Utredningar av ansvarsfrågan

Under hela den period som det kontinuerligt kommit ett större antal ensamkommande barn till Sverige har svårigheter och brister i samverkan och regelsystem för dessa barn uppmärksammats från många håll161. År 2002 efter beslut av regeringen, genomförde Migrationsverket och Socialstyrelsen gemensamt och i samråd med Integrationsverket och Barnombudsmannen samt i samverkan med Landstingsförbundet och vissa andra organisationer i landet en utredning som skulle syfta till förbättrat mottagande av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare. I förevarande utredning162 samt i riksdagens revisorers informationsrapport om ensamkommande barn163 från år 2003 har belysts flera problemområden gällande det ensamkommande asylsökande barnets behov av särskilt skydd i omhändertagandet. I dessa rapporter har bl.a. framkommit att det förekommer brister i samarbetet mellan socialtjänsten, Migrationsverket och andra myndigheter samt oklarheter i det regelverk som styr mottagandet av ensamkommande barn. I båda rapporter har konstaterats att staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för mottagandet av asylsökande och flyktingar, samtidigt som socialnämnden har det sammanhållande ansvaret för att barnet får nödvändiga socialtjänstinsatser under hela placeringstiden. 164 Socialtjänsten har underlåtit utredning när barnet placeras på något av Migrationsverkets barn- och ungdomsboenden. Kommunerna har som förklaring anfört bl.a. 154 Art. 22 p. 2. 155 Avd V (b) art. 33. 156 Avd V (c) art.40. 157

UNHCR:s riktlinjer för mottagandet av ensamkommande barn som söker asyl, p. 7.1. 158 Art. 17 p.1. 159 Art. 19 p. 1. 160 Art. 19 p.2. 161 Socialstyrelsen, Migrationsverket, m.fl., s. 37. 162

Socialstyrelsens och Migrationsverkets m.fl. 2002, Förbättringar i mottagandet av barn från annat land som

kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn).

163

Riksdagens revisorers Informationsrapport 2002/03:5 Ensamkommande barn. 164

att barn som placerats på Migrationsverkets grupphem eller ungdomsboenden inte skulle vara kommunens ansvar. Man har uppfattat det som att deras ansvar inskränkt sig till att utreda ett eventuellt medgivande enligt 6 kap. 6 § SoL och att Migrationsverket haft allt övrigt ansvar för dessa barn, så länge ingen anmält att de riskerar att fara illa.165 De ensamkommande barnens boende har således i många fall inte varit grundat på någon utredning av vare sig barnets behov, eller lämpligheten i boendet.

Både Migrationsverket och kommunerna har anklagats för att underlåta att följa gällande lagar. Migrationsverket har sedan många år tagit emot asylansökningar från minderåriga, trots att en sådan asylansökan skall inges av behörig ställföreträdare för barnet. Enligt Migrationsverket har man behandlat barnen som asylsökande för att kunna ta hand om dem, då kommunerna inte tagit sitt ansvar för de ensamkommande barnen. Migrationsverket har emellertid ändrat sin praxis på denna punkt vilket i sin tur medfört nya problem eftersom kommunerna inte anser sig ha råd eller praktiska möjligheter att ta hand om de ensamkommande barnen, trots att de har skyldighet att göra detta. Barnen har, istället för hos kommunerna, rent faktiskt beretts boende hos Migrationsverket. Detta i sin tur har lett till att många barn i praktiken inte fått den vård de har rätt till enligt SoL, då kommunerna ofta ansett sig sakna ansvar för barnen och därför inte ens alltid har utrett barnens behov så som föreskrivs i t.ex. 6 kap. 6 § SoL.166

Att de ensamkommande barnens boende i många fall inte varit grundat på något formellt beslut har medfört att Migrationsverket inte har haft möjlighet att hindra barn från att på eget eller annans initiativ lämna ett gruppboende eller bosätta sig hos släktingar. Då personer som sagt sig vara släktingar fört bort barn, har Migrationsverket varken kunnat kontrollera riktigheten i uppgifterna eller hindra bortförandet, även om lämpligheten bedömts som tveksam. Barn och unga har därmed löpt risk att utsättas för utnyttjande av olika slag och flera barn har också försvunnit från Migrationsverkets anläggningar.167

Det är formuleringen i 2 § LMA att Migrationsverket skall ha huvudansvaret för mottagande av utlänningar som har skapat osäkerhet hos båda aktörer om hur långt Migrationsverkets ansvar sträcker sig och var socialtjänstens ansvar tar vid.168

Utöver ansvarsproblematiken, har särskild kritik riktats mot Migrationsverkets dubbla roller i förhållande till de ensamkommande barnen. Detta förhållande har förklarats uppstå då Migrationsverket skall utreda de ensamkommande barnens skäl till att få stanna i Sverige samtidigt som verket skall bygga upp en förtroendefull kontakt i boende och omsorg.169

Migrationsverket har även kritiserats för att dess boendeenheter för ensamkommande barn inte utsätts för extern tillsyn utan endast granskas av representanter för verket170. Riksdagens revisorer betonade också att det är angeläget att tillsynen av de ensamkommande barnens boende bedrivs regelbundet och tillräckligt ofta, både när det gäller barn som bor på förläggningar och barn som bor i familjehem och hem för vård eller boende.171

Oklarheter och brister gällande statens ersättning till kommunerna för de ensamkommande barnen har lett till tolkningstvister och gjort det svårt för myndigheterna att samverka gällande 165 Socialstyrelsen, Migrationsverket, m.fl., s. 52. 166 Riksdagens Revisorer, s. 22. 167

Socialstyrelsen, Migrationsverket, m.fl., s. 52, se även Migrationsverket 2001. 168

Socialstyrelsen, Migrationsverket, m.fl., s. 51-52. 169

A. a., s. 7, 38 och 53. 170

A. a., s. 53 och Riksdagens Revisorer, s. 23. 171

dessa barn172. Kommunerna får inte ersättning för deras faktiska utlägg för de ensamkommande barnen. Till exempel ersätts de inte för insatser för ensamkommande barn innan de sökt asyl.173

I rapporterna presenterades förslag på förbättringar av mottagandet av de ensamkommande barnen. Organisationerna framhöll bl.a. vikten av att ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter tydliggörs. De föreslog att Migrationsverket skulle träffa överenskommelser med ett mindre antal kommuner om mottagande av ensamkommande barn samt att statlig ersättning skulle utgå till den kommun som blir ansvarig för ett barn. Dessa kommuner borde få full täckning för sina kostnader för alla ensamkommande barn, asylsökande såväl som inte asylsökande. Dessutom presenterades förslag som syftar till förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter. Ett nytt institut, företrädare för ensamkommande barn, med större ansvar och befogenheter än dagens gode män, som idag förverkligats i en ny lag om god man för ensamkommande barn, presenterades också i rapporten.

4.3. Reformförslag