June M. Abbas, Brian O’Connor och Mary O’Connor
I denna studie vill författarna utforska varför bilder egentligen eftersöks och varför de anses vara värdefulla eller inte. Författarna, Brian O’Connor, Mary K. O’Connor och June M. Abbas, intresserar sig i första hand inte för på vilket sätt bilder ämnesbeskrivs eller vilka övriga möjliga ingångar i ett indexeringssystem, såsom upphovsman, publikationsdatum eller titel, en bild kan ges. De poängterar det faktum att bilder svårligen låter sig ämnesbeskrivas av ord och vill finna ett alternativt sätt att komma åt bilderna.
För att komma ifrån de problem det innebär att representera bilder med text anser författarna att man bör eller åtminstone kan samla in användares åsikter om bilder, åsikter om hur bilder kan användas, vilka känslor och tankar de väcker och så vidare och som dyker upp under
sökprocessen. Dessa åsikter kan sedan användas för att skapa kategorier, som senare kommande användare kan utnyttja i sitt sökande. Författarna riktar med andra ord in sig på de reaktioner som användare uppvisar när de möter bilder. Insamlande och genomgång av information om vad tidigare användare anser om bilder och vad de har använt dem till kan åtminstone ge indexeraren uppslag om vilka behov som eventuellt kan förväntas förknippas med bilderna vid senare
sökningar av andra användare.
Författarna skriver om problemet att de beskrivningar som en användare lämnar kanske aldrig kommer till nytta men påpekar att så faktiskt är fallet även när en professionell indexerare utför
jobbet. Dessutom tillkommer fördelen med att man kringgår de kostsamma och tidskrävande aspekterna med indexering och, som författarna påpekar, man har en god chans att utifrån den ansamlade mängden beskrivningar få en god bild av systemets användargrupps behov och perspektiv.
Författarna påpekar att deras studie är baserad på tanken att resultaten ska vara funktionella, det vill säga att de ska vara praktiska snarare än teoretiska. Med detta vill de mena att de ämnar föreslå en indexeringsmetod som är väl förankrad i slutanvändarens verklighet, inte i teoretiska och filosofiska diskussioner om ämnestillhörighet eller disciplin. De vill ge indexerare en metod för bestämning av bilder som baseras på vad användarna tycker, hur de reagerar på bilder och vad de säger sig ha för nytta av dem. Att det sedan också är just användarna som genom sina reaktioner ger förslag på hur man kan beskriva bilden gör att indexeraren själv inte behöver oroa sig för den ofta intellektuellt krävande uppgiften att förse bilder med ämnesord.
Termen indexering används i studien när författarna menar konstruerandet av en lista pekare till dokument. I deras fall dras dock inte dessa pekare från dokumentet (bilden) självt utan från kommentarer från användare.
Författarna började med att genomföra en pilotstudie med femton bilder och tjugo
försökspersoner. Försöket misslyckades på grund av en oklarhet i den för enkla instruktionen ”beskriv bilderna och vilka reaktioner de väcker” (egen översättning). På grund av att många av försökspersonerna var studenter som erhållit graden MLS (Master of Library and Information Science) bestod svaren istället för förklarande text (som önskades) till stor del av beskrivningar konstruerade på samma sätt som Library of Congress Subject Headings. Därför formulerade man om instruktionerna och preciserade dem. De nya instruktionerna löd:
• Skriv en förklarande text till bilden.
• Lista ord och fraser som du skulle använda för att beskriva vad bilden föreställer. • Lista ord och fraser som beskriver det sätt på vilket bilden får dig att må.
Dessa instruktioner användes med tjugofyra nya försökspersoner men med samma femton bilder. På det hela taget blev beskrivningarna nu mycket utförligare och mera berättande. Det
upptäcktes att två mönster kunde utläsas i försökspersonernas svar. Författarna kallar dessa två mönster för narrativity (narrativitet) och antonymy (antonymi). Narrativitet, förklarar de, uppstod då försökspersonerna skrev små egna historier för att beskriva bilderna eller uttryckte frustration över att inte kunna göra det. Antonymi, förklaras det, uppstod när olika användare gav samma bild termer som stod i motsatsförhållande till varandra. Resultaten av pilotstudien gav författarna hopp om att deras undersökning skulle kunna gå att genomföra med givande resultat.
Den ”riktiga” undersökningen blev större och mer genomarbetad. Testkollektionen bestod då av trehundra bilder med varierande motiv. Bilderna togs från författarnas egna fotografisamlingar och gjordes tillgängliga via webben. Till skillnad från i pilottestet där försökspersonerna satt tillsammans i ett rum och gavs fem minuter att beskriva varje bild fick de i den egentliga undersökningen flera veckor på sig att utföra instruktionerna och de kunde göra det via en egen uppkoppling.
På bildernas hemsida presenterades en bild och ett exempel på hur beskrivningen kunde tänkas gå till. Varje försöksperson ombads beskriva hundra bilder av eget val. Huvudsidan hade dock endast textuella länkar av typen ”picture x” för att minska risken för ett snett urval.
Försökspersonerna var återigen studenter med graden MLS. Den här gången var de dock 120 stycken till antalet och de hämtades från fyra olika platser i västra USA.
Den slutliga analysen baserades på åttiotvå bilder. Dessa valdes ut på grund av att de vardera beskrivits av minst tio personer. Det som eftersöktes i beskrivningarna var adjektiv och adjektivfraser som beskrev försökspersonernas reaktioner på bilderna genom (egen översättning):
• raka påstående (exempelvis, Denna bild får mig att bli glad.) • beskrivande substantiv (exempelvis, äckel, lugn, stolthet)
• karaktärsdrag hos bilden (exempelvis, ljus, gyllene färger, mörk och dämpad)
Vad som också eftersöktes var en bekräftelse på förekomsten av de två mönstren narrativitet och antonymi, som antytts i pilotstudien. Vid genomgången av den insamlade datan fann man att narrativity hade en stark förekomst, helt i enlighet med pilotstudien men att antonymi tvärtom hade låg förekomst. Dock fanns de båda med i resultatet. Denna låga förekomst av antonymi försöker författarna förklara med att det i pilotstudien kanske funnits ett högt antal
”antonymiväckande” bilder. De anser att antonymi trots sin låga förekomst är viktigt.
Följande deskriptiva kategorier skapades utifrån beskrivningarnas karaktär:
Narrativa
• Inledande fraser (exempelvis, påminner mig om…, ser ut som…)
• Narrativa stycken (små historier)
• Narrativa termer (exempelvis, nostalgi, fina minnen)
• Allusioner till litteratur (exempelvis, Törnrosa, Guldlock, Bamse) • Associativa minnen
• Kommentarer kring bildens framställning
Antonyma
• Förklarande bildtext • Reaktion
• Gränsöverskridning mellan kategorierna
Författarna finner stöd för sina teorier i resultatet. De anser att beskrivningar från användare ger ett rikt och varierande sätt att indexera bilder, ett sätt som samtidigt är funktionellt. Variationen hos svaren visar om något på den enorma börda som faller på en indexerare om hon eller han ska ta varenda möjlig aspekt av en bild med i dess beskrivning.
Författarna anser att det i vidare studier vore intressant att förutom öka antalet bilder i kollektionen även låta försökspersonerna utgöras av en mera heterogen grupp människor. Ytterligare en möjlig instruktion för en kommande studie vore att låta försökspersonerna associera bilder med varandra, både med och utan textbeskrivning.