Upplåtelse av nyttjanderätt till jakt

Rätt till jakt ingår i äganderätten och tillkommer fastighetens ägare. Tvingande bestämmelser som reglerar upplåtelse av nyttjanderätt till jakt finns framförallt i jaktlagen (1987:259). De allmänna reglerna i 7 kap. jordabalken t.ex. om upplåtel- setid (5 §), om hinder mot andelsupplåtelse (9 §) och i 8 kap. 8 § jordabalken om sättet för uppsägning gäller även för nyttjanderätt till jakt. Lag om viltvårdsområ- den och rennäringslagen påverkar i förekommande fall upplåtelsen. Upplåtelse av rätt att jaga är en partiell nyttjanderätt vilket innebär att fastighetsägaren förfogar över marken men inte över jakten. Upplåtelse kan ske till fysisk eller juridisk per- son. Vid upplåtelse till juridisk person ska det framgå vilket slag av juridisk person som det är fråga om. Ofta upplåtes nyttjanderätt till jakt till ett jaktlag som består av flera personer . Jaktlaget kan vara en juridisk person genom att man bildat en ideell förening (ofta kallad jaktklubb) med stadgar och styrelse. Om jaktlaget inte är en juridisk person kan det bli problem vid uppsägning genom att samtliga jakt- lagsdeltagare som undertecknat avtalet ska delges uppsägning. Om t.ex. jaktledaren tecknat avtalet för jaktlaget så betraktas jaktledaren ensam som nyttjanderättshava- re om det inte i avtalet skrivits in att denne företräder nyttjanderättshavarna gent- emot fastighetsägaren eller har behörighet att ta emot eller kvittera uppsägning. Muntlig upplåtelse är giltig men Naturvårdsverket tecknar alltid skriftligt avtal för att minska risken för oenighet om avtalets innehåll.

6.1.2 Bestämmelser i jaktlagen Enligt 10 § gäller följande.

• Fastighetsägaren har jakträtten.

• Jordbruksarrendator har nyttjanderätt till jakt om inte annat avtalats. • Särskilda bestämmelser gäller om samernas rätt att jaga.

Förutom vid upplåten nyttjanderätt till jakt i samband med jordbruksarrende gäller att nyttjanderätt till jakt inte får överlåtas eller upplåtas utan fastighetsägarens medgivande. Om nyttjanderätt till jakt upplåtits mot ersättning gäller enligt 16 § vissa tvingande regler om uppsägning. Vid upplåtelse på minst ett år ska avtalet sägas upp minst sex månader före avtalstidens utgång. Sker inte uppsägning i rätt tid anses avtalet förlängt på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år. Uppsägning ska ske enligt reglerna i 8 kap. 8 § jordabalken. Moms tillkommer på upplåtelseavgift.

Den 1 januari 2001 ändrades jaktlagen så att den tvingande rätt till förlängning som fanns under tiden 1988-01-01—2000-12-31 togs bort för nya upplåtelser. Däremot

före 1988-01-01 fanns ingen rätt till förlängning. Sistnämnda avtal löper ut utan uppsägning och förlängning sker inte. För avtal som tecknades under tiden 1988- 01-01—2000-12-31 och där avtalstiden översteg ett år och upplåtelsen skedde mot ersättning gäller övergångsbestämmelser. Bestämmelserna innebär att de äldre reglerna om rätt till förlängning gäller vid förlängning endast en period. Vid nästa förlängningstidpunkt gäller de nya reglerna d.v.s. rätt till förlängning är borttagen men uppsägning måste ske.

6.1.3 Viltvårdsområden

Den 1 januari 2001 ersattes lagen om jaktvårdsområden med lag (2000:592) om viltvårdsområden. Enligt övergångsbestämmelserna ska befintliga jaktvårdsområ- den anses som viltvårdsområden. Beslut som fattas av viltvårdsområdesförening kan i vissa fall påverka fastighetsägarens disposition över vad denne kan upplåta och nyttjanderättshavarens rätt att förfoga över det som upplåtits till honom. Vilt- vårdsområde får inte omfatta mark, där samerna har rätt till jakt enligt rennärings- lagen, när det är fråga om sådan kronomark ovan odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen. På annan mark där samerna har rätt till jakt får inte rätten inskränkas om viltvårdsområde bildas.

6.1.4 Upplåtelser ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen

Upplåtelser på Naturvårdsverkets fastigheter ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt på renbetesfjällen i Jämtlands län omfattas av en sär- skild reglering.

Enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) gäller att ”på sådan mark ovan odlings- gränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln”. För upplåtelser enligt 32 § gäller bl.a. att avgiften ska fördelas mellan Samefonden och berörd sameby enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

Rättsläget kring vilken mark som står under ”statens omedelbara disposition” är inte helt klarlagt. Sedan nationalparkerna i Norrbottens län bildades, har dessa ansetts ha en särskild ställning, som inneburit att förvaltaren av nationalparker- na/nationalparksfastigheterna svarar för upplåtelserna av nyttjanderätter inom par- kerna. Likaså har fast egendom som staten, t ex Naturvårdsverket, förvärvat från enskilda eller bolag ovan odlingsgränsen inte ansetts stå under statens omedelbara disposition. Idag anses allmänt att Statens fastighetsverks innehav ovan odlings- gränsen och på renbetesfjällen är den mark som står under statens omedelbara dis- position i området.

För de marker som omfattas av 32 § gäller enligt rennäringsförordningen (1993:384) att upplåtelser av jakt och fiske prövas av länsstyrelsen. I 2 § rennär- ingsförordningen anges att länsstyrelsen ska samråda med Statens fastighetsverk i vissa upplåtelsesituationer.

Samtidigt gäller enligt fastighetsförvaltningsförordningen att det är den fastighets- förvaltande myndigheten som svarar för upplåtelser på myndighetens fastigheter.

Den oklarhet som finns mellan reglerna i rennäringsförordningen och fastighets- förvaltningsförordningen saknar dock betydelse i det praktiska arbetet med upplå- telser på Naturvårdsverkets markinnehav ovan odlingsgränsen och på renbetesfjäl- len eftersom länsstyrelsen är Naturvårdsverkets uppdragstagare för viss fastighets- förvaltning i respektive län. På Naturvårdsverkets marker i området tecknar läns- styrelsen med stöd av fastighetsförvaltningsförordningen nyttjanderättsavtal för verkets räkning med beaktande av rennäringslagstiftningen t.ex. när det gäller av- giftshanteringen.