”I am thinking of beauty again, how some things are hunted because we have deemed them beautiful,”69 skriver Vuong. Detta återkommer han till: ”To be gorgeous, you must first be seen, but to be seen allows you to be hunted.”70 Denna idé om synlighet och skönhet
genomsyrar hela romanen. Vuong skriver en vacker roman som inte skymmer det faktum att den även försöker synliggöra. Textens skönhet skulle möjligtvis kunna ses som metod för synliggörandet, om idén ovan ska appliceras – att synlighet och skönhet går hand i hand. Rädslan för att bli måltavla finns kvar hos honom, vilket syns i anonymiteten bakom
berättaren, och omöjligheten att utse vilka av romanens delar som är självbiografiska och inte. Både berättaren och Vuong gömmer sig. Men för vem? Vad innebär det att bli sedd? Det kan tänkas vara rent fysiskt – att bli uppmärksammad som en del av verkligheten, och inte endast som en obetydlig statist. Denna möjlighet utforskas i On Earth We’re Briefly Gorgeous och den bokstavliga osynligheten som beskrivs. Det kan också tänkas vara mer existentiellt – att bli sedd för den en är, helt och fullt, och bedömas utifrån det. Vem är då jägaren? I citatet ovan skriver han ”because we have deemed them beautiful” (min kursiv.). Här räknar han alltså in sig själv. I detta scenario tycks jägaren vara någon form av kollektiv mänsklighet, där alla strävar efter att äga eller förgöra skönheten.
Vuong reflekterar över denna jägare-och-jagad-symbolik i en intervju med The
Paris Review. Han säger:
Sometimes we are not seen enough, and other times we are seen too thoroughly, we can be exposed, seen through, even devoured. Hunters examine their prey obsessively in order to kill it. The line between desire and elimination, to me, can be so small. But that is who we are. There must be some beauty – and if not beauty, meaning – in that brutal power. I am still trying, and mostly failing, to find it.71
69 Vuong 2019, s. 238.
70 Ibid.
71 Spencer Quong, ”Survival as a Creative Force: An Interview with Ocean Vuong,” The Paris Review, 5/6 2019,
https://www.theparisreview.org/blog/2019/06/05/survival-as-a-creative-force-an-interview-with-ocean-vuong/
Här blir synligheten mångtydig, eftersom vi inte vet om jägaren spanar efter bytet för att det är vackert eller för att han vill döda det. Gränsen där synligheten övergår från att vara ett tecken på respekt och uppskattning till ett tecken på framtida förintelse framstår som oklar. Detta synlighetens hot påminner om Little Dogs erfarenhet som homosexuell, där detta i romanen leder till ett antal trakasserier, inte bara för Little Dog. Little Dogs första erfarenhet av detta var när han vid sex års ålder fick sin första cykel; en rosa, inte för att färgen
representerade något, utan för att den var billig. Ett äldre barn såg cykeln och knuffade omkull Little Dog innan han skrapade bort cykellacken med en nyckel.72 Ett par sidor senare beskrivs hur:
Last summer, twenty-eight-year-old Florida native Omar Mateen walked into an Orlando nightclub, raised his automatic rifle, and opened fire. Forty-nine people were killed. It was a gay club and the boys, because that’s who they were – sons, teenagers – looked like me: a colored thing born of one mother, rummaging the dark, each other, for happiness.73
Den synlighet dessa pojkar utsattes för fick alltså fruktansvärda konsekvenser, då iakttagaren inte var en vän, utan någon på jakt. Detta är också ett typexempel på tvetydigheten i ordet ”gay”, som både betyder homosexuell och glad. Denna gayklubb är en plats där söner letar efter lycka. Attacken blir således ett mördande av lyckan, och också av den skönhet som i romanen kopplas till Little Dogs sexuella läggning. Denna skönhet skapar här hat hos gärningsmannen, som inte förstår den.
Denna bild av hotfull synlighet kan också liknas vid kolonialismen, då Vietnam var något vackert som Frankrike ville behålla och utnyttja. Karaktärernas flykt från Vietnam hade senare som konsekvens att de blev synliga i Amerika – ett land som länge varit i krig med hemlandet. Invånarnas blickar kunde alltså både vara vänliga och fientliga. Rasismen som de upplever, främst tydlig i Trevors pappas fientliga attityd mot Little Dog, och en scen där Little Dog promenerar med Paul och en granne säger till farfadern: ”I see you finally got a dog boy. Good for you, Paul!” blir ännu en aspekt av synlighetens hot.74 Att bli sedd
möjliggör, bevisligen, att du blir jagad.
72 Vuong 2019, s. 134.
73 Vuong 2019, s. 137.
Intervjucitatet ovan tyder på att Vuong försöker hitta en skönhet i denna brutalitet. Han menar dock att han ännu inte lyckats, vilket vi ser i romanens sökande efter förklaring på detta. Vi som läsare får aldrig någon slutgiltig klarhet i vad synlighet eller skönhet innebär, utan följer endast med författarens utforskande av detta. Detta utforskande når en punkt då kriget, som kanske är det brutalaste av mänskliga skapelser, förs samman med denna skönhet:
Yes, there was a war. Yes, we came from its epicenter. In that war, a woman gifted herself a new name – Lan – in that naming claimed herself beautiful, then made that beauty into something worth keeping. From that, a daughter was born, and from that daughter, a son.
All this time I told myself we were born from war – but I was wrong, Ma. We were born from beauty.75
Det är inte kriget som är vackert, utan överlevnaden. Little Dog tar här makten från kriget, och ger den till Lan – han och Rose är inte en konsekvens av kriget, utan en konsekvens av henne. Om kriget är en sorts jakt efter något vackert, och de kommer från det vackra som jagades, så är det inte krig de är födda från, utan skönhet.
Denna bild av Lan som mitt i kriget ”claimed herself beautiful” genom sitt namn visar på skönhetens förmåga att transformera och göra viktigt. Lan blir genom skönheten vacker nog att vara värd förnyelse och förevigande. Vuong skriver att ”beauty has historically demanded replication. We make more of anything we find aesthetically pleasing, whether it’s a vase, a painting, a chalice, a poem. We reproduce it in order to keep it, extend it through space and time.”76 Skapandet blir då ett sätt att avbilda skönhet i hopp om att bevara den. Lan blir alltså vacker, och hennes arvslinje blir en förlängning av detta. Att hon döper sig till Lan – ”lilja” – kan kopplas samman med romanens användande av blommetaforik för att
förkroppsliga skönheten. Blomman är flyktig – den blommar en gång per år, och vissnar vid minsta misskötsel. Om vi vill behålla den måste vi först plocka den, och därmed döda den, alternativt föreviga den med hjälp av konsten.
”It was beauty […] that we risked ourselves for,” skriver Little Dog när han klättrar uppför ett träd för att plocka en blomma tillsammans med Lan.77 Detta kan syfta både på blomman eller på Lan, då Lan tycks sammankopplad med blommor. Är det hon som är
75 Vuong 2019, s. 231.
76 Vuong 2019, s. 138.
skönheten han riskerar sig själv för? Är det för att avbilda henne och Rose som han, genom skrivandet, riskerar sin egen synlighet, och därmed säkerhet?
2.6. Djurmetaforiken
Denna bild av jägare och byte lever vidare i djurmetaforiken. Hunden, makaken,
monarkfjärilen och buffeln återkommer flera gånger i romanen. Hunden som återfinns i Little Dogs namn, och i scener där han förminskas, representerar något som är fult och oönskat. Little Dog gömmer sig bakom denna bild av hunden vid sitt författande för att hålla sig under radarn. Makaken förekommer i Lans berättelser om Vietnam, och i en berättelse om
amerikanska soldater som äter dess hjärna för att de tror att den motverkar impotens.78
Förekomsten av denna historia vävs samman med Lans upplevelser av sexuell handel, som hon ingår i för att kunna försörja sina döttrar, samt med Rose som sägs vara född i apans år. Rose och Little Dog kommer överens om att hon, därför, är en apa. Helt plötsligt blir
makakens historia en annan – en om män och kvinnor, amerikaner och vietnameser. Om makt och erövring, och att uppoffra liv för att inte dö ut själv.
Monarkfjärilarna är närvarande från romanens början, och vars årliga resa söderut blir en återkommande parallell till flykten från Vietnam. Monarkerna lägger ägg under vägen, och de som en gång lyckats ta sig söderut återvänder aldrig norrut – endast barnen återvänder.79 Fjärilarna representerar arvet, och hur vi för vidare information i hopp om att nästa generation kommer att föra den vidare. De är sköra, och deras historia är beroende av omständigheterna – en natt av frost kan ta död på en hel generation.80 Livet blir således en fråga om tajming och tur. Dessa fjärilar kontrasterar sig mot bufflarna, som nämns i romanens senare del när Little Dog och Lan sitter och ser på TV. De ser ett program om bufflar som springer på led utför en klippkant och dör. Little Dog menar att de endast springer efter familjen, blint och utan eftertanke.81 Monarkfjärilarna har ett syfte som bufflarna saknar. Det är inget val att bufflarna springer mot sin död, de gör bara som deras föregångare har gjort. Bufflarna kopplas främst till Trevor och till droger, och gör sitt första framträdande
78 Vuong 2019, s. 41.
79 Vuong beskriver insekternas avkomma som ”children,” vilket förstärker sammankopplingen mellan människa och djur, samt parallellen mellan fjärilarna och den egna flykten (Vuong 2019, s. 8).
80 Vuong 2019, s. 4.
först efter en beskrivning av Trevors död. Lan undrar, när hon ser bufflarna på TV, varför de inte bara stannar. Trevor menar att de inte har något val – de springer dit naturens lag vill att de ska springa.82 Bufflarna representerar drogberoendet, och hur beroendet får de drabbade att rusa mot sin död. De blir också en parallell till arv, och hur vi, utan val, blir som våra
föräldrar. Till sin mamma skriver Little Dog:
Maybe in the next life we’ll meet each other for the first time – believing in everything but the harm we’re capable of. Maybe we’ll be the opposite of buffaloes. We’ll grow wings and spill over the cliff as a generation of monarchs, heading home.83
Denna bild återkommer i romanens sista sidor, där alla dessa djursymboler vävs samman. Little Dog avslutar sitt brev genom att beskriva en tillbakablick på när han och Trevor sov i tobaksfarmens lada, efter en diskussion om bufflarnas klipphoppning. Han hör ljudet av ett skadat djur, reser sig upp och går mot det. Sedan börjar han springa, utan att egentligen förstå varför. Han beskriver det som att han dras mot svaret på en obesvarad fråga, möjligtvis just denna om förhållandet mellan skönhet och synlighet. När han springer kommer djuren tillbaka:
I run thinking I will outpace it all, my will to change being stronger than my fear of living. My chest wet and leaf-raked, the day smoldering up at its edges, I push through so fast I feel like I’ve finally broken out of my body, left it behind. But when I turn around to see the panting boy, to forgive him, at last, for trying and failing to be good, there’s no one there – only the full elms windless at the field’s edge. Then, for no reason, I keep going. I think of the buffaloes somewhere, maybe in North Dakota or Montana, their shoulders rippling in slow motion as they race for the cliff, their brown bodies bottlenecked at the narrow precipice. Their eyes oil-black, the velvet bones of their horns covered with dust, they run, headfirst, together – until they become moose, huge and antlered, wet nostrils braying, then dogs, with paws clawing toward the edge, their tongues lapping in the light until, finally, they become macaques, a whole troop of them. The crowns of their heads cut open, their brains hollowed out, they float, the hair on their limbs fine and soft as feathers. And just as the first one steps off the cliff, onto air, the forever nothing below, they ignite into the ochre-red sparks of monarchs. Thousands of monarchs pour over the edge, fan into the white air, like a bloodjet hitting water. I race through the field as if my cliff was never written into this story, as if I was no heavier than the words in my name. And like a word, I hold
82 Vuong 2019, s. 237.
no weight in this world yet still carry my own life. And I throw it ahead of me until what I left behind becomes exactly what I’m running toward – like I’m part of a family.84
Denna scen är ett crescendo, som leder mot en slutgiltig upplösning – när monarkfjärilarna spiller över kanten, och Little Dog blir lätt som ett ord. Denna beskrivning av
transformationer skapar en bild av att han upplever sitt liv bakifrån – från Trevor och
drogerna, till hunden som är han själv, till makaken som är Rose och till sist monarkerna som representerar flykten och rötter. Istället för att snabbspola gör han det motsatta – han spolar tillbaka, och genom detta återkommer bilden av jägare och jagad, där han nu är bådadera. Han har skrivit ner sig själv, och är därför synlig för sig själv. Bilden av fjärilarna, fria att flyga var de vill men alltid på väg mot familjen, är hoppfull. För fjärilarna är risken att hoppa från klippkanten inte ett hopp mot omedelbar död, utan mot möjligheten att flyga fritt.
Denna konstanta jämförelse med djur visar på en igenkänning. I USA ifrågasätts Little Dogs mänsklighet – han är ett djur, hela tiden sedd som en form av byte. Han kopplar även samman djurvärlden med familjekonceptet, och beskriver ofta djurens familjedynamiker – fjärilarna som lever för att föra arvet vidare, och bufflarna som följer familjen utan eget intresse. Detta för att säga något om reproduktion, vilket kan återkopplas till citatet om skönhetens krav på avbildning. Familjen är också en form av reproduktion – vi skaffar barn för att föra delar av oss själva vidare. Little Dogs homosexualitet innebär att reproduktion visserligen är fullt möjlig, men kanske inte lika självklar. Dock ser vi en form av reproduktion i hans skrivande, där han avbildar sig själv och sin familj via språket. Samtidigt
sammanlänkas blod och språk genomgående i romanen, vilket förstärker bilden av verket som en levande avbildning av honom själv.
Han skriver:
If, relative to the history of our planet, an individual life is so short, a blink of an eye, as they say, then to be gorgeous, even from the day you’re born to the day you die, is to be gorgeous only briefly. […] Because the sunset, like survival, exists only on the verge of its own disappearing.85
Denna kortvariga skönhet, på gränsen till sin egen förvittring, är vacker nog att bli en titel på en bok, och viktig nog att utgöra dess helhet. Romanen är Vuongs sätt att fånga skönheten – utforska den, och genom den utforska sig själv. För det enda sättet att förlänga sin vistelse på
84 Vuong 2019, s. 241–242.
jorden är att skapa något vackert nog att nästkommande generationer fortsätter att vilja avbilda det. Liv är en sådan sak, som skapas om och om igen tills något sätter punkt för kedjan. Vuong skapar liv genom att skriva om det; han skriver en roman mer eller mindre baserat på sitt eget liv, och förlänger det därför. Verket förenar språk, bild och kropp i ett utforskande av reproduktionens olika dimensioner, för att möjligen säga något om sättet på vilket vi för vidare oss själva.
3. Sammanfattning
On Earth We’re Briefly Gorgeous genomsyras av en diskussion kring synlighet, som i
analysens inledning undersöks i relation till språkets begränsningar. Dessa begränsningar uttrycks i romanen både explicit och implicit. Genom att applicera Spivaks ”Can the Subaltern Speak?” kan vi i romanen se en diskussion kring framställningen av de röstlösa, som i On Earth We’re Briefly Gorgeous representeras av karaktärerna Rose och Lan. Detta belyser både vilken makt språket har i synliggörande av individer, samt öppnar upp för ännu en diskussion: vilket medel fungerar bäst för detta synliggörande? Språk eller bild? Vuong tar i sitt skrivande hänsyn till båda sina publiker – läsarna, och Rose, som Little Dogs brev är riktat till – när han använder språket för att måla upp bilder. Han använder färggrant bildspråk för att både översätta Rose till läsarna, samt att för Rose översätta språket till bild.
Språket skildras som maktetablerande genom romanens belysande av språkets annangörande förmåga. Denna visas i uppsatsen genom en granskning av tre olika scener där detta sker. Denna annangöring och dess maktetablering påverkar även identiteten, då
maktstrukturer konstruerar identitet. Språket är romanen igenom närvarande som påverkande faktor för Little Dogs identitet, bland annat genom att han behöver agera sin mammas tolk, och därmed sätter på sig engelskan som en mask. Detta leder till en dubbel identitet hos honom, samtidigt som det påverkar förhållandet till modern negativt då hon förlorar sin makt, och tar tillbaka den genom våld.
Namn framställs också som viktigt för identitetsskapandet, vilket vi ser hos Little Dog, vars smeknamn – ”lilla hund” – tycks kopplad till hans egen person. Han säger sig ha haft många namn, och därav många identiteter. Vi ser även namnets vikt hos Lan, som döper sig själv, och förändrar sig själv genom det. Namngivning har också en synliggörande förmåga, vilket visar språkets vikt i detta synliggörande. Namn har samtidigt en förmåga att dölja, vilket vi ser i hur Little Dog gömmer sig bakom sitt smeknamn när han skriver brevet. På detta sätt kan hans berättelse synas utan att hans egentliga identitet röjs.
Vid flera tillfällen i romanen nämns eller citeras författaren Roland Barthes, vars
Mourning Diary beskrivs som katalysatorn till varför Little Dog började skriva sitt brev. On Earth We’re Briefly Gorgeous påminner om Mourning Diary både till ämnet – båda verk
handlar om, och är delvis riktade till, författarnas mödrar – och i verkens fragmentariska former. Barthes är också närvarande i Vuongs sätt att använda språkliga företeelser för att beskriva världen, exempelvis i det återkommande nämnandet av punkter och komman, som representerar fortsättning och slut. Vuong kopplar, precis som Barthes, samman
moderkroppen med modersmålet, och föreslår att placentan är det ursprungliga modersmålet i sin roll som första kommunikationslinje mellan mamma och foster. Att detta band mellan barn och modersmål kapas blir således en form av födsel. Avlägsnandet från vietnamesiskan möjliggör alltså Little Dogs födelse som författare. Detta i relation till
synlighetsproblematiken, där detta avstånd också leder till en synlighet. När barnet föds är det inte längre dolt av moderkroppen. Detta kan vidare föras samman med den återkommande diskussionen om synlighetens risk, då att vara sedd innebär att du också kan bli jagad.
Skönhet beskrivs därför som farligt, då vi som människor har en tendens att vilja jaga det som är vackert, för att kunna behålla skönheten. Detta kan kopplas till berättarens homosexualitet, som, vid synlighet, ökar risken för förföljelse, samt till rasismen som karaktärerna utsätts för.
Vuong använder djurmetaforer som sammankopplar människa och djur. Mot slutet sammanvävs dessa i ett långt crescendo av djur som rusar mot en klippkant och som når