Värdering av muntlig bevisning

Den praktiska bevisvärderingen är på många sätt problematisk. Muntliga utsagor kan vara speciellt svåranalyserade. Det kan vara mycket svårt att avgöra om en berättelse ska anses som trovärdig eller inte. Ord mot ord situationer uppstår ofta i våldtäktsmål och då gäller det att veta hur de olika bevisen ska bedömas. Det finns tre aktörer som kan lämna muntlig bevisning i en rättegång och det är målsäganden, den tilltalade och vittnen. Värderingen av den muntliga utsagan får inte grundas på allmänna intryck eller en allmän uppfattning om att personen talar sanning eller inte.⁸¹

Det är egentligen ingen skillnad i teorin på bevisvärdering av muntliga utsagor och andra former av bevis. I praktiken blir det dock svårare med muntlig bevisning, speciellt om det är den enda bevisning som finns i målet. Det händer ofta att uppgifter tas tillbaka eller änd-ras och bedömningen kan komma att grundas på vad parterna i målet sagt under förunder-sökningen. Trovärdighetsbedömningen är svår och det speciellt om utsagorna förändras.⁸² För att kunna göra en bedömning av utsagan ska någon form av utsageanalys göras. Först ska man ta reda på vilka förutsättningar den som lämnar uppgifterna har haft för att lämna sanningsenlig information. Dessa förutsättningar kan ses som krav av olika vikt. Det första och väldigt relevanta kravet är att händelsen ska kunna återberättas klart och utan för mycket tveksamheter eller ändringar. Ett annat krav är självklart att personen upplevt hela händelseförloppet och varit i skick att kunna uppfatta händelsen. Vittnet, målsäganden eller den tilltalade måste också ha kunnat komma ihåg händelsen och vara beredd att berätta om vad han/hon har sett. Vidare måste rätten uppfatta det som berättas rätt. Utsagans kvalitet beror således inte bara på om den är sann eller inte och berättarens subjektiva uppfattning om händelsen utan också på dennes förmåga att minnas händelsen, motivation och förmåga att delge rätten vad som har hänt. Förmågan att kunna minnas en händelse och återberätta den varierar från person till person. Även tiden spelar en stor roll, om det var länge sedan iakttagelsen skedde bli berättelsen ofta mer oklar eftersom den bleknat i berättarens minne. Den som lämnar utsagan påverkas också av en önskan att framstå som trovärdig och kan därför omedvetet rationalisera sin berättelse eller omtolka den så att den verkar mer trovär-dig. Bristerna kan framförallt visa sig ifråga om tid och antal. Detta betyder att en utsaga i en rättegång aldrig kan vara ett hundraprocentigt bevis.⁸³

5.1.1 Målsägandens utsaga

Domstolen ska bedöma huruvida målsägandens utsaga tillsammans med annan bevisning är tillräckligt stark för att utesluta andra alternativa förklaringar till den påstådda händel-sen. Målsägandens utsaga hamnar ofta i fokus för bevisvärderingen och denna utsaga mås-te ifrågasättas av domstolen. Just detta ifrågasättande kan vara särskilt känsligt vid sexual-brott och målsäganden känner sig ofta mycket kränkt.

81

Diesen 1993, s 430 och Diesen 2002 s 41 f

82

Schelin s 88

83

I rättsfallet NJA 1991 s 83 som gällde våldtäkt och misshandel tar HD fasta på följande vid bedömningen av målsägandens utsaga:

1. att hon har lämnat en lång och i sina detaljer sammanhängande berättelse som ger ett trovärdigt intryck,

2. att berättelsen i alla väsentliga delar stämmer bra överens med de uppgifter som no-terats i tingsrättens och hovrättens domar,

3. att de tillägg och förtydliganden som målsäganden gjort i HD har hon förklarat med att hon försökt förtränga vissa minnen och att det var först senare som hon kunnat komma ihåg vissa delar och i tid placera dem.

Målsäganden hade också under ett pressande förhör gett rimliga förklaringar i fall där hen-nes uppgifter hade ifrågasatts. HD kunde inte heller hitta något skäl till att målsäganden skulle ha velat beskylla den tilltalade sanningslöst för de brott som han åtalades för. Det fanns inte heller något stöd för att hon under förundersökningen eller i underinstanserna lämnat några felaktiga uppgifter. Detta sammantaget med utredningen i övrigt ledde till att HD fann målsägandens utsaga trovärdig.

Det kunde därför inte ifrågasättas att den tilltalade gjort sig skyldig till misshandel och våldtäkt mot målsäganden. Därmed menade dock inte HD att det måste ha skett i den om-fattning som åtalet avsåg. Rättsfallet analyseras mer utförligt i kapitel 6.

5.1.2 Den tilltalades utsaga

Utgångspunkten i utsagevärdering av den tilltalades utsaga är om den tilltalade erkänt eller förnekat. I vilket fall blir bevisvärderingen beroende av verklighetsförankringen i den till-talades uppgifter. Schelin skriver att ett erkännande ofta ses som ett bevisens drottning.⁸⁴ Ett erkännande blir en del av huvudbevisningen som styrker temat. Rätten ska likväl enligt RB 35:3 st 2 alltid pröva värdet i ett erkännande. Hur noggrann denna prövning ska vara beror på hur trolig verklighetsförankring erkännandet har samt hur grovt brottet är. I grova brott kan inte endast ett erkännande ligga till grund för fällande dom. Finns ingen stödbe-visning av den tilltalades erkännande i ett grovt brott kan utredningen inte betecknas som robust. Vid mindre allvarliga brott kan ett erkännande ensamt vara grunden för en fällande dom. Den enskilde anses inte lika drabbad av följderna av ett erkännande i ett lindrigare fall och det har godtagits att den tilltalade väljer att erkänna för att undgå en rättsprocess. Om erkännandet är klart och har stöd av andra faktiska omständigheter måste inte någon mer djupgående prövning ske. Tar den tilltalade tillbaka sitt erkännande säger RB 35:3 st1 p 2 att värdet av ett återtaget erkännande ska prövas särskilt. Domstolen får avgöra om det första erkännandet eller det senare återtagandet är det som ska anses som riktigt.⁸⁵

Bedömningen görs enligt följande;

1. Rätten kommer fram till att återtagandet inte spelar någon roll och avgörande blir erkännandets bevisvärde.

2. Domstolen kan inte bortse från förklaringen till varför den tilltalade återtagit sitt er-kännande. Återtagandet och dess innehåll blir negativa hjälpfakta när erkännandet ska bedömas. Utslagsgivande blir hur mycket av erkännandets bevisvärde som re-duceras av återtagandet. 84 Schelin s 88 85 Schelin s 88 ff

3. Domstolen kan inte avgöra vad som är mest sannolikt, erkännandet eller återtagan-det. Åtalet ogillas eftersom värdet av erkännandet bli för lågt.

4. Domstolens finner att återtagandet har en bra förklaring. De sista uppgifterna blir då grunden för domens ogillande.⁸⁶

Om den tilltalade förnekar blir beslutet beroende av åklagarens huvudbevisning och den tilltalades egna uppgifter. En stark huvudbevisning kräver då en stark motbevisning. Finns ingen målsägande eller vittne för att denne exempelvis avlidit, kanske som en följd av brottet hamnar tonvikten på den tilltalades berättelse. Rätten måste först avgöra om dennes uppgifter har bevisvärde. Med hänsyn till oskyldighetspresumtionen kan man lätt tro att den tilltalades uppgifter alltid ska ha bevisvärde. Det krävs dock inte att den tilltala-de lämnar några uppgifter alls och på grund av tilltala-dennes ställning kan man inte förutsätta att den tilltalades historia är sann. Uppgifterna måste därför bedömas utifrån sannolikhet och verklighetsförankring.⁸⁷

5.1.3 Vittnes utsaga

Att vittna i en rättsprocess kan vara oerhört påfrestande och många vittnen kan också kän-na rädsla inför att vittkän-na. I Sverige tillåts inte anonyma vittnen. Den tilltalade ska ha full in-sikt i vad som läggs till grund för domen. Vad gäller anonyma vittnen kan den tilltalade inte försvara sig genom att påvisa brister i vittnets trovärdighet eller åberopa motbevisning. Europakonventionen har inte ett sådant absolut krav men utsagan från en anonym källa får inte ensamt ligga till grund för en fällande dom. Är uppgifterna inte ensamt avgörande får de beaktas om den tilltalades rätt till rättvis rättegång inte kränkts. Risken för att den tillta-lades rättssäkerhet inte kan tas tillvara vid användande av anonyma vittnen motiverar var-för det inte används i Sverige.⁸⁸

För att göra bedömningen av utsagor säkrare har det inom psykologin lagts mycket tid på att komma fram till vad som skiljer den sanna från den falska utsagan. Olika kriterier för om utsagan kan anses sann eller falsk har utarbetats. Realitetskriterier kan vara

detaljrike-dom, individualitet, komplikation, ostyrdhet, strukturenhet, utveckling och utfyllnad.⁸⁹ In-dikationer på lögn kan vara karghet, abstraktion, förenkling, målinriktning, strukturbrott,

förflackning och utarmning.⁹⁰ Dessa kriterier kan självklart vara bra att känna till för den som ska värdera en utsaga men de kan vara svåra att som lekman utnyttja i praktiken. I tyd-liga fall upptäcker även lekmannen en lögn men vid en van och förberedd lögnare kan det krävas en djupgående analys för att avgöra vad som är lögn från det subjektivt sanna. Des-sa signaler som tagits upp som exempel ska därför användas med stor försiktighet. Början till en utsaga börjar med om uppgiftslämnaren bestämt sig för att tala sanning eller inte. Det är trots det inte på det viset att en person alltid talar sanning och att bestämma sig för att tala sanning är inte samma sak som att verkligen göra det. Om det blir så beror lika mycket på tolkaren som på berättaren. Mot bakgrund av det måste utsagor alltid värderas noggrant och med stor försiktighet.⁹¹

86 Ibid 87 Ibid 88 Schelin s 21 89 Diesen 2002 s 43 90 Ibid 91 Ibid

I NJA 1992 s 585 stod en man åtalad för övergrepp mot en liten bebis. Mannen förnekade och som vittnesbevisning kallades flickans barnflicka. Hon berättade att hon under 10-15 sekunder sett vad som hänt och reagerat direkt när hon insåg att mannen utnyttjade flickan sexuellt. Mannen dömdes på grund av vittnets berättelse då vittnesutsagan ansågs utgöra fullt bevis eftersom mannens uppgifter inte ansågs ha beaktansvärt bevisvärde.