i Letterstedtska föreningens svenska huvud- styrelse. Då hade hon hållit i ordförandeklub- ban i mer än 20 år. Samma år tilldelades hon Letterstedtska föreningens nordiska förtjänst- medalj för sin mångåriga gärning inom det officiella och ideella nordiska samarbetet.
Lena Wiklund, redaktionssekreterare på Nordisk Tidskrift har intervjuat.
Du har ditt ursprung i Värmland. Hur var din uppväxt?
- Det var en väldigt stimulerande uppväxtmiljö. Pappa var folkskollärare och kantor så det förekom mycket musik och även konst. På den tiden var folk- skolläraren ofta en centralpunkt för kulturverksamheten i kommunen. Mamma var hemmafru men mycket politiskt engagerad. Jag hade också en bror och en syster. Jag var präglad av pappas och mammas inställning att alla människor har samma värde och rättigheter. Till exempel i skolan hade pappa vissa elever från mycket fattiga familjer, de kallades även tattare, men alla behandlades lika, vilket barnens mor tackade pappa för. För mitt senare engagemang för det nordiska samarbetet spelade det säkert också en roll att jag kom från en nordisk släkt. Mormor var född i Norge och på farmors sida hade de invandrat från Finland. Vi bodde också nära norska gränsen med kriget inom hörhåll.
Din utbildningsbakgrund är lärare, hur har det påverkat dig?
- Att jag varit lärare spelade stor roll också för det senare politiska arbetet. Som lärare måste man kunna lyssna och vara uppmärksam på elevernas behov, man måste vara förberedd och kunna förmedla budskap och kunskap. Det går igen i det politiska arbetet. Ska man till exempel hålla ett föredrag måste man uttrycka sig så att åhörarna förstår att det ingår i ett större ideologiskt och sam- hällsmässigt sammanhang. Jag var lärare fyra år i Värmland och 15 år i Täby, sammanlagt ungefär lika länge som jag var riksdagsledamot.
Du satt i riksdagen för Centerpartiet 1971-91. Hur förändrades förutsättning- arna för att verka inom politiken under dessa år?
- De förändrades ganska mycket. Fler kvinnor kom in i riksdagen, särskilt i Centerpartiet. I början av 1970-talet drevs en intensiv ideologisk debatt, det saknar jag i dagens politik. I Centerpartiet var det mycket debatt om hur vårt framtida samhälle med solidaritet, rättvisa och god miljö skulle förenas. Sedan var det förstås viktigt att det blev regeringsskifte 1976. Socialdemokraterna
384 NT-Intervjun
hade regerat länge. Det vitaliserade debatten. En fråga som var stor under hela perioden var miljöfrågan.
Du blev Sveriges första kvinnliga utrikesminister 1976-78. Vilka frågor var svårast att hantera under denna period?
- Det som var påtagligt, som vi idag ibland glömmer bort, är att Europa var delat genom järnridån med kommunistiska diktaturer i öst och delvis demo- kratier i väst. Få tänker idag på att man då knappast kunde fara över Östersjön. Vi hade diktaturer i Spanien, Portugal och Grekland, vilket inte alltid var så lätt att hantera. Den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 spe- lade stor roll för demokratiseringen av Europa. Apartheid var en annan viktig fråga. Under den här tiden var det första gången som de nordiska länderna gemensamt kunde gå fram med enad front mot apartheid i Sydafrika.
Därefter blev du socialminister och nordisk samarbetsminister 1979-82. Vilka frågor var viktigast de här åren inom ditt område?
- Inom det nordiska samarbetet var det att minska byråkratin för att öka rör- ligheten mellan de nordiska länderna. Miljöfrågan var också stor, vi ordnade flera stora nordiska miljökonferenser där även öststaterna deltog. Som social- minister var det mycket arbete med antidrogkampanjer, alkohol och andra droger. Man införde också högkostnadsskyddet för sjukvård och medicin. Skyddet för de svaga är alltid en hörnpelare i socialpolitiken. Egentligen är det inte så stor skillnad på att vara socialminister och utrikesminister, i båda fallen handlar det om att solidariskt ställa upp för de som behöver.
Du valdes till Centerns partiledare i Uppsala 1986, Sveriges första kvinnliga partiledare, men tvingades avgå på grund av sjukdom. Hur gick tankarna då?
- Det kändes sorgligt. Jag hade så många idéer som jag ville genomföra. Och jag ville vara en förebild som kvinna i politiken. Men det går inte att ha ett sådant arbete om man är allvarligt sjuk.
Hur har det varit att vara kvinna inom politiken?
- Centerpartiet har ett av de största kvinnoförbunden bland partierna i Sverige, och förbundet har stor respekt inom partiet. Jag har mycket sällan upplevt att jag blivit mobbad som kvinna i politiken. Centerns partiledaren Thorbjörn Fälldin skulle heller aldrig ha accepterat mobbning inom partiet. Han var min mentor, och också den som utsåg mig till utrikesminister. Det är säkert heller ingen tillfällighet att två partiledare efter mig inom Centerpartiet är kvinnor. Det kunde nog vara svårare för kvinnor inom andra partier att komma fram, det har dröjt längre innan man fått ministerposter i större omfattning.
Vilka motståndare har varit svårast?
- Det är svårast när det skiljer sig ideologiskt kring solidaritet och rättvisa. Kärnkraften var också en svår fråga att lösa, den ledde ju också till regerings-
skifte. Då hade vi motståndare inom flertalet partier. Apartheidfrågan väckte i början stora diskussioner i riksdagen, men så småningom var alla ändå med. En sak där vi mötte lite oväntat motstånd var när Nordiska rådets parlamen- tariker engagerade sig för de baltiska ländernas frigörelse. Då kom det mot- stånd från flera håll på regeringsnivå i de nordiska länderna, då man tyckte att parlamentariker inte skulle engagera sig i den frågan, utan att den skulle lösas på regeringsnivå. För oss var det ett solidariskt arbete för dem som kämpade för demokrati.
Du har beklätt tunga politiska poster i det nordiska samarbetet som samar- betsminister, president i Nordiska rådet, ordförande i Nordiska rådets svenska delegation och ordförande i Nordiska rådets internationella kommitté. Vilka personligheter mötte du där som gjorde starkast intryck på dig?
- Starka nordister som varit mina förebilder är Anker Jørgensen, fd stats- minister i Danmark, Elisabeth Rehn, fd försvarsminister i Finland, Knut Frydenlund, fd utrikesminister i Norge och Vigdís Finnbogadóttir, fd president på Island, också för hennes engagemang för de små språken och kampen för demokratiska rättigheter.
Du var i mer än 20 år ordförande i Letterstedtska föreningens huvudstyrelse. Vilka är dina mest bestående minnen från dessa år?
- När det gäller de nordiska anslag som Letterstedtska föreningen delar ut för att utveckla det nordiska, så är det imponerande att se mångfalden i ansökningarna och den fantastiska aktivitet som pågår i Norden i form av verksamheter, forskningsprojekt, nordiska seminarier och konferenser, forskningsresor, tryckning av publikationer av nordiskt intresse, konstnärlig verksamhet med mera. Det har känts roligt att få vara med och stödja perso- ner med engagemang för det nordiska. Sedan är det viktigt att vi kunnat ge ut en tidskrift, Nordisk Tidskrift, av kvalitet som sprider kunskap inom Norden och utanför. Möjligheten att arrangera seminarier har också varit viktig för att väcka intresse för olika nordiska frågor. Letterstedtska föreningen kan med sin långa historia stå för kontinuitet. Till och med när Nordiska rådet var i gung- ning kunde Letterstedtska föreningen verka i sitt arbete.
Du har haft ytterligare uppdrag inom föreningslivet. Du var bl.a ordförande för Rädda barnen 1983-1995 och Selma Lagerlöf-sällskapet 1999-2006, med Karin Söder stipendiet instiftat 2009, uppdrag som ledamot i Svenska kyrkan vald av kyrkomötet 2009-2012. Vad har det ideella arbetet betytt för dig?
- Det har betytt oerhört mycket, det har med min bakgrund att göra. Att arbeta ideellt är berikande, stimulerande och man lär sig mycket. I Selma Lagerlöf- sällskapet fick jag kontakt med olika generationer och lära mig mycket från både akademiker och folkbildare. Jag tror att de litterära sällskapen har stor
386 NT-Intervjun
betydelse, kan man mycket om en författare får man större utbyte av andra författare. Goda författare har mycket att säga, men ibland får man läsa det mellan raderna. Engagemanget i kyrkan har jag sedan barnsben. Innan jag kom in i riksdagen sjöng jag i kyrkokören. Engagemanget i Rädda Barnen ledde till många resor till olika biståndsprojekt. Jag tror många pensionärer kan ha glädje av att arbeta ideellt när de avslutat arbetslivet.
Vilka förebilder har du haft i politiken och i föreningslivet?
- Sydafrikas fd president Nelson Mandela, som jag fick träffa på ett besök i Stockholm. Otrolig utstrålning och stark personlighet. Sedan Indiens fd pre- miärminister Indira Gandhi, en av de första internationella politiker jag träf- fade när jag suttit i riksdagen bara ett år och Bangladesh höll på att frigöra sig från Pakistan. Hon tog sig gott om tid för samtal och utstrålade ett sånt lugn. Sedan Litauens förste president Vytautas Landsbergis, en riktig frihetskämpe. Partiordförande Thorbjörn Fälldin var både förebild och mentor för mig i poli- tiken. Jag vill också nämna Centerpartisten Märta Lejon, som valdes in i grup- pen som skulle diskutera kvinnliga präster. Hon hade skrivit Centerkvinnornas stadga och program. Hon läste på i Bibeln vad där stod om kvinnliga präster, och reste sedan runt och höll föredrag. Hennes linje ledde till att vi idag har kvinnliga präster i Sverige. Hon stod upp för sin idé och skaffade sig kunskap. Förebilder är också förstås de starka kvinnorna i min familj, farmor, mormor.
Vilka råd vill du ge till unga människor som vill engagera sig i politiken eller föreningslivet idag? Har du några ord på vägen särskilt till unga kvinnor?
- Jag tror vi måste tala mer om att demokratin är allas ansvar. Man måste enga- gera sig för de idéer som man tror på, men man kan inte bara ta en bit, man måste se att samhället bygger på helhet. Unga kan gå med i ungdomsförbund och engagera sig politiskt för hur det framtida samhället ska se ut. Det är vik- tigt att ta ansvar, man kan inte sitta och vänta på att andra ska göra arbetet. När det gäller unga kvinnor, så är min erfarenhet att det går att vara både yrkesar- betande politiker och mamma. Men det är viktigt att dela på sysslorna hemma. Det är ett ansvar för både män och kvinnor att man delar på uppgifterna och ansvaret – både hemma och ute i samhällslivet.