Det välvilliga brottsoffret

Ytterligare en återkommande diskurs i tingsrätternas beskrivningar av målsäganden efter våldtäkten handlar om tingsrätternas spekulationer kring om hon har haft någon anledning att falskt anklaga den tilltalade. Tingsrätterna beskriver olika förhållanden och ageranden från målsäganden som får betydelse för dessa spekulationer, som i sin tur påverkar målsägandens trovärdighet – anses hon inte ha haft någon anledning att falskt anklaga den tilltalade bidrar det till att hon anses trovärdig. Dessa förhållanden och ageranden har jag delat upp i tre underdiskurser; inställning till den tilltalade, ingen bekantskap samt ovilja att polisanmäla våldtäkten. Underdiskursen inställning till den tilltalade handlar om beskrivningar om vad som av tingsrätterna bedöms som målsägandens positiva inställning till den tilltalade, trots den våldtäkt han har utsett henne för. Ingen bekantskap handlar om beskrivningar om att målsäganden och den tilltalade inte känner varandra. Ovilja att polisanmäla våldtäkten rör beskrivningar om att målsäganden inte vill anmäla våldtäkten, vilket har resulterat i en sen anmälan från henne eller att någon annan än hon har anmält våldtäkten.

4.4.2.1. Inställning till den tilltalade

En mycket vanligt förekommande underdiskurs till det välvilliga brottsoffret handlar om hur målsägandens inställning till den tilltalade efter våldtäkten beskrivs. Att en målsägande beskrivs som positivt inställd till den tilltalade eller som i allmänhet har understrukit positiva sidor hos honom, bedöms av tingsrätterna som omständigheter som pekar mot att hon inte har haft någon anledning att falskt anklaga den tilltalade vilket i sin tur bedöms trovärdigt.

I följande fall från Hässleholms tingsrätt mål B 818-20 har målsäganden hjälpt den tilltalade

med vissa praktiska saker när han suttit häktad, vilket tingsrätten har bedömt som att hon

fortfarande bryr sig om den tilltalade och därför pekar mot att hon inte skulle falskt anklaga honom.

”De brev hon skrivit till [den tilltalade] när han suttit häktad påverkar inte heller de hennes trovärdighet eller hennes uppgifters tillförlitlighet och hon har också gett en rimlig

förklaring till denna kontakt och varför hon bistått honom med vissa praktiska saker. Tvärtom ger dessa omständigheter ytterligare stöd för att hon inte oriktigt skulle beskylla [den tilltalade] för brott utan fortfarande bryr sig om honom.”

I följande fall från Norrtälje tingsrätt mål B 1752-19 beskrivs en målsägande som har beskrivit den tilltalade som en i grunden en bra person.

”Det har inte heller framkommit något rimligt skäl till att målsäganden skulle ha velat sanningslöst beskylla [den tilltalade] för det brott som han åtalats för. Tvärtom har hon förklarat att han i grunden är en bra person.”

Också i detta fall från Halmstads tingsrätt mål B 1307-20 har målsäganden uttalat sig positivt om det tilltalade genom att säga att hon uppfattade honom som både snäll och respektfull.

”Hon har inte heller gett sken av att vilja svartmåla [den tilltalade] eller att skönmåla sitt eget beteende på något vis. Hon har även sagt bra saker om [den tilltalade], såsom att hon före den aktuella händelsen uppfattade honom som både snäll och respektfull.”

Detta fall från Skaraborgs tingsrätt mål B 2102-20 ger exempel på en målsägande som är

uppriktigt ledsen över att ”ha satt” den tilltalade i förevarande situation.

”Det har inte framkommit någonting som tyder på att målsäganden haft anledning eller velat beskylla eller smutskasta [den tilltalade] för något som inte är riktigt. Situationen verkar snarare vara den motsatta, dvs. att målsäganden är uppriktigt ledsen över att ”ha satt” [den tilltalade] i den aktuella situationen.”

4.4.2.2. Ingen bekantskap

Ett något återkommande mönster i tingsrätternas beskrivning av målsäganden är att hon inte innan har känt den tilltalade innan våldtäkten, vilket indirekt verkar ha betydelse för att det saknas anledning för målsäganden att falskt anklaga den tilltalade. Denna beskrivning kan ses i mål B 3360-20 från Malmö tingsrätt.

”Målsäganden och [den tilltalade] är inte närmare bekanta och det har inte kommit fram någon anledning för målsäganden att hitta på det hon nu berättar.”

I mål B 2564-20 från Värmlands tingsrätt återfinns en liknande beskrivning.

”Det har inte framkommit något skäl för målsäganden att beljuga [den tilltalade] och de är heller inte närmare bekanta.”

4.4.2.3. Ovilja att polisanmäla våldtäkten

En annan förekommande diskurs i tingsrätternas beskrivningar av målsäganden efter våldtäkten handlar om att hon på något sätt beskrivs som ovillig att polisanmäla våldtäkten. Att målsäganden inte ville göra en polisanmälan i detta fall från Lunds tingsrätt mål B 5560-18, ansågs tala för att hon inte ville falskt anklaga den tilltalade och därigenom att hon bedömdes som trovärdig.

”Härtill kommer att det inte framkommit något skäl varför målsäganden falskeligen skulle anklaga [den tilltalade] för brott. Tvärtom har framkommit att hon inte ville göra en polisanmälan vilket resulterade i att det istället var [vittnet] som gjorde en polisanmälan å målsägandens vägnar.”

Liknande mönster kan ses i följande fall från Varbergs tingsrätt mål B 1253-19 där det

beskrivs att våldtäkten polisanmälts först när föräldrar och skolan fått kännedom om den, och att detta av tingsrätten tolkas mot att målsäganden har falskt anklagat den tilltalade.

”Någon omständighet som tyder på att målsäganden skulle överdriva eller ha någon anledning att felaktigt anklaga [den tilltalade] för ett så allvarligt brott som våldtäkt föreligger inte. Tvärtom har målsäganden motvilligt berättat om händelsen och det är först sedan den kommit till skolans och hennes föräldrars kännedom som den polisanmälts.”

I detta fall från Vänersborgs tingsrätt mål B 2878-20 beskrivs en målsäganden som valt att

vänta med att polisanmäla våldtäkten i hopp om att själv kunna bearbeta händelsen, vilket

också talar för att hon inte har velat falskt anklaga den tilltalade.

”Det saknas anledning att tro att hon skulle vilja anklaga [den tilltalade] för något han inte gjort. Hon har tvärtom förklarat att hon väntade med att göra en polisanmälan eftersom hon först hoppades kunna bearbeta händelsen själv utan att anmäla honom och gå igenom en rättsprocess.”

4.4.2.4. Sammanfattande analys av konstruktionen av det välvilliga brottsoffret

Angående det välvilliga brottsoffret, menar jag att studien visar att brottsoffret som konstrueras inte hyser något agg mot den tilltalade och därför bedöms sakna anledning att vilja falskt anklaga honom för våldtäkt. Detta brottsoffret har, trots det hon har blivit utsatt för av den tilltalade, ingen avsikt att vilja hämnas eller ”sätta dit” den tilltalade. Jag menar således att brottsoffret som konstrueras är passiv i sin utsatthet – brottsoffret har ingen vilja att på något sätt agera mot den tilltalade på grund av det han har utsatt henne för. Med stöd av detta menar jag att undersökningen visar att kriteriet i teorin om ideala offer att offret är tillräckligt

svagt för att inte hota andra intressen, som hör ihop med att offret har tillräckligt inflytande för att hävda sin offerstatus, är uppfyllt. Beskrivningarna av målsäganden i konstruktionen

visar således att det finns en föreställning om brottsoffer i våldtäktsmål att de inte vill hämnas eller ha upprättelse på bekostnad av den tilltalades intresse att inte bli falskt anklagad för

brott. Tvärtemot konstrueras brottsoffret till och med som positivt inställd till den tilltalade i en av underdiskurserna, vilket gör henne till ett idealt offer.

Avseende underdiskurserna inställning till den tilltalade samt ingen bekantskap, har de gemensamt att konstruktionerna av brottsoffret baseras på relationen eller bristen på relation målsäganden har till den tilltalade. Det kan således urskiljas en föreställning om vilken betydelse förekomsten eller avsaknaden av en relation mellan parterna har för om

målsäganden kan anses ha skäl att vilja falskt anklaga den tilltalade. Har brottsoffret ingen relation till den tilltalade så kan föreställningen att hon inte har någon anledning att vilja falskt anklaga den tilltalade urskiljas, vilket tydligt påvisar kriteriet enligt teorin om ideala offer om att gärningspersonen är okänd för offret. Att föreställningen påvisar detta kriterium gör att gärningspersonen anses ideal som gärningsperson, vilken i sin tur gör offret idealt. Föreligger däremot någon typ av relation mellan parterna kan i beskrivningarna av målsäganden urskiljas en föreställning om att hon inte hyser något agg mot den tilltalade, och därför inte säger något negativt om honom. Mot bakgrund av dessa föreställningar riskerar konstruktionen av det välvilliga brottsoffret att få som följd att de målsägande som känner den tilltalade måste tala gott om den tilltalade, annars riskerar de att kategoriseras som hämndlystna brottsoffer som därigenom hotar den tilltalades intresse av att inte bli falskt anklagad. Brottsoffret riskerar då att inte anses som tillräckligt svagt, vilket gör henne mindre ideal som offer. Att målsäganden blir mindre ideal som offer kan ses i bedömningarna av de brottsoffer som anses

”hämndlystna” och därigenom inte bedöms som trovärdiga av tingsrätten. Detta gör att hon inte ses som ett riktigt brottsoffer i våldtäktsmål, utan istället någon som falskt anklagar den tilltalade.

När det gäller underdiskursen ovilja att polisanmäla våldtäkten, kan utöver vad som

inledningsvis har konstaterats om det välvilliga brottsoffret följande sägas. Till skillnad från konstruktionen av det omedelbart agerande brottsoffret som ska anmäla våldtäkten direkt för att få stöd för sin berättelse, så ska det välvilliga brottsoffret för att anses trovärdigt inte alls

vilja anmäla våldtäkten. Oviljan att anmäla händelsen kan enligt min tolkning ses som ett led

i att det välvilliga brottsoffret konstrueras som passiv genom avsaknaden på att vilja hämnas på den tilltalade. Därigenom hänger denna konstruktion i viss mån ihop med ovan

resonemang om kriteriet i teorin om ideala offer att offret inte hotar andra intressen, vilket gör henne till ett idealt offer.