrakterna. Numera mottogs samerna däremot, när de på grund av flen tvingades föra dem över socken- och lapp-marksgränsen till Pajala och Tärendö, med största ovilja och mark uppläts endast mot dryga ersättningar. Fick bönderna inte sådana trakasserades samerna på alla sätt bl.a. genom kåtornas nedrivande.8
När det gäller skogssamerna i Torneå lappmark är uppgifterna diffusa. Det klagas mycket över att skogsrenarna genom tramp på sommaren förstörde vinterbetet för fjällsamerna. Uppgifterna om vilka skogssamer det var frågan om och var de höll till är mycket oklara.
Torne lappmark blev föremål för ett intensivt utredande i början av 1900-talet, främst på grund av de problem de norska och finska gränsstängningarna åstadkom. Som nämnts tidigare intervjuade 1909 års lappkommitté 172 samer i Karesuando och norra Jukka-sjärvi. Intervjuerna bearbetades till en karta som torde få betraktas som den mest genomarbetade som finns över områdets vinterbe-tesområden. Med hänvisning till de gjorda undersökningarna utfär-dade Länsstyrelsen i Norrbottens län 1913 en länskungörelse.
Enligt den ”hava lapparna sedvanerätt att med sina renar uppehålla sig under vintermånaderna även inom Pajala med Muonionalusta kapellförsamling, åtminstone å de områden, som ligga ovanför en linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos, vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen till socken-gränsen mot Tärendö”.9 Kungörelsens gränsbeskrivning överens-stämmer nära men inte fullständigt med 1909 års karta. Den sist-nämnda redovisar hela området till ”nedre gränsen för kända flytt-ningar”.
Trots länskungörelsen tycks problemen med sedvanegränsen ha bestått. Lappfogden i Norrbottens norra distrikt berättar i sin års-berättelse 1919 om de svårigheter som kunde uppstå. På grund av svåra betesförhållanden hade fjällsamerna detta år tvingats flytta in i Muonionalusta, Junosuando och Tärendö församlingar men där
8 Årsberättelser från lappfogden i Norrbottens län 1890, 1891, 1893, 1895-1902, 1904-1908 ingår i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 21.
9 Norrbottens läns kungörelser 1913, serie A, Landskansliet, nr 104.
mottagits med motvilja och fått betala dryga ersättningar till de bofasta.10 Samma uppgift lämnades av landsfiskalen Ström vid 1919 års lappkommittés sammanträde med allmogen i Pajala socken.
Han hade rest runt i en rad orter norr om den ”demarkationslinje”
som länsstyrelsen utstakat och där funnit att befolkningen överallt tagit betalt av fjällapparna, i allmänhet 50–80 kr. Befolkningen hade enligt hans mening väl reda på lagens innehåll men brydde sig inte om att efterkomma den.11
De intervjuer som genomfördes i Norrbottens län av Montell, Bergström, von Sydow m.fl. 1913 (och delvis 1914) omfattade inte Torneå lappmark, troligen beroende på de grundliga utredningar som 1907 och 1909 års lappkommittéer redan gjort. Den karta
”över nuvarande landfördelningen” som Österberg, Jonasson och Bergström utarbetade 1912 (i samband med den s.k. Sigtunautred-ningen se karta 7.7.5) är egendomlig när det gäller Torneå lapp-marks fjällsamer. Den överensstämmer inte med lappkommitténs karta 1909 utan hävdar att fjällsamerna inte gick nedanför lapp-marksgränsen. Hela Tornedalen – bortsett från några egendomliga omarkerade områden – var enligt deras karta betesmarker för skogssamer. Bergströms karta 1919 överensstämmer däremot i huvudsak med den som 1909 års lappkommitté upprättade.
1919 års lappkommitté ägnade skogssamerna stort intresse och påvisade att de betade sina renar (inklusive skötesrenarna) i Torne-dalen ända ut till kusten (inklusive öarna) från Rånefjärden i väster till Torne älv och finska gränsen i öster. På grundval av dessa och andra uppgifter har länsstyrelsen i Norrbottens län med stöd av renbeteslagen 1928 fastställt koncessionsområden för koncessions-samebyarna. Ernst Manker redogör i sin bok Skogslapparna i Sve-rige utförligt för de olika koncessionsområdenas omfattning så som de såg ut 1968. Den nuvarande omfattningen framgår av Plan-verkets karta 1978 (karta 7.7.11).
Gör man en jämförelse med äldre kartor finner man överras-kande nog att gränsen mellan koncessionsrenskötseln och fjäll-renskötseln på 1978 års karta ganska nära överensstämmer med Österbergs m.fl. karta 1912. I sin reglering av koncessionsområ-dena har länsstyrelsen dock i möjligaste mån försökt ta hänsyn till fjällsamernas gamla sedvanerättsanspråk genom att inrätta särskilda enklaver för dem inom några koncessionsområdens ram.
10 Civildepartementets arkiv vol FVb:1 (RA).
11 1919 års lappkommittés arkiv (YK 193, RA) vol 1.
9.1.3 Lule lappmark
Enligt Albert Nordbergs mycket grundliga En gammal Norrbot-tensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia12 hade renhjordar flyttat ned till kusten tiderna igenom fram till slutet av 1800-talet då nya vägar, järnvägens tillkomst och lanthandelns utveckling tvingade flyttningarna att upphöra. Belägget för kustflyttningar i äldre tid har han främst funnit i kyrkböckerna. Husförhörsläng-derna visar att det i socknen fanns bofasta samer – hela 174 år 1820.
Enligt Albert Nordbergs mycket grundliga En gammal Norrbot-tensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia12 hade renhjordar flyttat ned till kusten tiderna igenom fram till slutet av 1800-talet då nya vägar, järnvägens tillkomst och lanthandelns utveckling tvingade flyttningarna att upphöra. Belägget för kustflyttningar i äldre tid har han främst funnit i kyrkböckerna. Husförhörsläng-derna visar att det i socknen fanns bofasta samer – hela 174 år 1820.