Utgångspunkter för genomförandet

Genomförande av direktivet

Det nya direktivet om leksakers säkerhet riktar sig till medlemsstaterna (artikel 57). Enligt artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt är ett EU-direktiv bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås med direktivet. En medlemsstat är inte bunden av ett direktivs terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet kan uppnås på något annat sätt.

Medlemsstaterna ska också verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten. När det gäller direktiv som syftar till att säkerställa en väl fungerande inre marknad bidrar en likartad tolkning och tillämpning av reglerna till att stärka konsumenters förtroende för handel över gränserna och erbjuda näringsidkare likartade konkurrensvillkor. Endast EU-domstolen kan fastställa innebörden av unionsrättsliga regler.

Direktivet om leksakers säkerhet är ett s.k.

fullharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får besluta om ytterligare begränsningar av leksakers fria rörlighet på den inre marknaden än direktivets regler medger(jfr artikel 12). Den säkerhetsnivå som fastställs i direktivets regler får inte på något sätt höjas eller sänkas på nationell nivå och de

konkretiseringar av det allmänna säkerhetskravet som återfinns i direktivets bilagor får inte förändras.

Enligt artikel 52 påverkar inte direktivet tillämpningen av rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister¹⁹. Vidare ska Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet²⁰ fortsätta att gälla för leksaker i enlighet med artikel 1.2 i det direktivet.

Verkställande av förordning (EG) nr 765/2008

EU-förordningar är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget (som före Lissabonfördragets ikraftträdande motsvarades av artikel 249 andra stycket i EG-fördraget), till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De ska tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som direkt gällande rätt och kan åberopas av enskilda. En EU-förordning får inte inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. Det förekommer dock att EU-förordningar innehåller bestämmelser av direktivliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser avseende en viss fråga.

Existensen av en EU-förordning inom ett visst område markerar normalt att medlemsstaterna ska undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om unionsrättens företräde och spärrverkan.

Om inte ett bemyndigande till medlemsstaterna ges i EU-förordningen får EU-EU-förordningen inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade materiella regler inom samma område. En medlemsstat får vidare inte utfärda föreskrifter om hur en EU-förordning ska tolkas. En EU-förordning hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande

19 EGT L 210, 7.8.1985 s. 29 (Celex 31985L0374).

20 EGT L 11, 15.1.2002, s. 4 (Celex 32001L0095).

6.1.1

karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska svara för tillämpningen. Även andra administrativa och processuella regler får införas.

Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns nationella bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och får genomslag.

Den nya metoden

Det nya direktivet om leksakers säkerhet är ett s.k. nya-metoden -direktiv och det första som utformats efter den reviderade ”nya metoden”. Metoden används för fullharmoniserande direktiv som reglerar varors fria rörlighet på den inre marknaden.

Medlemsstaterna får inte hindra varors fria rörlighet inom EU om det inte följer av de sektorsspecifika regler till skydd för hälsa och säkerhet som återfinns i de olika direktiven. Direktiv enligt nya metoden ska endast innehålla grundläggande säkerhetskrav men inte föreskriva hur kraven ska uppfyllas. Till skillnad från direktiv enligt den gamla metoden innehåller direktivet därför få detaljerade krav på produkters utformning.

Det ankommer på de europeiska standardiseringsorganen CEN (Comité Européen de Normalisation), CENELEC (Comité Européen de Normalisation Electrotechnique) och ETSI (European Telecommunication Standard Institute) att på uppdrag av Europeiska kommissionen arbeta fram europeiska standarder. Dessa standarder är frivilliga för tillverkaren att tillämpa och innebär en presumtion för att direktivets krav är uppfyllda. Nya-metoden-direktiv innehåller därför bestämmelser om hur en bedömning av produkternas överensstämmelse med tillämpliga krav ska utföras. Produkter som uppfyller de grundläggande kraven i direktivet ska märkas med symbolen CE.

Huvudregeln enligt nya metoden är att tillverkaren själv kan intyga att produkten uppfyller de krav som ställs i direktiven i fråga. I vissa fall förutsätts dock att tillverkaren har ett certifierat kvalitetssystem eller uppdrar åt ett oberoende kontrollorgan, s.k.

6.1.2

anmält organ, att bedöma om produkten uppfyller de grundläggande kraven innan den släpps ut på marknaden.

Anmälda organ är sådana som bedömts kompetenta att utföra provning, kontroll eller certifiering under ett visst produktdirektiv och som anmälts till Europeiska kommissionen av medlemsstaten. De anmälda organen konkurrerar om uppdragen i ett öppet system. Den offentliga tillsynen av att produkter följer de föreskrivna kraven sker genom marknadskontroll.

Anmälningsskyldighet enligt EU-rätten

Bedömning: Den föreslagna utvidgningen av den nya lagens tillämpningsområde till offentlig verksamhet kan vara anmälningspliktigt till Europeiska kommissionen.

Skälen för bedömningen: Förslag till nya tekniska föreskrifter ska anmälas till Europeiska kommissionen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998²¹ om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG). När en anmälan görs påbörjas i regel en frysningstid om tre månader under vilken den tekniska föreskriften inte får antas.

Kommissionen och medlemsstaterna har möjlighet att lämna synpunkter på förslagen och påverka dem. I vissa fall kan sådana reaktioner förlänga frysningstiden.

Vissa bestämmelser av vikt för tjänster, dit bl.a. försäljning av en vara räknas, finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden²² (tjänstedirektivet). Enligt punkten 7 i artikel 15 ska medlemsstaterna till Europeiska kommissionen anmäla alla

21 EGT L 204, 21.7.1998, s. 37 (Celex 31998L0034).

22 EGT L 376, 27.12.2006, s. 36 (Celex 32006L0123)

6.1.3

förslag till nya lagar och andra författningar som innefattar vissa krav som omnämns i punkten 2 i artikel 15 samt skälen för dem.

Exempel på sådana krav är kvantitativa eller geografiska begränsningar, skyldighet för tjänsteleverantören att ha viss juridisk form och krav som rör företagets kapitalinnehav.

Kommissionen ska underrätta de övriga medlemsstaterna om bestämmelserna. Anmälan hindrar inte medlemsstaten från att anta de aktuella bestämmelserna. Kommissionen ska dock inom tre månader från mottagandet av anmälan undersöka om kraven är förenliga med unionsrätten och vid behov fatta ett beslut om att begära att medlemsstaten i fråga ska avstå från att anta dem eller upphäva dem.

Som framgår av avsnitt 6.2.2 föreslås tillämpningsområdet för den nya lagen om leksakers säkerhet utvidgas till att omfatta också leksaker som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En analys bör därför göras om den föreslagna utvidgningen utöver direktivets tillämpningsområde är att betrakta som sådana tekniska föreskrifter som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt direktiv 98/34/EG och om de ska anmälas till Europeiska kommissionen enligt tjänstedirektivet.

Utgångspunkter för en ny reglering

Förslag: Direktivet om leksakers säkerhet genomförs genom en ny lag om leksakers säkerhet som ersätter 1992 års lag om leksakers säkerhet.

Den nya lagen föreslås utformas som en ramlag och innehålla grundläggande bestämmelser för leksakers säkerhet samt bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs. I övrigt ska lagen innehålla de bestämmelser om marknadskontroll, sanktioner m.m. som kräver lagform.

Skälen för förslaget: Vid genomförandet av 1988 års direktiv om leksakers säkerhet gjordes bedömningen att direktivet borde

6.2.1

genomföras genom en särskild ramlag innehållande bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som närmare anger vilka krav i fråga om säkerhet m.m. som en leksak ska uppfylla. Därutöver skulle lagen innehålla vissa bestämmelser om tillsyn, tvångsmedel m.m. som kräver lagform (prop.

1992/93:111 s. 18 f.). Denna lagstiftningsteknik för genomförande är vanlig när det gäller produktdirektiv som utformats enligt den s.k. nya metoden och bör användas även vid genomförandet av det nu aktuella direktivet. Det nya direktivets materiella bestämmelser är mycket detaljerade och lämpar sig inte för en fullständig lagreglering. Regleringen av leksakers säkerhet bör därför i allt väsentligt ske genom myndighetsföreskrifter. Det kan dock vara lämpligt att ta in direktivets mer grundläggande bestämmelser i lag. Exempel på sådana grundläggande bestämmelser är det allmänna säkerhetskravet och de ekonomiska aktörernas huvudsakliga skyldigheter. Även med denna utgångspunkt kräver det nya direktivet åtskilliga ändringar av 1992 års lag om leksakers säkerhet. Dessa ändringar är så omfattande att lagen bör ersättas av en ny lag om leksakers säkerhet.