I krittidens tropiska hav frodades en massa smådjur som drev omkring i det varma vattnet. Det var plankton och kiselspongier - ett slags havssvampar. Deras skelett var uppbyggda av opal, som ibland upplöstes då djuren dog och sjönk ned mot bottnen. Genom olika kemiska processer bildades av djurens skal och rutt
nande kroppar kiselsyra. Denna hamnade så småningom i hålrum i den porösa kalksanden. I dessa hålor 5-10 meter under havsytan blev syran liggande, först som geléklumpar, men genom årmiljonerna allt mer hård
nande. Detta var så vitt vi vet idag tillblivelsesättet för den hårda och vas
sa flintan.
Kristianstadflintans många utseenden, med färger som varierar från svart till ljusgrått.
JU»; R narrström
Flinta finns i större eller mindre omfattning i hela det skånska landskapet. De största mängderna hittar man i det kalkrika området runt Malmö, en natur
resurs som förmådde de kräsna flintsmederna under bondestenålder att sätta igång vad som närmast kan betecknas som gruvdrift. I trakterna av dagens Södra Sallerup utanför Malmö, svettades man i trånga gångar som sökte sig ned genom kalklagren. Med hackor av horn jagade man i skenet från oljelampor efter de bästa flintådrorna i jordens innandöme.
Men också istidsmoränerna kan bestå av upp till en fjärdedel flinta, och denna rikedom var en av anledningarna till att människorna en gång fann för gott att slå sig ner i det landskap som senare blev Skåne. Det finns olika typer av flinta som namngivits efter i vilken period de bildades. Danien- och Senonflintorna är de sorter som vanligen hittas på förhistoriska boplatser i landskapets västra och centrala delar. Dessa kan variera kraftigt i utseendet.
Senonflintan kan ibland se ut som svart glas, medan Danienflintan är grå
aktig och mer grovkornig. Eggen kan bli mycket vass - jämförbar med skärpan på en kirurgskalpell. På en hårdhetsskala från 1 till 10, där diaman
ten hamnar högst, ligger en flinta på hårdhetsgrad 7. Som jämförelse kan nämnas att en metallfil hamnar på 6,5. Tillsammans med diverse ädelstenar är den också tillräckligt kård för att repa glas.
Det skånska landskapet innehåller alltså mängder av flinta, men när vi rör oss längre österut minskar tillgången i moränen, och i boplatsmaterialen finns även inslag av en helt annan slags flinta - Kristianstadflintan - hemmahö
rande som namnet antyder i trakterna kring Kristianstad. Den härrör ur
sprungligen från rester av ett en gång mäktigt kalklager som kan spåras ända bort till Blekinge. I Vætlands gamla områden finns fortfarande meter
tjocka vita avlagringar kvar i backen, och dessa har sedan många hundra år använts för att utvinna fin kalk.
-28-När utländska flintsmeder i modern tid har fått prova att arbeta i högkvalitativ flinta från östra Skåne, har de inte kunnat förstå varför denna skulle ha betraktats som sämre.
Det finns fynd av kalkinlagrad Kristianstadflinta, vars kvalitet bedöms vara bättre än de finaste mellaneuropeiska sorterna.
[S3 Ursprunglig förekomst av senon- och danienflinta L_2 Omlagrad förekomst av senon- och danienflinta
■É Ursprunglig förekomst av Kristianstadflinta
■ Omlagrad förekomst av Kristianstadflinta
I ett par av de gamla kalkbrotten finns också ytliga ådror med inbäddade Kristianstadflintor. De skiljer sig i utseende från de västskånska; särskilt ut
märkande är de små vita kalkfläckarna, som också finns inuti själva stenen, men det finns också en bred variation både i struktur och i färg. Det har länge varit en uppfattning bland vissa arkeologer att Kristianstadflintan är av sämre kvalitet än de västliga sorterna. Den spricker lätt, den är inte lika lätt att bearbeta och den är skrovligare än de andra. Men denna åsikt byg
ger till stor del på att man bara har tittat på Kristianstadflintor som legat i moränen i västra Skåne. Det är snarast så att all flinta, oavsett ursprung, som legat exponerad för istidens kyla och vind, samt inte minst malts under kilometertjocka glaciärer, är av dålig kvalitet.
Ofta har Vætlands förhistoriska folk sökt det bästa av de lokala råmaterialen, och kvaliteten på flintan som använts för vapen och verktyg är i många fall mycket god. Man kan också se hur de förhistoriska stenåldersverktygens finaste detaljer följer det mönster som också finns i västra Skåne - något som inte hade varit möjligt om den lokala flintan varit sämre. Det vore därför märkligt ifall inte flintsmederna i östra Skåne också grävt gångar i kalklagren i sin jakt efter de bästa råmaterialen.
Boplatserna från stenålder och bronsålder i Vætland är gödslade med avslag av Kristianstadflinta. Ibland bildar de spräckliga stenarna nästan gråsvarta fält på utgrävningsplatserna. Om den har fått ligga ifred, kan det till och med gå att avläsa enstaka händelser i flintan. Kanske har en liten knatte suttit med sin pappa invid husväggen och bankat på en liten flintkärna. Ett annat ställe kan ha en ansamling verktyg som visar att just här, för fem tusen år sedan, slak
tade invånarna sina bytesdjur. Analyser av de mikroskopiska bruksspåren kan mycket precist visa hur och till vad de uråldriga föremålen använts.
Som en sista vittnesbörd över Kristianstadflintans kvalitéer, kan nämnas att man även funnit en handfull stora slipade yxor i detta material. De har hittats längre upp i Sverige samt i Danmark, och man kan fundera över om inte en vacker yxa i ett så exotiskt material utgjort ett svåröverträffat statusobjekt.
Kanske betydligt mer eftertraktad än en yxa tillverkad i ”vanlig” flinta? ~
29
~Den stora sanddynen Pestbacken utanför Gualöv.
En av urnorna i Gualöv str efter att den grävdes fram
Brända benbitar från en av gravurnorna i Gualöv.
Schaktningsarbete pågår i Arup.
«,